 |
| Foto: Malin Hägglund |
Clara Alm är ett spännande namn. Saknad smakar salt var en av förra årets absolut finaste låtar. Nynnandet i slutet som övergår till något storslaget får mig att rysa av välbehag. Senast vi hörde från Clara var i singeln Sången som aldrig ska skrivas som hon släppte tillsammans med Tiger & Träden. En vacker mjuk duett färgad av sorg. Den akustiska versionen som släpptes lite senare var nästan ännu bättre. Ibland blir känslorna tydligare när allt runt om tystas ned, när mest rösterna är i fokus. När rösterna lämnas mer ensamma blir fokus på hjärtat och det som känns. Allt hamras in. Väldigt fint.
Den senaste singeln Vakta elden och nu när albumet Månen i Verona närmar sig (släpps i slutet på april) är det fint att få ta del av fler smakprov, fler färger från albumet. Just Vakta elden bär på en synthpoppig färg där musiken ler bredare än texten som kämpar om att glöd i en eld som håller på att falna helt. Clara berättar själv att låten behandlar mycket om kvinnor och det känslomässiga arbetet i relationer. Hur kvinnor ofta får sköta det arbetet själva. Det får mig att tänka på en del relationer där kvinnan gjort slut och då säger mannen ”va? vi som hade det så bra!” och då har ändå hon som lämnade försökt ta upp problemen flertalet gånger. Helt utan intresse, helt utan vilja att själv försöka rätta till det som skaver.
I låten beskriver Clara att någon måste mata glöden men hur rättar man till ett problem när det inte märks? När något blir en vana ser man inte det som ett problem, utan bara något ”någon annan” löser. Och vem ska hämta tändstickorna om båda slocknat innan kvällen?
Jag gillade det storslagna i Saknad smakar salt, här är det mer elektroniskt driv i en desperat sökande text. En text som försöker tända eld. Det är minst lika bra här och det är fint att följa Clara genom olika arrangemang, genom olika perspektiv. Genom storslaget vemod och elektronisk desperation.
Lyssna här nedan!
