Ett tungt vemod bjuder Rickard och Juvelerna på den här gången. Ingen uppgång, bara fall (snygg Ebba Grön-referens) är på många sätt det tyngsta jag hört från bandet, men också en av de bästa låtarna som bandet har serverat.
Jag har tidigare skrivit om att hitta ett eget uttryck. I början av ett bands karriär är ofta uttrycket rejält inspirerat av någon annan, men med den tiden växer tryggheten och nyfikenheten i att utforska en ny kostym, och jag känner att Rickard och Juvelerna verkligen har gjort den resan och sytt en kostym som alltmer är deras egen, den bär deras trådar, deras färger.
Både texten och musiken går som sagt åt det tyngre hållet. Låten beskriver en höst som har tröttnat, där färgerna har gett upp och gått, medan vintern vaknar till. Kanske finns det vackra kvar någonstans, under dammet som täcker solen i en allt högre grad. Hur länge klarar man av att hålla fast vid det gamla som en gång var?
Jag tycker Rickard gör en fantastisk sånginsats och att rösten bär upp alla känslor på ett starkt sätt. Ser jag sedan till vad bandet släppt senaste tiden så växer verkligen bilden av ett tryggare och mer eget band fram. Ett band som vågar odla sitt eget uttryck, sin egen identitet i en allt högre grad och när det låter som här så ler jag bara. Det är mycket fint.
Lyssna här nedan!
