I'm Kingfisher - Peer pressure

Senast vi hörde från Thomas Jonssons I’m Kingfisher var på soundtracket till filmen Comedy Queen där han medverkade med låten The pain of happiness. För mig symboliserade låten det dubbla i livet med motstridiga känslor som känns samtidigt. Det är en låt jag ofta återkommer till och det är en av årets absolut bästa låtar. Jag känner fortfarande hur kramen och hugget når hjärtat samtidigt när Bebe Risenfors spelar sin kornett i slutet på låten. Fantastiskt vackert och smärtsamt på samma gång. Thomas senaste album, The past has begun, som släpptes 2020 är ett av de starkaste albumen han har släppt. Children’s atom bomb (där Slowgold gästar), gör fortfarande huvudet till en tårfylld skål. Albumet var ett ganska rakt countryalbum men här på nya singeln möter Thomas sorgsna americana mer jazziga toner. 

Bebe Risenfors gästar igen, liksom Vilma Flood som gästade två låtar på The past has begun. Främst är det Bebes blås som styr låten men Thomas röst, Vilmas körande och Bebes svärta i form av ett instrument når fantastiska höjder ihop. Det är en stor låt som växer för varje gång jag lyssnar. 

Låten är hämtad från kommande albumet Glue som släpps i februari och det är något jag verkligen ser fram emot, fortsätter det såhär starkt kommer albumet utan tvekan vara med på många årsbästa-listor. Thomas musik blir som en vän om nätterna, ett personligt samtal in på småtimmarna. Något som innehåller en skråma, något jobbigt, men som bildar så otroligt vackra toner.

Lyssna här nedan!

Musikminne från Juliana Eye

Juliana Eye, som bor i Toronto, släpper sin debut-EP nästa år. Senaste singeln heter Late to the party där Juliana är öppen i texten om hur social ångest påverkar hennes förmåga att socialisera. Hon sjunger starkt och öppet, låten bär på en filmisk atmosfär och körerna är fantastiska. Julianas röst bär det tunga ämnet starkt och även om det är ett ämne som det ofta är tyst om så tror jag att vi är många som kan känna igen sig. Idag gästar Juliana bloggen för att dela med sig av ett musikminne, kopplat till No Doubt!

I come from a fairly big Italian family, and growing up we’d often visit my grandparents and extended cousins on weekends. When I was around 10 years old I remember really starting to get into music beyond listening to what was just on the radio, so when I would go to see my older cousins I would always raid their CD collection. During one of those visits, I popped No Doubt’s Tragic Kingdom into the CD player and it completely changed my life. 

That record hit me right in the gut, on so many levels. I immediately identified with Gwen as this alternative, quirky but cute, rock star chick. Her persona was so refreshing to me, and I remember I wanted to be just like her. So many songs on that album became a favourite of mine at different times. Spiderwebs was the first. I used to love singing it because the vocals were so fast paced and energetic. Then it was Just a Girl which quickly became my anthem for so many years (still kinda is). Don’t Speak, which is still one of the most beautiful songs I’ve ever heard, etc. etc. 

When I was in highschool and I started performing in bands, I always had No Doubt in the back of my head. They were also a big reason why I loved playing in bands in the first place. I always loved how energetic their performances were, and how tight they were as musicians but also as friends. I always wanted to emulate that in some way. Unfortunately I never got to see them play live, but I completely wore out my DVD copies of Live in the Tragic Kingdom and the Rock Steady tour. I used to watch those concerts every single night after school, for months. They would hype me up so much that I wouldn’t be able to sleep. 

Even now, I have little moments when I’m singing, that I’ll hear bits of Gwen’s influence come out, or when planning live shows I’ll use those ND concerts as blueprints for my own. I love that it really connects me back to those early memories of why I love making music in the first place.

/ Juliana Eye 

Lyssna på Late to the party här nedan!

