Imorgon kväll bör alla ni läsare från Göteborg befinna sig på Crippas i Majorna. Där och då har Oskar Schwartz och hans Mollgan releasefest för nya singeln Miljonärer som han gör tillsammans med Paul Bäcklin. Det är en tonsatt berättelse om vänskap och dess djupa dalar men också höga höjder. Den handlar också om att vara rik på ett själsligt sätt - och det är just fina relationer som kan göra att själen känns mycket rikare. Jag tycker att låten är helt fantastisk. Mollgan har sedan tidigare släppt många ljuvliga låtar, som När det brinner som jag jämt spelar när humörets helt går sönder. Det är en låt som verkligen lagar både humöret och mig i stort. Även Angelica (En sång till Göteborg) där Glenn Udéhn gästar är fantastiskt, som ett genuint men samtidigt ärligt och rannsakande kärleksbrev till Göteborg om ens stad ljusa sidor men också en stad som behöver se sina problem och sitt mörker. Jag tycker mycket om gemenskapen i Mollgans musik, mötena mellan både känslor, tankar och människor. Idag gästar Mollgan bloggen för ett fint musikminne!
Första gången jag någonsin spelade live var på ”Lusserocken” i Lerum, jag var 13 år och stod på scen med mina två bästa vänner John och Tobias. Vi hade slitet håret av oss själva (och varandra) för att försöka knåpa ihop tre stycken låtar i mina föräldrars källare. Övat varenda dag i skolkorridorer, matsalar och under nattliga promenader i Floda. Det positiva (och negativa) med att syssla med rap är att man kan öva vart som helst. Jag tycker synd om våra vänner som fick höra samma svengelska textrader om och om igen, det måste blivit som ett aggressivt bakgrundsbrus till slut.
Men trots att Lusserocken var första scenkanten jag stod och darrade på så kom det stora ”okej, jag är körd” - ögonblicket först ett par år senare. Jag var då 16 år och hade redan spelat en del för kompisar i både Göteborg och Lerum men var nu bokade som huvudakt på en liten fritidsgård i Fiskebäck. Det som skiljde den här spelningen från våra tidigare spelningar var att vi inte kände en enda person i publiken. Vi hade ingen koppling till Fiskebäck och hade inte tvingat någon att komma dit. Det skulle gå åt helvete, trodde vi. Men vi hade fel! Istället blev det den bästa spelningen vi någonsin hade haft. Stället var överfyllt med ungdomar, och när våra beats slog igång (alltid på en volym som halvt överröstade dom ord vi så flitigt övat in) hoppade folk så mycket att golvet skakade. Och sen fortsatte dom att hoppa i 30 minuter till, hela vägen genom spelningen och extranumret.
Jag minns att jag stängde in mig i badrummet efteråt. Jag ser framför mig att jag såg ut som Eminem i början av 8 mile men såg nog egentligen mer ut som Tsatsiki från Tsatsiki,morsan och polisen. Jag var spinkig, hade stort krulligt hår, rosiga kinder och stimmig blick. I alla fall: Där och då slog det mig, på ett sätt som liksom inte gick att ifrågasätta eller skjuta ifrån sig, att jag aldrig någonsin ville hålla på med något annat. Det kanske låter som en klyschigt inspirerande ”meant to be”-ögonblick men det var mest en förödande insikt. Att ha hittat det enda man vill syssla med i livet är en ganska skrämmande och överväldigande sak att vara säker på som 16-åring.
Men nånting med att dom inte visste vilka vi var, och inte hade någon som helst skyldighet att gilla vår musik, men ändå drogs med hela spelningen igenom kändes i hela kroppen. ”Jag vill inte göra nåt annat än det här” viskade jag maniskt om och om igen för mig själv.
Det har hänt många gånger genom åren att jag önskat att jag aldrig stängde in mig i den där toaletten. Mina kära föräldrar har nog också önskat det en hel del. Och än idag kan jag känna att det hade varit intressant att få leva ett liv där man inte behövde jobba för att ha råd med sitt jobb (Om du inte förstår den meningen så är du inte musiker).
Men samtidigt är jag så otroligt tacksam för Fiskebäck. Hur kämpigt och knivigt det än varit genom åren (och believe me, det har inte funnits något brinnande behov eller marknad för rappare från Floda) har jag svårt att önska mig ett annat liv. Vi åkte på turné strax därefter, med sydafrikanska rap-gruppen Black Noise och Mefic. Jag gjorde min första intervju i radio innan jag blev av med oskulden, sov backstage över hela landet innan jag gick ut gymnasiet. Musiken har ständigt varit som snöret till en ballong som tagit mig till platser, möten, människor och sammanhang som jag annars aldrig fått uppleva. För många osannolika äventyr för att det ska låta trovärdigt på papper. Det har gett mig mening i tider då allt känts meningslöst, en anledning att lära känna andra personer, att ta sig upp ur sängen, att ha något att göra med alla jobbiga känslor, tankar och funderingar. Att sätta färg på och måla om smärtsamma stunder till poesi och takter.
Även när det stormat runtomkring har jag krampaktigt hållit fast vid där ballongsnöret och tänkt att det får gå som det går. ”Jag vill inte göra nåt annat än det här”.
Det hade säkert varit lättare utan Fiskebäck. Mer ekonomiskt stabilt och fridfullt. Men jag tror inte det hade varit lika kul.
/ Mollgan
Lyssna på Miljonärer här nedan och kolla in den fantastiska musikvideon!
