"En kram är det finaste minnet med min mamma"

Foto: Privat

Angela Engströms mamma Inger gick bort sommaren 2022. I boken Det här är om dig mamma (Recito Förlag) berättar hon starkt om sorgen efter sin mamma och om hur livet kan gå vidare. Hur hanterar man egentligen förlusten av någon som man alltid kunnat ringa innan och som alltid funnits där? Imorgon lördag, klockan 12.15, läser Angela ur boken på Bokmässan här i Göteborg, i förlaget Recitos monter (A02:70). Idag, i en öppenhjärtlig intervju, berättar Angela mer om boken, om sin mamma och om vad hon bär med sig från sin mamma. 

Berätta lite kort om dig själv och om boken! 

- Angela Engström, utbildad förskollärare, bor i Göteborg sedan över tio år tillbaka. Intresserad av skrivande, konst, fotografi, djur etc. Uppvuxen i Sverige men är halvamerikan på min pappas sida. Skrivit dikter i många år. Boken är en memoar skriven i dagboksformat med lite dikter invävda här och där. Jag skrev den efter att min mamma dog förra året till följd av flera hjärnblödningar. Jag skrev den medan hon var inlagd på Sahlgrenska och sedan fortsatte jag skriva efter hennes död. Det har varit ett hälsosamt sätt att bearbeta döden på. 

Vilket är ditt finaste minne med din mamma? 

- Jag har ingen aning faktiskt. Det finns för många att välja mellan tror jag. Men ett fint minne som fastnat sedan hennes bortgång är alla de gånger jag åkte dit för att fira påsk hemma hos henne i Biskopsgården. Det är kramen från påsk 2022 som är den sista kram jag fysiskt minns i kroppen. Jag kramade henne många gånger efter det men just här känner jag hennes doft, jag känner hennes kropp som omfamnar mig, jag ser henne framför mig. Det är påskmat framdukat och hon hälsar välkommen i köket. Kram. En kram är det finaste minnet med min mamma. 

Finns det något råd du fick från din mamma som du alltid kommer bära med dig? 

- Roligt nog, att alltid ta kopior på allting. "Kan jag få en kopia på det? Kan du maila en kopia på det?" Sådant säger jag alltid efter möten, arbetsintervjuer eller dylikt. Väldigt viktig grej att lära sig. 

Du har i perioder mått väldigt dåligt. Hur mycket har skrivandet betytt för dig i såna stunder? Har du känt att du kunnat skriva dig ur det jobbiga ibland? 

- Det stämmer. Så är det absolut, skrivandet är ju som terapi för mig och jag skulle säga att jag absolut använder det på det sättet; att jag skriver ur mig mitt mörker. Skrivandet har betytt otroligt mycket för mig. Så fort jag mår riktigt dåligt så skriver jag, annars går jag under. 

Hur mycket har skrivandet och arbetet med boken hjälpt dig i bearbetningen av sorgen? 

- Mycket. Det är till stor del därför jag känner att jag har kommit så långt som jag nu har kommit i sorgbearbetningen, just tack vare skrivandet. Boken betydde allt för mig. Att ha den som mål var viktigt för mig. Sedan visste jag inte när jag skulle bli klar, men jag ville inte pressa mig själv. Det blev rätt bra att boken blev klar runt årsdagen. 

Jag funderar själv på om sorgen någonsin försvinner eller om den bara byter skepnad. Hur tänker du? 

- Utan att säga för mycket om boken så kan jag säga att det framgår var jag står i frågan om man läser den. Sorgen försvinner aldrig. För mig ligger den alltid som ett eko i själen. Men man kan vara glad även om man sörjer. 

Du gav ut boken med hjälp av förlaget Recito. Har det blivit ungefär som du har tänkt dig? 

- Ja, boken blev som jag tänkte mig. Jag arbetade länge med förlaget för att det skulle bli så bra och så professionellt som möjligt, det var viktigt för mig att boken skulle hålla en hög kvalitet. 

Vad har du fått för reaktioner på boken? 

- Hittills bara positiva. De få som redan hunnit läsa ut boken har gett mig otroligt fina recensioner i form av privata meddelanden eller kommentarer online. Jag har fått höra att jag skriver naket, rått och ärligt om sorgen och mina känslor kring mammas död. 

Du har skrivit poesi sedan du var 13 år gammal. Vad var det som fick dig att börja skriva, tror du?

- Jag började skriva för att få utlopp för ett inre kaos som alltid funnits i mig. När jag var yngre skar jag mig och på den tiden fanns det inte lika många ställen att vända sig till om man mådde dåligt. Jag kände mig ensam och missförstådd. Skrivandet var ett sätt för mig att hantera det inom mig som jag själv inte förstod. 

Vilka är dina största inspirationskällor när du skriver? 

- Sedan mamma dog har sorgen varit störst, men utöver det har kärleken alltid varit den drivande kraften. Lycklig och olycklig kärlek är det som får mig att skriva som mest. Utöver det, mina generella erfarenheter av världen runt omkring mig. Verkligheten. Men innan jag gav ut boken blev jag också lite inspirerad av en annan författare som även hon har skrivit en bok om sorgen efter en älskad. I hennes fall en partner. Louise Wallin. Vissa dikter ur hennes bok Vi behöver prata om att du dog har inspirerat mig. Nu har jag äntligen köpt boken och har den i nattduksbordslådan. Att kunna relatera till någon annan på det viset blev viktigt för mig. 

Foto: Privat

Vad har varit svårast under arbetet med boken? 

- Att behöva minnas allting igen. Sjukhuset, mamma. Både sjukdomstiden och hennes död. Sorgen efter henne är ju fortfarande enorm även om jag mår bättre nu över ett år senare. Att läsa igenom allting om och om igen har känts som en kniv i hjärtat vissa dagar. 

Har du själv någon bok som betytt lite extra för dig och i så fall vilken? 

- I taket lyser stjärnorna av Johanna Thydell är en bok som verkligen satte sig hos mig. Handlar om tonåringen Jenna och hennes mamma som har cancer. Cancern tar till slut mammans liv och Jenna är osäker på vad hon ska göra utan mamman på jorden. Hon lovade sin mamma i form av en lapp under en självlysande stjärna i taket att "om du dör mamma, då tar jag livet av mig". Sedan min mamma dog har jag tänkt mycket på den boken. Den filmatiserades också, bra film. 

Du ska läsa på Bokmässan i år. Vad har du för känslor och tankar inför det? 

- Mycket nervositet, såklart. Jag är glad och stolt över att vara där med min bok. Det är läskigt att läsa högt för (eventuellt) många människor, men det är något jag måste öva på. Det börjar närma sig med stormsteg nu och jag vet nog äntligen vad jag ska läsa upp. Jag hoppas någon stannar, lyssnar och intresserar sig. Kanske finner tröst i mina ord. 

Hur ser du på livet idag? 