Musikminne från Selfish Bodies

Alternativa rockbandet Selfish Bodies från Edmonton släppte debut-EP:n Gold Hair 2019. De följde upp med singeln Waitress 2020 och nu i oktober kom singeln Bambi legs. En låt med drömsk och synthig produktion och Brandy Sharpe sjunger fantastiskt. Texten behandlar osäkerhet, en ensam känsla som samtidigt förenar alla. Idag gästar bandet, genom Brandy, bloggen för att dela med sig av ett musikminne! 

When I was a youngin, I listened to a lot of instrumental music. One of my favourites was a song by Buckethead. Buckethead is a guitar wielding shredder who wears a white mask and a fried chicken bucket on his head. His identity was unknown at the time. Anyways, I would listen to his song ‘Soothsayer’ on repeat. Selecting it on my iPod over and over again. The law of diminishing returns demanded that the climax of the song would eventually become less magical, but the magic never left. This largely shaped the way I listened to music and what I searched for in each song. 

I was addicted to the crescendo. If a song didn’t have that spark, I wasn’t terribly interested. This has changed somewhat over time, as I now connect with music in many other ways and don’t need to be constantly spoon fed stellar ear candy. Though I do admit, I’m still a sucker for a catchy chorus and any big moment in a song that slaps you in the face with its awesomeness and raw emotion. 

When I think back to Buckethead, and how jazzed up that song could make me feel, I realize that is exactly how I’d like to make people feel. That my ultimate goal with creating music is to connect and inspire some sort of emotional response in the listener. 

I’m grateful for those songs that made me feel something great time and time again as I grew up, helping me and inspiring me everyday. Inspiring me to this day.

/ Brandy Sharpe, Selfish Bodies 

Lyssna på Bambi legs här nedan!

Jag blev visst en inaktivist som föredrar att inte få svar direkt

Jag skrev ibland om politik på Facebook men till sist kände jag att allt var sagt. Jag har blivit en inaktivist. Jag mår allt bättre av att vara inaktiv. Särskilt på internet. Jag föredrar att svara långsamt på det mesta och tycker att det är skönt att inte få svar direkt. Det beskrivs hur man ska vara och har man jobb så är det i princip omöjligt att orka med allt som man ska göra. I alla fall inte utan att bli utbränd på kuppen. Det finns det ju som bekant ingen kräm mot heller. Utbränd både med och utan sol. 

Vad vill jag? Måste jag veta allt om viner och mat? Måste jag ut och springa en mil för att kunna njuta av en pizza? Måste man alltid ha en orsak till att man inte orkar ta all tvätt, all disk? Ska jag känna mig värdelös för att jag äter några godisbitar till frukost? Ska jag känna skam när jag köper den billigaste varan med en massa e-nummer? Innan tänkte jag alltid på det där, men sen funderade jag på för vems skull jag gjorde allt det där och varför jag lade upp ett inlägg när jag åt någon dyr glass men inte när jag åt på Mcdonalds, vilket skedde oftare. Jag stoltserade med att jag fick bra betyg, men skrev inte om att jag hade ångest nätterna igenom, satt uppe långt in på morgonen och bara skrev. Hela utbildningen var i stort präglad av rädsla, rädsla att misslyckas. Men det viktigaste blir alltid resultatet, att man klarade det, att man kom undan. Att man gråter eller kräks igenom något spelar ingen roll så länge man klarar det. "Men du klarade ju det, Oskar." 

Det är som det där med att man får beröm när man säger ja till saker, men mer sällan när man säger nej. Nej är ett bra ord och borde användas oftare. 

Innan kunde jag skämmas när någon taggade mig i någon bild. Jag visar ju alla mina skavanker, tänkte jag. Det tar tid att vänja sig, det är inte som alla ens bra sidor ställer sig på led i det nystädade hemmet dag ut och dag in. Man vill inte bidra med utseendehets men samtidigt kan jag känna att jag måste få tycka att det är jobbigt när ens utseende förändras. Jag minns när jag som 16-åring var orolig över mitt utseende och fick höra att ”nej men Oskar, det där är naturligt” och visst var det sant, men det var inget som hjälpte mig egentligen. Inte ens idag vågar jag publicera mina felfies, mina portrött eller skriva om min tillförskit till det kommande året, men någon gång kanske. Eller så håller jag det för mig själv. 

