 |
| Foto: Leo Josefsson |
The Mobile Homes firar snart 40 år. De kom till liv, precis som jag, 1984. Jag lyssnade faktiskt på debutalbumet Hurt för någon vecka sedan och jag tycker att det fortfarande är ett fantastiskt album som också introducerade mig för mer elektroniska tongångar. Låtar som Something better och Faith är suveräna låtar där den dansanta melankolin fångar mig helt. På avslutande I’ll never find anyone stiger svärtan till max. De låtarna återkommer jag ofta till och det är få band som kan blanda svärtan och det dansanta på samma imponerande sätt. Jag håller Afraid, från efterföljande Nothing but something, som en av 90-talets bästa synthlåtar. Det självbetitlade albumet som släpptes 1998 har jag svårare för, trots samarbetet med Karl Bartos från Kraftwerk. I mitt tycke blev det för mycket gitarrer i ljudbilden. Jag saknade också mörkret som på många sätt försvann i en mer luftig produktion. Jag är glad att efterföljande The world will listen var en slags återgång till det där jag föll för med bandet. Nostalgia var en låt som gick varm i mina sena tonår.
På senare år har låtar som The song we didn’t have then verkligen imponerat, just den låten är en fin tillbakablick som påminner mig om personer som funnits en kort stund i ens liv men som verkligen lämnade en bit av deras själ kvar i en. Vissa människor bleknar aldrig. Jag tyckte att Trigger överlag var ett väldigt bra album. I både de lugnare låtarna, som My graveyard, och de mer dansanta, som Mirror, så finns det detaljer i varje låt som tillsammans bildar en finfin helhet. Överlag så är väl den största skillnaden mellan tidiga The Mobile Homes och senare den mörkare och tyngre ljudbilden, vilket märks även på Trigger.
Jag skulle säga att samma sak gäller för det nya albumet Tristesse, det är, generellt, mörkt och tungt. På albumet gästas de även av Bon Harris från klassiska Nitzer Ebb. Inledande Wedding night har något spöklikt över sig, något nästan skräckinjagande. Ungefär som att mörkret står och lurpassar på en någonstans. Man vet bara inte när. Plötsligt har det en i sitt förvar. I Some days tänker jag på ett mer dovt Pet Shop Boys. If you ask me är nog en av de mjukaste låtarna på albumet, samtidigt har den en slinga som verkligen fastnar. En av de absolut bästa låtarna här. I The last third bär en text om drömmar som försvunnit och behandlar livets gång. Tillsammans med That familiar place nog den låt som är mest fylld med sorg. Till viss del är produktionen lika tung som på Trigger, men sorgen är mer påtaglig i texterna här. I Throne där Bon Harris gästar låter det nästan lite postpunkigt. Det låter ofta tungt och hårt men sårbarheten växer där i orden bakom ytan.
Jag skulle säga att albumet är ett av bandets allra jämnaste hittills. Att släppa ett sånt här album efter nästan 40 år som band är på många sätt otroligt, men när jag hör den avslutande balladen Inferior så känner jag att det inte finns någon spricka alls här. Kanske i själen, livet som Mobile Homes besjunger är inte lätt, men när de tankeväckande texterna möter rak synthrock så är åtminstone jag helt fast.
Lyssna här nedan!