- Livet förändras ju för varje dag, men jag tror jag ser livet lite som en utmaning. Jag har blivit väldigt utmanad och är van vid det. Nu försöker jag också njuta av dessa utmaningar. Efter mammas död trodde jag att tomheten, ekot, aldrig skulle upphöra. Men jag insåg att jag är någon även utan mamma, att jag har ett liv som bara är mitt och som är separerat från det liv jag levde med henne. Jag älskar mamma, men nu vill jag älska mig själv också. 

Till sist, vilket är det finaste ordet du vet? 

- "Fantastisk."

Kolla in boken på bland annat Adlibris, Bokus och Litenupplaga!

Rickard och Juvelerna - Ingen uppgång, bara fall

Ett tungt vemod bjuder Rickard och Juvelerna på den här gången. Ingen uppgång, bara fall (snygg Ebba Grön-referens) är på många sätt det tyngsta jag hört från bandet, men också en av de bästa låtarna som bandet har serverat. 

Jag har tidigare skrivit om att hitta ett eget uttryck. I början av ett bands karriär är ofta uttrycket rejält inspirerat av någon annan, men med den tiden växer tryggheten och nyfikenheten i att utforska en ny kostym, och jag känner att Rickard och Juvelerna verkligen har gjort den resan och sytt en kostym som alltmer är deras egen, den bär deras trådar, deras färger. 

Både texten och musiken går som sagt åt det tyngre hållet. Låten beskriver en höst som har tröttnat, där färgerna har gett upp och gått, medan vintern vaknar till. Kanske finns det vackra kvar någonstans, under dammet som täcker solen i en allt högre grad. Hur länge klarar man av att hålla fast vid det gamla som en gång var? 

Jag tycker Rickard gör en fantastisk sånginsats och att rösten bär upp alla känslor på ett starkt sätt. Ser jag sedan till vad bandet släppt senaste tiden så växer verkligen bilden av ett tryggare och mer eget band fram. Ett band som vågar odla sitt eget uttryck, sin egen identitet i en allt högre grad och när det låter som här så ler jag bara. Det är mycket fint.

Lyssna här nedan!

Musikminne från Isabel Neib

Foto: Sylwia Dziobon

Isabel Neib släppte nyligen singeln I already know. Låten är hämtad från hennes kommande debutalbum som släpps i slutet av november. Själv fastnade jag för Isabels musik när hon släppte singeln Friend för några år sedan. Jag föll för hennes röst och stämningen som den byggde upp. Tidigare i år har hon släppt den atmosfäriska singeln Home och jag gillar verkligen också senaste I already know. Det elektroniska landskapet, med en väg av synthar och den berörande texten om att veta innerst inne att någons känslor inte riktigt finns där. Idag gästar Isabel bloggen för att dela med sig av ett musikminne! 

Jag är 16 år och har äntligen börjat på Estet musik på Sundsvalls Gymnasium. Här känner jag mig hemma och får vara mig själv för första gången under min skoltid. Jag börjar utforska klädstilar och blir mer och mer nyfiken på nya artister. Jag upptäcker Moto Boy på Sundsvalls gatufest. Jag blir ett riktigt “fan” som köper biljetter till konserter. Åker till Stockholm för att höra honom spela. 

Efter konserten i Stockholm ställer jag mig utanför backstage-områdets galler och sjunger Pie Jesu. Efter en vers hör jag hur någon, på andra sidan, börjar sjunga understämman. Det är Moto Boy som sjunger med mig. Ett stort ögonblick för ett 16-årigt fan. Ännu större då han sedan skriver om händelsen på sin hemsida! 

Versionen av Pie Jesu hittar ni här nedan plus att ni kan lyssna på mitt favoritalbum av Moto Boy!

/ Isabel Neib 

Lyssna på Isabels senaste singel här nedan!

Samling - Hjärtat som en slägga

Samlings senaste singel heter Hjärtat som en slägga. Låten är hämtad från det kommande albumet Autisten som släpps i oktober. Samling, som släppte debutalbumet redan 2011, har imponerat på mig mer och mer. Det var inte kärlek första gången Samling nådde mina öron, men den kärleken har vuxit sig starkare och starkare. Idag kan jag sätta på Stackars lilla värsting och Aldrig sätta sig på tvären från debuten och bara njuta. God natt har blivit en sån där låt som är perfekt att lyssna på medan dagen långsamt börjar målas över till kväll. Stillsam och vemodig, men samtidigt väldigt fin. 

På efterföljande Annanstans (2013) så tycker jag att bandet visade ett än större register i sin proggiga pop. Över all bullshit var en fantastisk låt och nog den låten som öppnade upp min själ än mer för bandet. På albumet fanns också Vanlig dag som verkligen hade det där jag älskar i popmusik, vardagstexter på gränsen till det banala, men som verkligen hamnar på rätt sida. I övrigt lät det både varmt och levande på Samlings andra album. Det oväntade mötet med Eva Dahlgren på Natten var ett härligt grepp och låten, som även i originalversionen stack ut från bandets tidigare material, lät än större, än bättre. 

På tredje albumet Sen glömmer jag hur du ser ut fångade mig inte riktigt, men titellåten och särskilt Du har jag lyssnat på mängder av kvällar och det är två av bandets starkaste låtar, men jag tycker att den riktiga energin saknades på albumet. Jag måste säga att jag blev glad när jag först hörde Avgå alla (2021), det var otroligt energiskt och explosivt med den härliga formuleringen ”brinner inte ditt huvud varje dag?”

I år har Samling släppt tre singlar, varav Hjärtat som en slägga alltså är den senaste. Jag ser verkligen fram emot albumet, då alla tre singlar har varit såväl melodiska och nytänkande. Bandet undersöker nya marker, är min känsla. Barnkör har aldrig låtit så bra som den gör på Pappa sen Dia Psalmas Hon får. Melodin till Hjärtat som en slägga är romantiskt luftigt och här är det morgonfåglar som sjunger i huvudet, istället för bränder. Men det är ingen lycka som texten målar upp, med en bröstkorg som krossas och en underkäke som går som en skrivmaskin. Förstås är det fina liknelser och det är lätt att känna igen sig i texten, på olika sätt. Underbart av bandet att rimma skrivmaskin med Christer Petterssons medicin. En underbar låt som helhet är det förstås också, kanske en av Samlings allra bästa hittills. Kontrasterna mellan texten och melodin och benen som bara vill skaka loss, lyfta från golvet. Det är så jävla bra.

Lyssna här nedan!