Man lär sig inte något varje dag och det finns många klyschor man kan säga för att försvara sig mot allt det jobbiga, men allt som händer har inte någon mening i den bemärkelsen. En del saker är bara väldigt orättvisa. Och jag tror inte heller att alla som pratar om problem och sjukdomar på internet främst söker efter en lösning på sina problem. Det är fint att bara känna sig lyssnad på. Jag tror det största sökandet hos människor är den efter att tillhöra ett sammanhang. Man försöker bli bra på det som gäller i just det sammanhanget. I ett sammanhang är det status med köp-stopp, i ett annat att resa till Thailand minst en gång per år. 

Jag har en hjärna som drar möblerna fram och tillbaka längs golvet varje natt. Behöver man veta vad man ska bli, vad man ska göra under kvällen, i helgen, vad ens stickningar ska bli? Många av dagarna man lever är dagar man glömmer bort, man minns inte frukosten, att man la sig i sängen direkt efter jobbet. Det jag minns är stunder med vänner eller med min stora kärlek. Olika samtal. Stunder på jobbet då man bara skrattar. Konserter och resor att försvinna upp i. Men de flesta dagarna är varken särskilt misslyckade eller lyckade. De flyter liksom bara på. Men jag försöker undvika det duktiga, det präktiga och att utgå från att jag har bäst moral och uttrycker mig rätt i alla lägen. Det gör jag nämligen inte. Långt ifrån. Ibland ser mitt kök ut som en adventskalender den 24:e december. Jag är dålig på att stänga luckor. Det måste handla om att jag är ganska så disträ och lätt glömmer var jag har lagt min tygpåse, mina nycklar, min plånbok… Men egentligen så misslyckas vi tillsammans med massa saker varje dag. Vi faller tillsammans och det är väldigt fint egentligen. Vi vill ju bara bli älskade och höra till som alla andra, egentligen.

Kanske kommer vi vara fridlysta när döden riktar sitt sikte mot oss

Måndag. Som tonåring var mina bänkrader ofta tomma. Med tiden fylldes dem upp. De som sitter där längst fram idag får gärna sitta där livet ut. De får fyrverkerierna att slå ut. De får gräset på gränsen till sommaren att känna hopp om att det snart ska kallas in. Jag tänker att bra relationer inte behöver någon fasta. Det viktigaste är att golvet där inne är tryggt att stå och vila på. Att det håller för regnstänk i samtalen. Att man lär sig hur man tränar lyckans muskler, hur man fortsätter att bära varandra. Att man inte genast tror att lyckan är borta när musiken sänks i ens ögon. Kanske är det ibland bara en trasig säkring. Det jag vet att jag inte vill ha i relationer är bara text, att man har möjlighet att ses men bara utbyter text, bara gillar varandras bilder på instagram. I alla fall i de fall där man tidigare har haft en helt annan slags relation. Då känns det bara som ett sista tomtebloss i en relation som snart släcks för gott. Persiennerna neddragna och kontakten utdragen. 

Tisdag.  Ibland drömmer jag om att fjällvandra igen. Det är något med sommaren och naturen uppåt landet som gör mig oerhört lycklig. Dalarna, Härjedalen, Jämtland. Cykelturer längs grusvägar. Se vänner sitta och sticka vid elden. Det höjer musiken i mina ögon. Jag gick ner och handlade på ICA, sen satt vi i soffan och pratade. Regnet började ösa ner. Fönsterblecket tappade ut havet över Karl Johansgatan. Någon stod där nere på rälsen i vattnet och försökte stoppa stormen. Det gick inte. Alla känslor drogs med. 

