Jag skrev om Mika Akim och hennes album Tillsammans i samband med att det släpptes 2022. För mig var det faktiskt det bästa albumet det året. Även debuten Till Kroppen var magisk på många sätt. Lyssna exempelvis på Tre generationer där musiken, rösterna och Mika själv samspelar på ett så otroligt vackert sätt. Jag kan se en hand i musiken, en i alla röster och en hos Mika själv och de fattar verkligen varandra ömt och kärleksfullt. Jag tänker på hemmaskrivna kärleksbrev och ett knarrande golv som breven ligger på. Stormen i form av aviseringar, hat, hot, trakasserier försöker ta sig in men Mika fortsätter skriva ett tackbrev till kroppen, till det den klarar av. Skyddad av en tro på det fina, det verkliga och det magiska i just det verkliga. Det är en känsla som präglar alla Mikas album skulle jag säga. Det är väldigt genuint, experimentellt, ibland impulsivt och med hela tiden en otrolig närvaro. Man sitter där i rummet med henne, i stormen och hör fönstret nästan knäckas av allt där utanför - men ingenting av det jobbiga når en.
Hon är också en otroligt skicklig musiker som kommunicerar mycket med ljudbilder - och de landskap som kan skapas av dem och förändras i takt med musiken. Sommarsången från Tillsammans är en låt som jag spelar varje dag. Det är fint att bära med sig ett så fantastiskt tonsatt mästerverk - som skydd, som hjälp, som tröst, som längtan. Visst finns det något sant med textraden om att ingen vill tillbaka till vardagen förutom pensionären? Vi som inte nått dit vill ha friheten istället.
Senaste albumet feb 28 spelades in under en dag på en gammal bandmaskin. Jag tycker verkligen om känslan som hela albumet skapar hos mig. Jag tänker på en av mina favoritfilmer Jess + Moss som handlar om två sysslingar som vi får följa under en sommar. De klär ut sig, berättar historier, skjuter med fyrverkerier och lyssnar på gamla skivor och kassettband. Mikas musik lever för mig i den miljön, i de där berättelserna, i de stjärnklara nätterna som historier berättas och raketer exploderar så nära stjärnorna att de skräms. Det är musik från en själ som levt och andats länge och det är inte på något sätt musik som man kanske förstår allting av med en gång, men man och den växer tillsammans. Allting berättar något, vare sig det är texten, ljudbilden eller produktionen. Det är så mycket känslor som delar plats med bruset och knastret. Allting följs åt.
Det är ett förhållandevis kort album och det man märker av att albumet är inspelat under en och samma dag är att allting följer samma ström - en drömsk, gammeldags, magisk. Morgonstråle är otroligt vacker under den dryga minut den pågår, Pending andas av intensitet, Leka är som tonsatt av springande och längtande ben - om det vore möjligt vilket det på något sätt är i Mikas värld. She Said som växlar mellan engelska och svenska är allra vackrast, med en avslutande önskan om närhet. Den närheten finns med över hela albumet - som samtidigt är ett rop efter just den och efter en slags ärlig värld - en värld som vi kan lita på och skydda. Det är ett vackert rop och ett lika vackert album.
Lyssna här nedan!