The Mobile Homes - Tristesse

Foto: Leo Josefsson

The Mobile Homes firar snart 40 år. De kom till liv, precis som jag, 1984. Jag lyssnade faktiskt på debutalbumet Hurt för någon vecka sedan och jag tycker att det fortfarande är ett fantastiskt album som också introducerade mig för mer elektroniska tongångar. Låtar som Something better och Faith är suveräna låtar där den dansanta melankolin fångar mig helt. På avslutande I’ll never find anyone stiger svärtan till max. De låtarna återkommer jag ofta till och det är få band som kan blanda svärtan och det dansanta på samma imponerande sätt. Jag håller Afraid, från efterföljande Nothing but something, som en av 90-talets bästa synthlåtar. Det självbetitlade albumet som släpptes 1998 har jag svårare för, trots samarbetet med Karl Bartos från Kraftwerk. I mitt tycke blev det för mycket gitarrer i ljudbilden. Jag saknade också mörkret som på många sätt försvann i en mer luftig produktion. Jag är glad att efterföljande The world will listen var en slags återgång till det där jag föll för med bandet. Nostalgia var en låt som gick varm i mina sena tonår. 

På senare år har låtar som The song we didn’t have then verkligen imponerat, just den låten är en fin tillbakablick som påminner mig om personer som funnits en kort stund i ens liv men som verkligen lämnade en bit av deras själ kvar i en. Vissa människor bleknar aldrig. Jag tyckte att Trigger överlag var ett väldigt bra album. I både de lugnare låtarna, som My graveyard, och de mer dansanta, som Mirror, så finns det detaljer i varje låt som tillsammans bildar en finfin helhet. Överlag så är väl den största skillnaden mellan tidiga The Mobile Homes och senare den mörkare och tyngre ljudbilden, vilket märks även på Trigger.  

Jag skulle säga att samma sak gäller för det nya albumet Tristesse, det är, generellt, mörkt och tungt. På albumet gästas de även av Bon Harris från klassiska Nitzer Ebb. Inledande Wedding night har något spöklikt över sig, något nästan skräckinjagande. Ungefär som att mörkret står och lurpassar på en någonstans. Man vet bara inte när. Plötsligt har det en i sitt förvar. I Some days tänker jag på ett mer dovt Pet Shop Boys. If you ask me är nog en av de mjukaste låtarna på albumet, samtidigt har den en slinga som verkligen fastnar. En av de absolut bästa låtarna här. I The last third bär en text om drömmar som försvunnit och behandlar livets gång. Tillsammans med That familiar place nog den låt som är mest fylld med sorg. Till viss del är produktionen lika tung som på Trigger, men sorgen är mer påtaglig i texterna här. I Throne där Bon Harris gästar låter det nästan lite postpunkigt. Det låter ofta tungt och hårt men sårbarheten växer där i orden bakom ytan. 

Jag skulle säga att albumet är ett av bandets allra jämnaste hittills. Att släppa ett sånt här album efter nästan 40 år som band är på många sätt otroligt, men när jag hör den avslutande balladen Inferior så känner jag att det inte finns någon spricka alls här. Kanske i själen, livet som Mobile Homes besjunger är inte lätt, men när de tankeväckande texterna möter rak synthrock så är åtminstone jag helt fast.

Lyssna här nedan!

Avantgardet - Från Nybro wiv lavv

Foto: Press

Jag har många barndomsminnen från Nybro. Som uppväxt i Kalmar så blev det naturligt att åka till Nybro då och då. Som ung så bar jag på många drömmar om något större och då var förstås inte Nybro något jag drömde om, men når jag ser tillbaka önskar jag att jag hade uppskattat det mer redan då. Värdet finns inte särskilt ofta i storleken på något, utan i människorna runt om. De som tog med mig till Svartbäcksmåla och åkte pulka. De som satte på helt underbara skivor som vi lyssnade på i stereon i bilen mellan Kalmar och Nybro. 

Avantgardet har idag släppt albumet Från Nybro wiv lavv och jag får de där minnena uppspolade över mig. Den största styrkan i bandet finns i uppriktigheten, i de fantastiska texterna. En bärande rad på skivan är ”Men det är inte skiten som jag hatar utan blicken med vilken du ser på den.” Det är en rad som säger mycket och som slår hårt mot de som dömer. Titellåten från vilken raden är hämtad är en av skivans starkaste låtar. 

Det finns en stark omtanke i texterna, en kärlek till de man sjunger om. I Vem faan är jag märks känslorna tydligt. Det är ett album som på många sätt skildrar stan som formade dem, där man kan se spår av var elden tog sin början. Där många kände precis som man gör i många mindre städer, vi måste vidare till en ny stad, helst nu. Jobb försvinner och med det tron på sig själv och förstås, med det, drömmarna. I många ungdomars fall så finns möjligheterna just i flytten, men stannar man kvar får man det ofta svårare. Avantgardet är underbart bra på att ge mörkret en röst, ge utsatta människor en röst, ge Nybro och andra småstäder en röst. En röst som ofta tystas ned på olika sätt. 

Bandet, som debuterade redan 2016, har varit väldigt produktiva och Från Nybro wiv lavv är bandets nionde i ordningen. Ett av de största problemen med saker man inte pratar om tillräckligt mycket är att fördomar får skriva faktan istället. Avantgardet skriver väldigt rakt om problem och oavsett om det handlar om psykisk ohälsa, missbruk eller småstäder som gäspas bort så bidrar bandet med förståelse, skulle jag säga. Innan ni dömer måste ni förstå varför det ser ut som det gör, innan ni dömer måste ni förstå varför jag är jag som jag är. Den känslan får jag. Bland ofta både dansanta och eftertänksamma melodier byggs texter om personer som samhället glömde bort i sitt byggande. Här ger texterna samma personer ett hem, en önskan om förståelse innan man så snabbt dömer.

Som vanligt bjuder Avantgardet på trallvänligt mörker. Genom de tio spåren sitter jag som fastnitad. Allt är inte bra, men det finns hela tiden en glöd som skiner igenom, en förståelse som bultar om att bli hörd. Produktionen känns nära och det är lite som att stå där längst fram och se Avantgardet live. De fångar känslan perfekt. 

Lyssna här nedan!

Lars Winnerbäck - Neutronstjärnan

När jag var 19 lyssnade jag ofta på Lars Winnerbäcks Fria vägar ut. Den poetiska texten gjorde mig så rörd och jag minns att jag citerade rader om att stirra upp mot stjärnorna väldigt ofta. I dagböcker, på forum på internet, till kärlekar. Winnerbäck har varit med mig sen dess. Det var han och Håkan Hellström som tonsatte mycket av mina år kring 20. Medan Håkan, enligt mig, gått snett i sin musikaliska riktning så har Lasse på många sätt fortsatt i sin kostym, i sitt uttryck och fortsatt göra det väldigt bra. Jag tyckte kanske att Själ och hjärta var ett ganska medelmåttigt album, men det fanns en del toppar även där. Tror jag hittar hem från Eldtuppen (2019) är nog en av de låtar av Winnerbäck som jag spelat mest genom mitt liv, tillsammans med Fria vägar ut. Han har fortsatt imponera, fortsatt att beröra. 