Onsdag. På morgonen var det som om repet brast under solens fötter. Det var så varmt för att vara november. Vi promenerade tidigt. Dina steg var ett fint sätt att väcka gatorna på. Kanske det allra finaste sättet. Vi pratade om någonting jag hade skrivit. Orden är verkligen mina känslors strålkastare. De fortsätter att vara det. Du har lagat hålen i mitt ordförråd. Hjärtat är mitt vittnesmål till det. Du får fråga om du undrar något. 

Torsdag.  Vi var nere vid Stensjön i Mölndal. Sjön hade kavlat upp ärmen. Snön la sig försiktigt i vattnets hand. Vissa dagar liksom bara blåser ut allt mörker. Jag hade velat ha lika starka lungor. Då hade jag blåst och blåst alla dina jobbiga dagar. En del dagar känner jag att jag älskar livet. Kanske kommer vi vara fridlysta när döden riktar sitt sikte mot oss. Jag hoppas. 

Fredag. Jag låtsades att trappräcket ledde oss upp till övervåningen av våra liv. Att väl där väntar barnen på oss. Väl där väntar en trädgård. Väl där väntar bänkrader med människor som inte söker efter utgången till våra liv. Väl där väntar uppackade drömmar. Vi åkte till havet innan solens sista dopp. Vi gick längre och längre. Du tror inte våra skor repar havet om vi går längre, frågade du. Gå och se efter, svarade jag. Du vände dig om och såg på min kropp när jag gick. Min kropp är mitt vittnesmål för allt jag känner. Du får fråga om du undrar något.

Anton Östergren - Hur jag tycker mycket om

Jag påmindes om Hurula när jag hörde Anton Östergrens förra singel Natten som ledde oss fram till nu. Nya singeln Hur jag tycker mycket om bär också på samma energi och punkiga riv. Jag gillar hur orden stöts in i refrängen, hur de upprepar sig. Det är en refräng som är som en svängig desperation. 

Jag tycker mycket om att följa artisters resor så därför lyssnade jag igenom Antons första EP För skört för tungan igen, det är en väldigt bra EP på många sätt, särskilt avslutande b-minour där känslorna går att ta på. Det finns en tyngd i det spåret som har växt än mer på Antons senaste material, och i mitt tycke är det många steg framåt. 

Det finns en desperation i musiken som får en att vilja släcka ner ens lägenhet och gå till något ställe och bara lyssna och känna loss. Bryta sig ur allt som tynger. Anton sjunger även allt bättre och jag hoppas han fortsätter på det här spåret. Det är, i mitt tycke, en kostym som han verkligen bär upp. Hur jag tycker mycket om är Antons starkaste släpp hittills.

Lyssna här nedan!

Frida Braxell - Bitar av himlen

Vackra stråkar bjuds vi på i Frida Braxells nya singel Bitar av himlen, som är hämtad från kommande albumet Allt vi trodde på som släpps i vår. Frida har medverkat i bloggen flera gånger och det är fint att få följa hennes resa. Frida skriver genomgående texter som tänkt ett steg längre, som visar det dubbla i livet och som inte sätter filter över det jobbiga. Hon är grym på att förmedla känslor. 

Bitar av himlen är en poetisk låt som ramar in scener, som vore den hämtad ur en film. Texten målar upp bilder av en kris som skapat en enorm tomhet och när Frida sjunger ”fast jag hittar i varenda stad i Sverige kan jag ändå inte hitta hem” påminns jag om att även om man kan hitta lätt i städer så kan det vara svårt att hitta inom sig själv, hitta fram till det som är en själv, ens trygghet. Vardagen kanske rullar på men man själv är inte där. Livet sätts på paus. Frida beskriver den där känslan hem och låten blir som en hand som tar ens egen, som försöker lätta upp det tunga. 

Det är en väldigt vacker låt och den poetiska texten och stråkarna möts på ett mycket fint sätt.

Lyssna här nedan!

