 |
| Foto: Elaine Lilje |
Mollie Minott släpper ytterligare en ingrediens från den paradrätt som hennes debutalbum ska bli. Mollie, som debuterade under nuvarande artistnamnet 2017, har imponerat stort på mig. Både i tolkningen av Den blomstertid nu kommer (Blooming like a flower), som hon släppte med Ida Gratte och Starur samt i egna låtar, som Skin, som bär på ett fantastiskt budskap om att bära sin kropp med stolthet och att ingenting någonsin kommer vara helt perfekt men att inget heller behöver vara det. Hennes texter bär ofta på både reflektioner och hjärta. Båda ryms där och hon sjunger orden med känsla och en enorm styrka. Det finns en så stark mening i hennes röst och rösten strålar och sprider budskapet på ett vackert sätt, lyssna exempelvis på Humanity som kom 2019. En storslagen låt som rymde mycket mycket känslor.
I år har hon tidigare släppt två singlar, där Show me var rejält dansant och påminde mig om min synthperiod. Den hade passat perfekt på klubbarna jag hängde på för några år sedan. Samtidigt kändes låten modern och den var bevingad med en fantastisk refräng. Getting along var en längtande låt med en elektronisk touch. En av mina favoritlåtar i år, den fastnade inte med en gång men plötsligt kunde jag inte sluta lyssna när Mollie sjöng ”but I’m sick of getting along.” Känslan när hon sjunger just den meningen. Det är så snyggt.
What a feeling är alltså tredje singeln för i år och det är en låt där tempot sänks, där Mollie inte har alla svaren men också intygar oss att vi inte behöver veta, vi behöver inte sätta mening på allt eller få allt att växa till skyskrapor. Det finns något fint i det lilla, i vardagen, i att bara få vara. Kanske kan jakten på mening göra att man känner sig mer vilsen, att själva jakten kan få en att glömma just varför man lever. Ibland vill man bara få vara i stunden - utan filter, utan jämförelser och utan förväntningar. Soundet på What a feeling är rätt avslappnat. På något sätt både lite ruffigt och mjukt drömskt på samma gång. Ett förföriskt och samtidigt vemodigt blås letar sig i låten och förgyller den verkligen. Låten bärs upp av ett golv som gjort av eftertanke och med väggar av styrka. Tillsammans blir det till ett tryggt rum man vill återvända till gång på gång, som får en att känna sig i trygg i det lilla, i att inte veta vad livet går ut på, men att livet är rätt fint ändå.
Lyssna här nedan!