Här på Neutronstjärnan har han som bekant samarbetat med Joakim Berg och Martin Sköld från Kent. Stundtals så hörs det ganska väl. Joakim Berg körar i en del låtar och en låt som Alltid nästan där hade kunnat vara hämtad från Kents sista skiva. Arrangemangen är ganska långt bort från den stora bredbenta rocken utan här är soundet mer luftigt och relativt minimalistiskt. Winnerbäcks röst ligger nära och texterna han delar med sig av är bland de bästa han har skrivit. Han närmar sig 50 och en känsla av att både känna sig hemma och samtidigt vara än mer vilsen sprids över albumet. Det handlar om tid, om Stockholm och om landets hälsa i sig. Man är en del av en pussel men samtidigt passar man inte riktigt in.

Vännerna har blivit färre (”när mina vänner som var hundra har kokats ner till fyra eller fem”) och även om han känner sig hemma på sin gata så blir skillnaderna stora från andra delar av stan. Segregeringen har brett ut sig och Winnerbäck sjunger ”det är inte hit man kommer för att bränna en koran”. Sånt händer längre bort. I avslutande Vår tid sjunger han om ett samhälle som är märkligt, som skapar ”vi och dem” - men allt var inte bra innan heller och även förr skapades vi och dem. Mycket ändras men mycket förblir också samma. Winnerbäck betraktar mycket över albumet och reflekterar över sig själv och sitt liv, vem han är i samhället. Han sjunger att han ser sämre nuförtiden, men ändå ”längre än förut”, det är en fin text, hoppfull. 

Överlag är det nog Winnerbäcks jämnaste album på länge. Jag gillar när han fjärmar sig från det bredbenta och blir mer eftertänksam. Bäst låter det i just avslutande Vår tid men även Nåt som verkligen är bra och tidigare nämnda Alltid nästan där är toppar som kliver in bland Winnerbäcks bästa låtar hittills.

Lyssna här nedan!

Charlie Brolund - Ditt porträtt

Foto: Malin Magnolia Karlsson

Charlie Brolunds singel Midsommar vid Söderbysjön var en riktigt fin midsommarvisa. Det drömska mötte det romantiska och det var ett fint landskap som Charlie tog med oss till. Singeln var först ut från det kommande albumet Brunnen. Det kommer bli totalt fyra singlar från Brunnen, varav nya Ditt porträtt är nummer två i ordningen. 

Här får vi många fina ingredienser. Förutom Charlies röst bjuds vi på orgel, piano och violin bland annat. Ett lite ödesmättat piano möter svensk folkton i en kärlekslåt. Texten behandlar ett möte, men just kärleken blir inte till just ett ömsesidigt möte, utan är mer som en önskan. Utan tvekan är känslorna åtminstone större hos ena parten, medan det är svårt att riktigt fånga den andras känslor. Det finns en stark, men dold önskan om att smälta samman med personen. Med personens kropp och röst, men kanske förblir det just bara drömmar. 

Det vemodiga soundet klär texten perfekt och jag älskar verkligen slutet av låten, där Charlie tillsammans med Mira Palme bildar ett fint möte med varandras röster. På många sätt är det en låt om möten; mellan dröm och verklighet, mellan olika slags känslor, mellan olika röster, mellan två viljor. Det blir både storslaget och väldigt vackert. 

Lyssna här nedan!

Fem album: Sara Möller

Foto: Dragan Popovic

Sara Möller släpper idag sitt tredje album sedan debuten 2014. How and how är ett album där jazzens händer möter bluesens dito. I det mötet får vi en vacker skiva som låter både skör och rå, den beskriver även en värld som är just både skör och rå. I två låtar tar hon ställning mot rasism. Ett land som utlovades bära fred och frihet beskrivs - men för vem är det fredligt egentligen, för vem är det fritt? Allra bäst på albumet är den stillsamma Let it all go. Saras röst är otrolig och särskilt just där. Berörd till tusen. Idag berättar Sara om fem album som inspirerat henne under hennes karriär. Spotify-länkar till albumen, där det är möjligt, hittar ni genom att klicka på det specifika albumets titel.

Buffy Saint Marie - Many a Mile

Fanns i mitt barndomshem och talade till mig med sin enkelhet, kraft och sitt vemod. När jag var tonåring gick jag ofta och nynnade på den folkloristiska balladen Must I go bound och upplevde gemenskap i att vara olyckligt förälskad. 

The Essential Recordings of Country Girls 

En samling inspelningar från 20- och 30-talet med kvinnliga bluessångerskor. Jag lånade den på biblioteket, brände av den och impregnerade mig med den under något år. Min favorit var Geeshie Wiley, Last kind word blues. 

Nina Simone - Feeling Good 

Jag fick låna och bränna av en bland-cd från min dåvarande favorit second hand-affär på Östgötagatan på Södermalm. För mig lyckas Nina Simone tack vare sin svärta sprida solsken över hela världen. 

Josephine Foster - Little Life 

Ett hemma-inspelat album där en av de mest egensinniga artisterna jag vet spelar alla instrument och sjunger i stämmor med sig själv. Jag älskar denna textrad från titelspåret: “Songs keep coming, even happy to be sad.”

Tom Waits - Alice 

Antagligen den skiva som influerat mig mest de senaste åren. En helt egen, rökig, romantisk, vemodig och vacker värld som gör mig uppsluppen genom sin kreativitet och poesi.

/ Sara Möller 

Lyssna på How and how här nedan!

Raketklubben - Villagatan

Foto: Press

Raketklubben från Borlänge släppte nu i dagarna nya singeln Villagatan. Bandet, som består av Linn Grins, Rasmus Samuelsson, Alexander Graham, Lukas Anderhell och Jonathan Vester har släppt ännu en fantastisk låt, men mer om det lite senare. 

Jag fastnade för bandets musik i samband med att de släppte det självbetitlade debutalbumet för två år sedan. Där fanns låtar både att dansa till men också att vara eftertänksam till och kanske var det just i det eftertänksamma som bandet var som allra bäst på debuten. Lyssna på On the edge och Portugal.

Bandet, som debuterade med singeln Industristad redan 2018, har genomgående skrivit texter som klär av sig, som berättar, som fängslar. En låt som Sen jag lämnade dig (2019) har verkligen känslorna på högsta volym och jag gillar hur stort man kan få ord att låta genom att tona ned allt annat och fokusera på just orden. Nu i år har de tidigare släppt singlarna Hollywood och Sommartid. Jag gillade själv Sommartid och det avslappnade soundet i den. Linn Grins röst är fantastisk i låten. Hollywood var mer dansant och en låt som kanske var mer direkt än Sommartid. Samtidigt kändes Sommartid mer som något nytt och än mer spännande. Mycket bra låtar båda två, dock. 