Musikminne från CEDER

Rebecka Ceder från Varberg släppte förra året EP:n Distans med sitt projekt CEDER. Det var en EP som jag gillade väldigt mycket, särskilt just låten Varberg. I år har hon tidigare släppt låten Change within a minute där hon återvände till att sjunga på engelska och det gör hon även på nya singeln Shout down. Jag gillar låten som rör sig mellan soul och pop. Låten berör och behandlar det svåra i att vara van vid komplicerade relationer och när allt plötsligt bara flyter på och personen verkar för bra för att vara sann, då är det lätt att backa istället. Idag gästar CEDER bloggen för att dela med sig av ett musikminne!

I början av maj 2019 såg jag på Instagram att Sasha Sloan (numera Sasha Alex Sloan) från Boston skulle komma till Stockholm. Det var fri entré och vi lyckades få biljetter. Hittar ett gammalt pressmeddelande från Live Nations hemsida: ”Skönsjungande Sasha Sloan kommer till Stockholm för en unik spelning på Södra Bar 10 maj!” ”Sasha Sloan är en växande stjärna på musikhimlen som har visat att hon är här för att stanna.” 

Jag hade lyssnat mycket på henne ett tag och två vänner lyssnade in hennes musik dagarna innan spelningen. Jag minns att vi stod nästan först i kön för att komma in, lokalen var liten och vi stod nära scenen. Spelningen var verkligen unik och intim. Den melankolisk popmusiken, tillsammans med hennes röst och de sårbara och ärliga texterna gjorde att alla blev helt trollbundna. Hon och bandet kändes så närvarande, alla i publiken kändes närvarande och det var magiskt. Alla melodier och ord som gått på repeat i mina lurar, alla gånger jag kollat hennes musikvideos och känt med henne, förstärktes. 

Vi var alla helt upprymda efteråt, även om musiken var melankolisk och sorgsen. Wow!

/ CEDER 

Lyssna på Shut down här nedan!

MIRIAM - Känslostarkare

Det är svårt att riktigt genrebestämma MIRIAMs musik på hennes debutalbum Färgstarkare. Den rör sig mellan filmisk pop, RNB och hip-hop. Synthiga melodier varvas med mer organiskt akustiska. Men som hon sjunger själv i ett av albumets bästa spår Lyckevägens strand ”Ge mig alla perspektiven”. Vi får alla delar av hennes ryggsäck och vi får vara med på hennes resa framåt. Det är Miriams starka röst som är den röda tråden och hon rör sig runt flera ämnen, medmänsklighet, ensamhet och relationer. Ser er börjar med två nyhetsinslag om krisen hos flygbolag kontra barnfattigdom och om att rädda flygbolagen ses som viktigare att prioritera. Låten är arg med små inslag av hopp om att vi kan vända våra kortsiktiga prioriteringar. 

Det är ofta värnandet av barn och utsatta kommer in på olika sätt i Miriams låtar. Det finns en stor värme och omtänksamhet i hennes låtar samtidigt som låtarna är lekfulla som om man aldrig riktigt vet var man har dem. Det finns människor som försöker sätta stopp men kanske kan man komma undan. Kanske kan man få fortsätta vara färger. 

De fyra sista låtarna på albumet är alla fantastiska. Efter det storslagna i Hitta hem så när vi Lyckevägens strand som också är storslagen på sätt och vis, men på ett annat plan. Det är en låt som växer mot något större, där stämningen blir närmast sakral i slutet. Det är en av årets bästa låtar. Där efter följer Barn som omsluter med en varm känsla och en härlig gitarrmelodi. 

Avslutningen med titellåten summerar albumet på ett fint sätt, tycker jag. Det är mycket färger, det är många olika perspektiv, det är lekfullt och det är mycket, mycket bra. Överlag är det mest den andra delen av Varför inte säga som jag inte fastnar för. För mig blir det för mycket effekter. Men överlag är det ett fantastiskt album och det medmänskliga lyser igenom i allt MIRIAM gör. Glädjen över att faktiskt få göra det hon gör likaså.

Lyssna här nedan!

