 |
| Foto: Privat |
Angela Engströms mamma Inger gick bort sommaren 2022. I boken Det här är om dig mamma (Recito Förlag) berättar hon starkt om sorgen efter sin mamma och om hur livet kan gå vidare. Hur hanterar man egentligen förlusten av någon som man alltid kunnat ringa innan och som alltid funnits där? Imorgon lördag, klockan 12.15, läser Angela ur boken på Bokmässan här i Göteborg, i förlaget Recitos monter (A02:70). Idag, i en öppenhjärtlig intervju, berättar Angela mer om boken, om sin mamma och om vad hon bär med sig från sin mamma.
- Angela Engström, utbildad förskollärare, bor i Göteborg sedan över tio år tillbaka. Intresserad av skrivande, konst, fotografi, djur etc. Uppvuxen i Sverige men är halvamerikan på min pappas sida. Skrivit dikter i många år. Boken är en memoar skriven i dagboksformat med lite dikter invävda här och där. Jag skrev den efter att min mamma dog förra året till följd av flera hjärnblödningar. Jag skrev den medan hon var inlagd på Sahlgrenska och sedan fortsatte jag skriva efter hennes död. Det har varit ett hälsosamt sätt att bearbeta döden på.
Vilket är ditt finaste minne med din mamma?
- Jag har ingen aning faktiskt. Det finns för många att välja mellan tror jag. Men ett fint minne som fastnat sedan hennes bortgång är alla de gånger jag åkte dit för att fira påsk hemma hos henne i Biskopsgården. Det är kramen från påsk 2022 som är den sista kram jag fysiskt minns i kroppen. Jag kramade henne många gånger efter det men just här känner jag hennes doft, jag känner hennes kropp som omfamnar mig, jag ser henne framför mig. Det är påskmat framdukat och hon hälsar välkommen i köket. Kram. En kram är det finaste minnet med min mamma.
Finns det något råd du fick från din mamma som du alltid kommer bära med dig?
- Roligt nog, att alltid ta kopior på allting. "Kan jag få en kopia på det? Kan du maila en kopia på det?" Sådant säger jag alltid efter möten, arbetsintervjuer eller dylikt. Väldigt viktig grej att lära sig.
Du har i perioder mått väldigt dåligt. Hur mycket har skrivandet betytt för dig i såna stunder? Har du känt att du kunnat skriva dig ur det jobbiga ibland?
- Det stämmer. Så är det absolut, skrivandet är ju som terapi för mig och jag skulle säga att jag absolut använder det på det sättet; att jag skriver ur mig mitt mörker. Skrivandet har betytt otroligt mycket för mig. Så fort jag mår riktigt dåligt så skriver jag, annars går jag under.
Hur mycket har skrivandet och arbetet med boken hjälpt dig i bearbetningen av sorgen?
- Mycket. Det är till stor del därför jag känner att jag har kommit så långt som jag nu har kommit i sorgbearbetningen, just tack vare skrivandet. Boken betydde allt för mig. Att ha den som mål var viktigt för mig. Sedan visste jag inte när jag skulle bli klar, men jag ville inte pressa mig själv. Det blev rätt bra att boken blev klar runt årsdagen.
Jag funderar själv på om sorgen någonsin försvinner eller om den bara byter skepnad. Hur tänker du?
- Utan att säga för mycket om boken så kan jag säga att det framgår var jag står i frågan om man läser den. Sorgen försvinner aldrig. För mig ligger den alltid som ett eko i själen. Men man kan vara glad även om man sörjer.
Du gav ut boken med hjälp av förlaget Recito. Har det blivit ungefär som du har tänkt dig?
- Ja, boken blev som jag tänkte mig. Jag arbetade länge med förlaget för att det skulle bli så bra och så professionellt som möjligt, det var viktigt för mig att boken skulle hålla en hög kvalitet.
Vad har du fått för reaktioner på boken?
- Hittills bara positiva. De få som redan hunnit läsa ut boken har gett mig otroligt fina recensioner i form av privata meddelanden eller kommentarer online. Jag har fått höra att jag skriver naket, rått och ärligt om sorgen och mina känslor kring mammas död.
Du har skrivit poesi sedan du var 13 år gammal. Vad var det som fick dig att börja skriva, tror du?
- Jag började skriva för att få utlopp för ett inre kaos som alltid funnits i mig. När jag var yngre skar jag mig och på den tiden fanns det inte lika många ställen att vända sig till om man mådde dåligt. Jag kände mig ensam och missförstådd. Skrivandet var ett sätt för mig att hantera det inom mig som jag själv inte förstod.
Vilka är dina största inspirationskällor när du skriver?
- Sedan mamma dog har sorgen varit störst, men utöver det har kärleken alltid varit den drivande kraften. Lycklig och olycklig kärlek är det som får mig att skriva som mest. Utöver det, mina generella erfarenheter av världen runt omkring mig. Verkligheten. Men innan jag gav ut boken blev jag också lite inspirerad av en annan författare som även hon har skrivit en bok om sorgen efter en älskad. I hennes fall en partner. Louise Wallin. Vissa dikter ur hennes bok Vi behöver prata om att du dog har inspirerat mig. Nu har jag äntligen köpt boken och har den i nattduksbordslådan. Att kunna relatera till någon annan på det viset blev viktigt för mig.
 |
| Foto: Privat |
Vad har varit svårast under arbetet med boken?
- Att behöva minnas allting igen. Sjukhuset, mamma. Både sjukdomstiden och hennes död. Sorgen efter henne är ju fortfarande enorm även om jag mår bättre nu över ett år senare. Att läsa igenom allting om och om igen har känts som en kniv i hjärtat vissa dagar.
Har du själv någon bok som betytt lite extra för dig och i så fall vilken?
- I taket lyser stjärnorna av Johanna Thydell är en bok som verkligen satte sig hos mig. Handlar om tonåringen Jenna och hennes mamma som har cancer. Cancern tar till slut mammans liv och Jenna är osäker på vad hon ska göra utan mamman på jorden. Hon lovade sin mamma i form av en lapp under en självlysande stjärna i taket att "om du dör mamma, då tar jag livet av mig". Sedan min mamma dog har jag tänkt mycket på den boken. Den filmatiserades också, bra film.
Du ska läsa på Bokmässan i år. Vad har du för känslor och tankar inför det?
- Mycket nervositet, såklart. Jag är glad och stolt över att vara där med min bok. Det är läskigt att läsa högt för (eventuellt) många människor, men det är något jag måste öva på. Det börjar närma sig med stormsteg nu och jag vet nog äntligen vad jag ska läsa upp. Jag hoppas någon stannar, lyssnar och intresserar sig. Kanske finner tröst i mina ord.
Hur ser du på livet idag?
- Livet förändras ju för varje dag, men jag tror jag ser livet lite som en utmaning. Jag har blivit väldigt utmanad och är van vid det. Nu försöker jag också njuta av dessa utmaningar. Efter mammas död trodde jag att tomheten, ekot, aldrig skulle upphöra. Men jag insåg att jag är någon även utan mamma, att jag har ett liv som bara är mitt och som är separerat från det liv jag levde med henne. Jag älskar mamma, men nu vill jag älska mig själv också.
Till sist, vilket är det finaste ordet du vet?
- "Fantastisk."
Kolla in boken på bland annat Adlibris, Bokus och Litenupplaga!