I höst kommer en ny EP från bandet och Villagatan är det senaste smakprovet därifrån. Det är ett personligt smakprov som berör mycket. Det är ett brev från en barndom, ett foto från en svunnen tid som lämnade spår. Spår av något svårt. Linn sjunger om ”tusen nålar i magen” och ”någon gång i livet så tar någon du älskar skada.” och det är en fantastisk text rakt igenom som aldrig dömer men som förklarar något svårt. Jag tycker att det är mycket fint. Raketklubben klär känslorna de sjunger om på ett oerhört berörande sätt.

Lyssna här nedan!

Musikminne från dearwoods

Foto: Jens Eliasson

Igår firade Kniven PR hela fem år! Det firades på Pustervik här i Göteborg och ett av banden som spelade var dearwoods, som igår också släppte sin andra EP Disclosure. EP:n är både melodisk och ruffig med ena foten i psykedelisk rock som hämtad från 70-talet och med den andra foten i indiepop. Jag gillar verkligen både E. och I will walk with you. Det är bara att höja volymen till max och ryckas med i det både drömska och malande. Idag gästar bandet, genom sångerskan Maria-Terese, bloggen för att dela med sig av ett musikminne!

En kan ha fina musikaliska minnen på egen hand, men ofta tycker jag att de starkaste upplevelserna är de som en får tillsammans - att det händer något i att få uppleva något ihop, att dela en upplevelse gemensamt. Att få spela tillsammans kan vara rent magiskt, att skapa musik ihop och höra hur varandras delar tillsammans bildar en helhet. Att för en stund få höra ihop, vara sammankopplade, vara en enhet, en kropp. Hur allt annat upphör och bara musiken existerar. När tiden stannar. Som att en möts i ett annat medvetande. 

Under helgen som vi spelade in de tre sista låtarna till vår EP Disclosure hade vi flow, allt flöt på, saker gick lätt. The End Studios är en inspirerande miljö att vistas i och vår producent Ulf Blomberg (HoboRec) är fantastisk att arbeta med. Stämningen var på topp från första minuten. När vi spelade in låten E. hade vi en idé om formen, sedan bygges del för del på - låten bara växte och växte. Ljudbilden blev maxad och när flygeln adderades och RAT-pedalen kopplades direkt in i mixerbordet - då var det fulländat. Jag bär med mig just de där dagarna i studion i mitt hjärta, minns dom med sådan värme. 

/ Maria-Terese Olsson, dearwoods

Lyssna här nedan!

Musikminne från Sarah Von Reis

Foto: Julia Sixtensson

I slutet av Sarah Von Reis singel tar en klarinett över mina sinnen. Det är mycket stämningsfullt i en låt som på många sätt skiner så starkt att det nästan börjar glöda. Det låter filmiskt och samtidigt drömskt och rått på samma gång. Det är en mycket stark singel som av Sarah beskrivs som en "lesbisk kärleksförklaring." Singeln är hämtad från hennes kommande debutalbum. Hon har även tidigare imponerat, lyssna bland annat på Only lovers left alive från EP:n Melancholia high season som släpptes i mars. Hennes röst skålade verkligen med den melodin. Fullträff. Idag gästar Sarah bloggen för ett musikminne!

Jag är 11 år och jag sitter i klassrummet i skolan med tårar strömmandes ner för mina kinder. Jag har ett hårt grepp kring min CD-freestyle - min käraste ägodel. Runt mig springer mina klasskamrater och vi ser alla precis likadana ut för vem fan vill se annorlunda ut som 12-åring? 

Jag har för första gången lyssnat, verkligen lyssnat, på en text i en låt. Det är låt nummer 14 på CD-skiva nummer 1 av Absolut Music 34. Jag har tagit till mig dess budskap och låtit hela mitt väsen konsumeras av orden som strömmar i mina hörlurar: 

“...Stuck in my brain, it kept me sane 

For a couple of years, as it drenched my fears 

Of becoming like the others 

Who become unhappy mothers 

And fathers of unhappy kids 

And why is that? 

'Cause they've forgotten how to play 

Or maybe they're afraid to feel ashamed 

To seem strange 

To seem insane 

To gain weight, to seem gay 

I'll tell you this: 

That it takes a fool to remain sane 

Oh, it takes a fool to remain sane” 

(It Takes a Fool to Remain Sane - The Ark)

Med dom orden från den stunden var jag förändrad för alltid. 

/ Sarah Von Reis 

Lyssna här nedan och kolla in musikvideon!

Musikminne från Azure Blue

Foto: Daniela Gullström

Tobias Isakssons Azure Blue har idag släppt singeln Rise med en text om hjärtan som sjunker och stiger om vartannat. Det är en rejält dansant singel, precis som singeln Define your dreams. Båda är hämtade från det kommande albumet The Night of the Stars, ett album som behandlar det tuffa i att hålla ihop i svåra tider. Ibland behöver man vara den där famnen, vara en fyr för någon som inte tar sig ut ur mörkret och ibland behöver man vara en fyr för sig själv. Jag gillar verkligen Azure Blue, den drömska sången och hur dansen alltid lyckas hitta in i de där drömmarna. Det är verkligen bra. Idag gästar Azure Blue bloggen för lite olika musikminnen!

Hultsfredsfestivalen 1994. Jag var bara 17 år och tog tåget dit för att tälta med några kompisar från min hemstad Varberg. Den ena sa till mig att vi var tvungna att gå och se ett band på Sahara-scenen. Jag minns hur konserten drog igång med ett åskmoln av gitarrer. Det var Oasis andra spelning någonsin utanför UK. 

Hultsfred 2004. Mitt första band Laurel Musics engelska skivbolagschef hälsade på i min dåvarande hemstad Göteborg och övertalade mig att hyra en bil för att åka och se Morrissey (detta var långt innan han ballade ur politiskt). Giget var bra men jag blev sjuk och gick direkt från spelningen och la mig i bilen vi skulle sova i. Jag lovade mig själv att inte återvända till Hultsfred på tio år. 2011 bröt jag detta löfte genom att åka från min nuvarande hemstad Stockholm för att själv inta DJ-båset under namnet Fomo och se Morrissey som spelade även detta år och massa andra bra band. 

2012 hade jag som Azure Blue släppt debutalbumet Rule of Thirds och fick äntligen spela live på Yellow Stage (före detta känd som Stora Dans). Vi var hela sju personer i livebandet för detta gig. Rekord. Tidigare på dagen fick jag frågan av The XX om vi kunde tänka oss att byta speltid med Jamie XX som skulle göra en solospelning efter oss. De skulle köra till Linköping på natten för de hade inte fått tag i något mer närliggande hotell. Jag svarade nej för en så sen ändring hade bara ställt till det. Förlåt The XX men det var helt rätt tänkt. Vårt gig var helt fullsatt och så här i efterhand när festivalen sen länge är nedlagd och dokumentären Hultsfred – berättelsen om en musikfestival finns på SVT Play så känns det ändå lite mäktigt att över en period av nästan 20 år få uppleva den som tonåring, vuxen besökare, DJ och artist.

