När jag var 19 lyssnade jag ofta på Lars Winnerbäcks Fria vägar ut. Den poetiska texten gjorde mig så rörd och jag minns att jag citerade rader om att stirra upp mot stjärnorna väldigt ofta. I dagböcker, på forum på internet, till kärlekar. Winnerbäck har varit med mig sen dess. Det var han och Håkan Hellström som tonsatte mycket av mina år kring 20. Medan Håkan, enligt mig, gått snett i sin musikaliska riktning så har Lasse på många sätt fortsatt i sin kostym, i sitt uttryck och fortsatt göra det väldigt bra. Jag tyckte kanske att Själ och hjärta var ett ganska medelmåttigt album, men det fanns en del toppar även där. Tror jag hittar hem från Eldtuppen (2019) är nog en av de låtar av Winnerbäck som jag spelat mest genom mitt liv, tillsammans med Fria vägar ut. Han har fortsatt imponera, fortsatt att beröra.
Här på Neutronstjärnan har han som bekant samarbetat med Joakim Berg och Martin Sköld från Kent. Stundtals så hörs det ganska väl. Joakim Berg körar i en del låtar och en låt som Alltid nästan där hade kunnat vara hämtad från Kents sista skiva. Arrangemangen är ganska långt bort från den stora bredbenta rocken utan här är soundet mer luftigt och relativt minimalistiskt. Winnerbäcks röst ligger nära och texterna han delar med sig av är bland de bästa han har skrivit. Han närmar sig 50 och en känsla av att både känna sig hemma och samtidigt vara än mer vilsen sprids över albumet. Det handlar om tid, om Stockholm och om landets hälsa i sig. Man är en del av en pussel men samtidigt passar man inte riktigt in.
Vännerna har blivit färre (”när mina vänner som var hundra har kokats ner till fyra eller fem”) och även om han känner sig hemma på sin gata så blir skillnaderna stora från andra delar av stan. Segregeringen har brett ut sig och Winnerbäck sjunger ”det är inte hit man kommer för att bränna en koran”. Sånt händer längre bort. I avslutande Vår tid sjunger han om ett samhälle som är märkligt, som skapar ”vi och dem” - men allt var inte bra innan heller och även förr skapades vi och dem. Mycket ändras men mycket förblir också samma. Winnerbäck betraktar mycket över albumet och reflekterar över sig själv och sitt liv, vem han är i samhället. Han sjunger att han ser sämre nuförtiden, men ändå ”längre än förut”, det är en fin text, hoppfull.
Överlag är det nog Winnerbäcks jämnaste album på länge. Jag gillar när han fjärmar sig från det bredbenta och blir mer eftertänksam. Bäst låter det i just avslutande Vår tid men även Nåt som verkligen är bra och tidigare nämnda Alltid nästan där är toppar som kliver in bland Winnerbäcks bästa låtar hittills.
Lyssna här nedan!