Musikminne från Jimmy Marcus

En del av er kanske känner igen Jimmy Marcus Sjöstrand från Melodifestivalen där han med deltog i både den lilla och större varianten 2007 respektive 2012, med pojkbandet Youngblood. Han har även sökt lyckan i Idol. Senast såg vi honom även i tv-programmet Kärleken flyttar in. Sen en tid tillbaka gör han musik under namnet Jimmy Marcus och det handlar om countryanstruken rock. Den senaste singeln, finstämda Stars, släpptes i början av året, men nästa år kommer ny musik. Idag gästar han bloggen för att dela med sig av ett musikminne! 

Det är lätt att tro att det handlar om de stora sakerna du går igenom som artist som utmärker sig som mest men det är också lika viktigt att gå tillbaka och se på det hårda arbetet du la ner för att ta dig dit. Precis så brukar jag tänka när jag ser tillbaka och reflekterar över alla de scener samt sammanhang jag uppträtt i. 

Av alla minnena jag har var det oerhört svårt att välja mellan då det finns så många betydelsefulla men någonstans ville jag hylla den stad jag vuxit upp i och samtidigt dela med mig av något som jag verkligen slitit hårt för. 

Året var 2008, jag hade nyligen bytt skola men det var inte det lättaste att passa in och hitta min plats i den klassen. Det var inte alltid lätt, fick veta att det snackades bakom ryggen och jag kände mig exkluderad på olika sätt. Min räddning utanför skolan var såklart musiken, jag tog lektioner hos en sångcoach regelbundet och jag tävlade i ett antal talangjakter under denna tiden. I Göteborg (där jag är ifrån) hölls det en årlig tävling på olika fritidsgårdar på Hisingen, detta var under en tid då många gårdar satsade på kulturen och ville ge ungdomar en scen att stå på. Tävlingen hette Rocka Fett och fungerade på så vis att de kategoriserade olika genrer, både solosång, band och rap/hiphop. Det började med deltävlingar, sedan en semifinal och därefter final, på den tiden sjöng jag mycket pop/rock musik till skillnad från countrymusiken som jag lirar idag. Min deltävling ägde rum på en gård som låg i ett av de något oroliga områdena i stan och det ska poängteras att jag var väldigt nervös inför detta, jag fick innan mitt uppträdande en bild i huvudet att folk skulle bua, kasta saker eller kanske inte tycka om det jag gjorde. Hur som helst jag går upp på scenen och drar igång, precis så som jag övat både sång och framträdandet, alla de farhågorna jag hade försvann snabbare än jag hann blinka, folk klappade med och gav en otrolig respons. Jag trodde allt var en dröm men wow det gjorde så mycket för hela min självkänsla, jag kände mig sedd och uppskattad där jag stod. Känslan var så överväldigande att jag knappt kunde förstå att det här faktiskt hände, min glädje och energi på scen boostades något enormt. 

Beskedet som kom efter juryns överläggning var det mest fantastiska, jag hade gått vidare till semifinal och det kändes helt ofattbart, med tanke på all nervositet och spänning så var känslan helt obeskrivlig efter detta. Nu var det till att ladda om batterierna och förbereda sig inför semifinalen som i nästa moment hölls på en annan gård, där hade jag en väldigt fin support från vänner, familj och bekanta. 

Denna gången kände jag mig lugnare och tryggare i mitt framträdande och med all den support jag hade på plats så hjälpte det oerhört mycket i min självsäkerhet. Kändes som om allt överlag flöt på och jag var väldigt nöjd med framträdandet, efter att juryn i semin hade återkommit med det nya beskedet om jag gått vidare till finalen så kändes det nästintill overkligt. Under alla de åren jag tävlat i olika musiktävlingar men aldrig kommit hela vägen till final så var detta ett utav många mål som jag nu hade nått. Inför finalen ville jag bara bredda mig på så mycket som möjligt och bytte ut 1-2 låtar för att visa att jag hade mer att ge. För min del så spelade ingen roll om jag vann eller inte utan jag hade redan vunnit genom att jag kommit så långt från början till slut. 

