 |
| Foto: Moa Foss, Ida Hammar |
Det har varit en lång dag på jobbet och så kommer jag hem, får en kram av den jag älskar mest. Jag sätter på det näst sista spåret på Ida Grattes andra album Vi måste prata, Jag och min soffa. Texten kan verka simpel till en början med rim på snacka och macka, men det är gjort med en sån glädje och finess och plötsligt är jag så mycket piggare igen, trots en lång dag. Jag blir verkligen glad av låten och den berättande texten som känns personlig i sitt tilltal och som under de knappa tre minuterna den varar verkligen växer sig fram till en av de bästa låtarna Ida har släppt. Det finns något väldigt charmigt i att skriva om vilka pålägg man har hemma, att smöret är veganskt men inte osten för den går det inte sluta med och ett förlåt på det. Underbart.
Överlag är det på många sätt dock ett tungt album som Ida släpper den här gången. Det finns förstås en stark gemenskap, även om även vänskapsrelationerna strular ibland. Det är problem som målas upp i titellåten men här beskrivs också vägen ut ur mörkret, från partnern som inte alls är bra för en. Det beskrivs hur tungt det är att stå bredvid och se någon behandlas som skit. Kärlekens ögon ser inga fel beskriver det där på ett strålande sätt och slutet av låten berör mycket, det är som om flera röster möts och tillsammans sluter upp i ett ”vi klarar oss i alla fall, så länge som vi har varann.” Det är just min tolkning men oavsett så är det vackert.
Har du kommit hem? är en av de starkaste låtarna på albumet, om mäns våld och hur så många kvinnor behöver oroa sig både för egen del och för vänner de har haft över på besök, kommer de hem oskadda? Samtidigt hela tiden, på andra sidan, omtanken och värmen, gemenskapen. Det finns en stark vänskap som målas upp på albumet, samtidigt som ett samhälle som är våldsamt, kallt och där kommunikationen ofta fallerar målas upp jämsides. Vi måste prata med varandra. Vi måste finnas för varandra. Samhället misslyckas på många sätt men vi har varandra. Det är den bilden som låtarna ger mig.
Musikaliskt är albumet stundtals dansant, som i inledande Känner inte dig men det känns som att jag känner dig samt i Glad för dig. Mestadels är det dock ganska nedtonat och texterna får ta stor plats på ett album som ofta beskriver det tunga men som ger oss omtanke och en stark värme som motpol.
Lyssna här nedan!