/ Azure Blue 

Lyssna på Rise här nedan!

The Jilted - Oblivion

Duon The Jilted är tillbaka med en ny dansant singel. Senast vi hörde från dem var sommaren ny och förhoppningen fanns om en varm sommar men tji fick vi. Singeln Close Encounters var fantastisk och som gjord för en klubbnatt. Debutsingeln Guilty pleasures var även den fin. Melodin dansade sig fram medan texten skar i hjärtat. Duons texter är ofta åt det mörka hållet och ifrågasättande kring livet och relationer men det är bra att inte väja undan för mörkret, utan bearbeta det genom att våga möta det. 

Jag gillar att duon vågar vara sårbara i texterna, hur man struntar i väggar och tak, utan känslorna får växa sig så stora som de behöver vara. Det hördes när Magnus Haderborg sjöng ”I want you to hold me” i Guilty pleasures och när han sjunger om barn som de aldrig fick och ”I want to hear your voice one last time” här i Oblivion. 

Musiken är fantastisk mörk synthpop och låten är den mest melodiösa hittills från duon, som även planerar att släppa ett album i höst. De tre smakproven hittills gör mig långt ifrån mätt. De välarbetade texterna som kanske inte alltid sitter inne på alla svaren, men som sagt inte väjer för det svåra i livet med ett lager av elektronisk dansant pop över är en mycket fin kombination.

Lyssna här nedan!

Musikminne från Vumbi Dekula

Foto: Press

Kahanga Vumbi Dekula släpper idag albumet Congo guitar. När jag var i Stockholm förra helgen så gick jag förbi restaurangen Lilla Wien på Södermalm. Där är Vumbis Dekula band husband. Både Vumbi och bandet präglas av en sådan enorm glädje, till livet och till musiken. Det är väldigt vackert. Vumbis soloalbum Congo guitar präglas just av den där glädjen. Vumbis fantastiska gitarrspel har hörts i en lång rada band i Kongo, i Tanzania och i Sverige. Albumet släpps som en gemensam release av svenska Sing a song fighter och brittiska Hive Mind. Idag gästar Vumbi bloggen för att dela med sig av ett musikminne!

Jag växte upp i ett missionärshem I Nordöstra Congo. Och då jag föddes med polio så var vissa saker svårare att göra än andra. Men när jag upptäckte gitarren så visste jag att jag hade hittat mitt kall. Så från tio års ålder lyssnade jag mycket på radion och hittade inspiration från gitarrister som Dr Nico (Congo), Django Reinhardt och min pappas favorit Jean Bosco Mwenda. Och då liksom nu så har jag också alltid gillat den amerikanske gitarristen George Benson. Tidigt 80-tal så emigrerade jag till Tanzania och gick på en audition för att bli gitarrist i ett av landets mest populära band: Orchestra Maquis. Jag fick jobbet och vi spelade massor och gjorde turnéer. 

Ett minne jag aldrig glömmer är en konsert som vi gjorde i Dar-es-salaam. Jag hade fått smeknamnet Vumbi (som betyder dust på engelska) av bandet för när jag spelade gitarrsolon så dansade fansen bort allt damm. Vi hade just då en stor hit med låten Ngalula och publiken var vild. När det blev dags för mig att spela mitt high-pitch gitarrsolo i den låten så kom det fram en kvinna som klättrat fram bakom min förstärkare och gav mig en smäll. Min gitarr åkte ner i marken med en smäll och jag förstod inte vad som hände. Allt stannade upp i några panikartade sekunder. Sedan såg jag att vakter hade tvingat bort henne från scenen och att hon grät. Jag bad dom att släppa henne fri så att konserten och festen kunde fortsätta. Och det gjorde dom och alla dansade hela kvällen lång. 

Jag fick det sedan förklarat för mig att kvinnan smällt till mig av ren extas, för att de ”höga tonerna i mitt solo gjorde henne lycklig och tokig." Det där är ett minne som jag aldrig kommer att glömma. 

När jag sedan flyttade till Sverige under tidigt 90-tal så spelade jag runt med en massa artister som Makonde Band och Ahmadu Jarr’s Highlife Orchestra och 2008 bildade jag mitt egna Dekula Band som spelat hundratals konserter fram tills idag. På Lilla Wien på Söder i Stockholm har vi blivit som ett husband då vi fortfarande, år efter år, spelar där några gånger i månaden, och därifrån finns det många andra vilda historier!

/ Vumbi Dekula 

Lyssna på Congo guitar nedan!

Thi Johansson - These northern skies / Before the snow

Omslag: Alexander Gullberg

Thi Johansson från Göteborg har jag tidigare hört förgylla låtar av Nemo Sparding. Jag gillar ofta när röster möts i musik. Det blir förstås inte alltid till det bättre, rösterna måste alltid bära samma känsla för låten, vilket inte alltid är fallet, men i Nemo Spardings låtar Cried wolf och Truth var verkligen de båda artisterna på samma resa. Fantastiskt vackra låtar båda två, även om jag håller Cried wolf något högre, särskilt när båda sjunger ut ”I guess I'll wait forever.” När smärta och skönhet möts så skapas stor popmusik. 

This stora förebilder är Bon Iver och José González och visst hörs det i hennes debutsläpp, dubbelsingeln These northern skies / Before the snow men jag hör även Nick Drake. En av mina egna stora favoriter. These northern skies bär på vackert gitarrspel och är en duett med just Nemo Sparding. Jag gillar hur de båda unga Göteborgsartisterna följs åt och även här går deras röster samman som sammanflätade händer, sammanflätade känslor. Det är vemodigt, stillsamt och mycket fint. 

I den andra låten, Before the snow, är det Ludvig Bromans saxofon som blir till This duettpartner och den lite jazziga känslan som låten får passar verkligen in. Thi har en lugnande röst och första gången jag lyssnade på Before the snow satt jag i fönstret när spårvagnar körde förbi medan mörkret tog sig en större och större tugga av Göteborgshimlen. Det var en rörande första lyssning, perfekt musik att möta kvällen med. Och båda låtarna växer och växer. En underbar debut av Thi Johansson.

Lyssna här nedan!

Mollie Minott - What a feeling

Foto: Elaine Lilje 

Mollie Minott släpper ytterligare en ingrediens från den paradrätt som hennes debutalbum ska bli. Mollie, som debuterade under nuvarande artistnamnet 2017, har imponerat stort på mig. Både i tolkningen av Den blomstertid nu kommer (Blooming like a flower), som hon släppte med Ida Gratte och Starur samt i egna låtar, som Skin, som bär på ett fantastiskt budskap om att bära sin kropp med stolthet och att ingenting någonsin kommer vara helt perfekt men att inget heller behöver vara det. Hennes texter bär ofta på både reflektioner och hjärta. Båda ryms där och hon sjunger orden med känsla och en enorm styrka. Det finns en så stark mening i hennes röst och rösten strålar och sprider budskapet på ett vackert sätt, lyssna exempelvis på Humanity som kom 2019. En storslagen låt som rymde mycket mycket känslor. 

I år har hon tidigare släppt två singlar, där Show me var rejält dansant och påminde mig om min synthperiod. Den hade passat perfekt på klubbarna jag hängde på för några år sedan. Samtidigt kändes låten modern och den var bevingad med en fantastisk refräng. Getting along var en längtande låt med en elektronisk touch. En av mina favoritlåtar i år, den fastnade inte med en gång men plötsligt kunde jag inte sluta lyssna när Mollie sjöng ”but I’m sick of getting along.” Känslan när hon sjunger just den meningen. Det är så snyggt. 

What a feeling är alltså tredje singeln för i år och det är en låt där tempot sänks, där Mollie inte har alla svaren men också intygar oss att vi inte behöver veta, vi behöver inte sätta mening på allt eller få allt att växa till skyskrapor. Det finns något fint i det lilla, i vardagen, i att bara få vara. Kanske kan jakten på mening göra att man känner sig mer vilsen, att själva jakten kan få en att glömma just varför man lever. Ibland vill man bara få vara i stunden - utan filter, utan jämförelser och utan förväntningar. Soundet på What a feeling är rätt avslappnat. På något sätt både lite ruffigt och mjukt drömskt på samma gång. Ett förföriskt och samtidigt vemodigt blås letar sig i låten och förgyller den verkligen. Låten bärs upp av ett golv som gjort av eftertanke och med väggar av styrka. Tillsammans blir det till ett tryggt rum man vill återvända till gång på gång, som får en att känna sig i trygg i det lilla, i att inte veta vad livet går ut på, men att livet är rätt fint ändå.

Lyssna här nedan!

Ida Gratte - Vi måste prata

Foto: Moa Foss, Ida Hammar 

Det har varit en lång dag på jobbet och så kommer jag hem, får en kram av den jag älskar mest. Jag sätter på det näst sista spåret på Ida Grattes andra album Vi måste prata, Jag och min soffa. Texten kan verka simpel till en början med rim på snacka och macka, men det är gjort med en sån glädje och finess och plötsligt är jag så mycket piggare igen, trots en lång dag. Jag blir verkligen glad av låten och den berättande texten som känns personlig i sitt tilltal och som under de knappa tre minuterna den varar verkligen växer sig fram till en av de bästa låtarna Ida har släppt. Det finns något väldigt charmigt i att skriva om vilka pålägg man har hemma, att smöret är veganskt men inte osten för den går det inte sluta med och ett förlåt på det. Underbart. 

Överlag är det på många sätt dock ett tungt album som Ida släpper den här gången. Det finns förstås en stark gemenskap, även om även vänskapsrelationerna strular ibland. Det är problem som målas upp i titellåten men här beskrivs också vägen ut ur mörkret, från partnern som inte alls är bra för en. Det beskrivs hur tungt det är att stå bredvid och se någon behandlas som skit. Kärlekens ögon ser inga fel beskriver det där på ett strålande sätt och slutet av låten berör mycket, det är som om flera röster möts och tillsammans sluter upp i ett ”vi klarar oss i alla fall, så länge som vi har varann.” Det är just min tolkning men oavsett så är det vackert. 

Har du kommit hem? är en av de starkaste låtarna på albumet, om mäns våld och hur så många kvinnor behöver oroa sig både för egen del och för vänner de har haft över på besök, kommer de hem oskadda? Samtidigt hela tiden, på andra sidan, omtanken och värmen, gemenskapen. Det finns en stark vänskap som målas upp på albumet, samtidigt som ett samhälle som är våldsamt, kallt och där kommunikationen ofta fallerar målas upp jämsides. Vi måste prata med varandra. Vi måste finnas för varandra. Samhället misslyckas på många sätt men vi har varandra. Det är den bilden som låtarna ger mig. 

Musikaliskt är albumet stundtals dansant, som i inledande Känner inte dig men det känns som att jag känner dig samt i Glad för dig. Mestadels är det dock ganska nedtonat och texterna får ta stor plats på ett album som ofta beskriver det tunga men som ger oss omtanke och en stark värme som motpol.

Lyssna här nedan!

Adam David Englund - En sång för framtiden

Foto: Samuel Ternelius

"Vi skapar minnen hand i hand", sjunger Adam David Englund i nya låten En sång för framtiden. Det är en hoppfull och varm låt som både håller en i hand och kramar om en, som finns där som en vän som suddar ut mörkret. Låten är som en kärleksförklaring till hans systerdotter, att hon alltid kommer ha en vän hos honom. Genom livet, genom allt. 

Jag påminns till viss del, på grund av temat, om Melina Borglowes Livet ut (Dopvisan). Här finns samma styrka, samma otroliga kärleksförklaring som görs till vacker musik och man hör att Adams ord kommer direkt ur hjärtats alla små och stora vrår. Det är fyra minuter som präglas av omtanke. 

Senast jag skrev om Adams musik var i samband med släppet av singeln Andetag. Även där fanns det ljusa och hoppfulla. Här har dock Adam landat i det finaste han hittills skapat, i något som verkligen berör. Det är oerhört starkt och Adams röst känns som att den är byggd för att sjunga just dessa ord. Det är ärligt, rakt och mycket vackert.

Lyssna här nedan!

Musikminne från Laevendel

Foto: Maja Karlström

Charlie Skibsted från Falkenberg gör musik under namnet Laevendel. I juni släppte han låten Änglaland. En fantastisk poplåt som verkligen var en fin start på sommaren, som de första stegen ner i sjön en ljummen sommarkväll. Texten handlar till viss del om att bryta sig ur ett beroende, ett missbruk men det är svårt att nå fram till någon som vill fortsätta vara vinglig i sitt änglaland, som befinner sig i en bubbla där ingen riktigt når in. Förra året släppte Laevendel singlarna Månljuset, Nukleära och Barndomen och särskilt den fina balladen Nukleära satte sig djupt hos mig. Idag gästar han bloggen för att dela med sig av ett musikminne!

Varje sommar när jag var 11-15 år hade jag privilegiet att få gå på folkmusikläger i Åsa där vi spelade svensk folkmusik i en vecka. Ungdomar mellan 11-20 år delades in i grupper baserat på ens förmåga på sitt instrument, och sedan var vi igång med att lära oss för fullt hela dagarna. Intensivt men enormt givande. 

Varje morgon skulle våra lärare Greger, Hans och Anette väcka oss med deras ljuva klanger från deras fioler när de strövade omkring bland våra rum med instrumentet i vädret. 

Vi unga upptäckte både oss själva och musiken i denna trygga tillvaro, och den satte sig djupt inom många. Kvällar som aldrig tog slut i den svenska sommaren, och i bakgrunden hördes konstant det något instrument som fyllde luften av kärlek. 

Det värmer fortfarande i mitt hjärta när jag tänker på tiden och platsen som formade mina tidiga år i en grund som aldrig kommer att förtvina. Även om inte svensk folkmusik är min huvudgenre i projektet Laevendel så finns den alltid där inne. Tack till den tiden och personerna som gjorde den! 

/ Laevendel 

Lyssna på Änglaland här nedan!

Attentat - Punkfestival

Jag var på punkfestival förra helgen. Det var en fantastisk känsla och det var så skönt att möta öppenheten istället för massa såna där frågor om ”är det här punk?”, ”kan man kalla sig punkare om man…”. Elitism kan jaga sig in i många sammanhang och i själva verket är väl punk mest en attityd men allt blir lätt så uppdelat. Någon annan ska bestämma, någon annan ska avgöra. När jag var yngre så var det i punken jag fann en gemenskap, ett värde som inte bestod i att äga, utan i att vara. Det låter förstås flummigt på sina sätt, men det fanns en gemenskap när vi gick och såg Strebers på Hultsfred, när vi sjöng med i Attentats Ge fan i mej och i att läsa alla Fanzines. Den kulturen kan jag verkligen sakna, det fanns ett så starkt intresse och engagemang hos de som skrev fanzines. Himla fint. 

Attentat är ett band vars musik verkligen är tidlös. Vare sig de har dragit ned på tempot, som på albumet Nerv, eller rivit till det, som i gamla Död bland döda eller nyare Dagen demokratin dog, så har de alltid varit relevanta. De har blandat melodiös rock med ett punkigt riv och jag har alltid återvänt till bandet, alltid blivit så glad när det kommit något nytt. Det har hänt mycket kring bandet det senaste, bland annat blev Jönsson sorgligt nog svårt sjuk i en lunginflammation. Idag mår han tack och lov bättre. 

Den nya singeln Punkfestival tar med mig till den där punkfestivalen i Majorna. Låten är hämtad från kommande albumet Det blir som det blir som släpps i oktober. Det låter råare än på länge om singeln och Jönssons röst är nog en av de tryggaste rösterna i Sverige. Det låter verkligen Attentat och kan se låten som en blivande klassiker. Jag gillar hur Attentat alltid känts så ärliga i sitt sound och uttryck. Det är så glädjande att Attentat fortfarande slår och att jag på sätt och vis har det hjärtat i mitt kropp, som hjälpt mig genom uppväxten, genom vardagen och som slagits mot förtryck och mot maktbegär - och förstås för gemenskapen. Den där som finns just på punkfestivaler, ni vet.

Lyssna här nedan!

Musikminne från Repeat

Foto: Press

Bandet Repeat släpper idag första singeln, vilken bär samma namn som bandet. Bandet blir i oktober även med album med förstås samma namn, jag gillar upprepningarna och jag gillar Repeat! Jag tycker även om den manglande känslan och låten är verkligen en sån där man bara vill höja volymen så mycket det går och bara känna in varje ton, varje textrad. Bandet, som består av Torbjörn Hallberg, Mattias Belin och Johan Holmberg, gästar dagen till ära bloggen för att dela med sig av ett musikminne!

Ett fint musikminne för mig är när jag i tidiga tonåren, då jag bodde i Lund, var hemma hos några kompisar som bodde i samma område. Vi lyssnade på musik och någon nämnde att Imperiet skulle spela på Smålands nation samma kväll. Jag var stor beundrare av Ebba Grön men vi var ju för unga för att komma in på konserter på studenternas ställen. Anyway, vi bestämde oss i alla fall för att gå dit och kunde sedan höra hur konserterna började. 

Plötsligt öppnades en sidodörr. Och vi smet in! Jag minns att vi tog oss fram mot den låga scenen och hur jag helt golvades av Thåströms energi, gitarrmalande och med den där frälsningsarmé-hatten på huvudet. Jag hade redan börjat spela gitarr då. Jag vet inte vilken förstärkare han spelade på men jag såg en orange distbox som han placerat ovanpå förstärkaren. Till födelsedagen önskade jag mig såklart en Boss distortion av mina föräldrar och jag har fortfarande kvar den!

/ Repeat 

Lyssna på singeln här nedan!

Fem album: Johan Hedberg

Foto: Daniel Holmström

I höst släpper Johan Hedberg en ny EP och singeln FYHT är första smakprovet därifrån. Jag måste säga att Johan Hedberg är en person som varit med mig länge och som inspirerat mig mycket med sina texter. Jag älskar att sjunga med till Nackamasterna och Vårdbiträdesblues har en fantastisk text med ett otroligt hjärta i sig, vilket är ett signum för hans musik. Mina tidiga 20nånting var fyllda av Johans band Suburban Kids With Biblical Names och jag blir minst lika lycklig när jag lyssnar på det bandets låtar idag. Johans nya singel bär på både en fantastisk melodi och text och det märks att han är en stor berättare, att orden bär på mycket mening. Idag berättar Johan om fem album som inspirerat honom under hans karriär. Spotify-länkar till varje album hittar ni genom att klicka på det specifika albumets titel. 

Fred Åkerström - Två tungor 

Framförallt berättandet och de konstiga formuleringarna som 

”Och kunde jag viska, likt regnet gör 

Skulle jag viska, så till dig 

Men regnet har viskat i tusentals år 

Så som det viskar för mig.” 

Att få såna meningar att fungera och förstås är en konst i sig. Natt i en stad är den finaste sången jag vet på svenska. 

Agnetha Fältskog - Elva kvinnor i ett hus 

Den oerhört luftiga produktionen på denna skiva med säkert idel studiorävar och rävinnor från sjuttiotalet skapar ett groove som jag länge strävat efter men misslyckats med. 

Michael Rother - Sterntaler 

Den mjuka krautrocken har inspirerat mig länge. Michael Rother har egentligen inte gjort en dålig skiva eller låt. På denna skiva fulländar han sin musik med lätt pumpande trummor och gitarrer, feedback och återkommande melodier. Att få gitarr i mitten att låta så intressant flera album är en konst. Rothers mjuka trummor var inspiration för trummorna på FYHT.

Dekula Band - Opika 

Dekula Band uppträder ofta hela kvällar på det lilla stället Lilla Wien som ligger inne i södra station i Stockholm. Deras musik hörs när man kommer upp från rulltrappan och även utanför stationen. På min nya singel sjunger jag om detta band och denna plats som ligger i gränslandet där en stad slutar och startar. Viben på Lilla Wien är annorlunda, här möts stad och förort okonstlat och fint. 

Radka Toneff - Fairytales 

Mest för The moons a harsh mistress, ett ensamt piano och denna röst kan vara allt som behövs. Återkommer alltid till den här sången. Den blåaste musiken som finns.

/ Johan Hedberg

Lyssna på FYHT här nedan!