Under finalen kunde jag bara slappna av, njöt av varenda sekund på scen och även om min ipod blev stulen under kvällen så var det en småsak i jämförelse med vad jag skulle få uppleva. Denna gången hade juryns representanter ( förra årets vinnare) för de olika kategorierna fått äran att presentera vinnarna och om minnet inte sviker mig nu så har jag för mig att solist kategorin var sist ut, nu var stunden kommen och tro det eller ej men när de sa mitt namn så kändes det så overkligt. Kunde inte alls få in i mitt huvud att jag kommit hela vägen från deltävling till final och dessutom vunnit. Kunde inte få bort det fåniga leendet på läpparna men såhär i efterhand så kan jag erkänna att jag var värd att få känna den lyckan som for igenom hela min kropp vid det tillfället. 

Vill passa på att återkoppla till det jag nämnde innan att oavsett om jag stått på Melodifestivalscenen, talang eller idol så är det viktigt att komma ihåg de små ögonblicken som genom hårt jobb tog dig dit du är idag. Att verkligen få kämpa för något som man verkligen tror på och sträva efter det målet, även om jag sysslar med countrymusik idag är mitt mindset fortfarande detsamma. Så med detta minnet rullar jag vidare mot nya mål och ger mig inte förrän jag kommit dit jag vill.

/ Jimmy Marcus 

Lyssna på Stars här nedan!

Jag har gett mina gränser röstlektioner

Jag satt i soffan och tänkte. Minnena, dessa uppsprättade brev. Nattens blixtlås drogs ned långsamt. En ny dag. Molnen släppte ut sitt hår. Just då insåg jag inte att det var i mitt huvud de släppte ut håret, men den insikten skulle komma. Jag speglade mig i fönstret. Jag kände mig inte helt avslappnad än men jag kunde se nyckelhålen dit. 

Jag hade nog inte haft så tydliga trafiksignaler innan, men jag hade övat. Stressen kan inte bara tejpas över. Jag tänkte på alla romaner jag fått av människor utan att de ens frågat efter mitt manus. De frågade inte efter mitt uttryck, bara efter mitt intryck. Jag blev hjärntrött, kanske för att jag inte hade varit tydlig med mina gränser. Till slut insåg jag att det skulle sluta med att jag tvingades sopa hela min kropp efter allt glassplitter. Jag hade inte tömt min garderob på kläder, men väl på energi. Går man runt orkeslös för länge börjar kvivskåror synas i solen. Persiennerna är ständigt nere oavsett hur man gör. Som att man är utomhus oavsett väggar och tak. 

Jag valde att byta jobb. Arbetslinjen är svår att undvika helt, men jag lyckades åtminstone lägga upp den. Ändra den till önskad längd om dagen. Det är alltid en början, tänkte jag. Den slipar bort för mycket av livet annars. Det finns flera väckarklockor. Samhället bryr sig mest om den ena, men jag valde att försöka bry mig mer om min egen. Den som jag valde att skjuta upp gång på gång. Den inom mig. Min vintergata fick rymmas i en tändsticksask, men jag ville ha mer än så. Var skulle gatlamporna stå? Min trädgård? Varför ska man behöva kapa halva sitt ordförråd? Jag slutade be om ursäkt för att jag inte orkat svara på messenger. Världen är full av domstolar. Jag orkade inte bära ännu en. 

Nuförtiden har jag lärt mig när intrycken står vid min dörrmatta. Ibland sliter jag bara undan den. Jag såg inget fel i dem innan. Jag ville vältra mig i intryck. Det var innan de började skicka räkningar. Man kan inte ta allt på avbetalning. Det går inte. Åtgärderna får inte stanna på en ritning, inte suddas ut i manus, inte skjutas upp. Man kan inte möblera för 87 kvadrat när man bor hälften så stort. Bygg inte ut enbart för någon annans skull. 

Arbetslinjen försökte göra ett nytt hål i mitt skärp. Men den lyckades inte. Men att jobba för mycket var inte mitt enda problem. Mitt största problem var att jag struntade i väckarklockan, jag struntade i att montera trafikljus och när de väl kom upp, körde människor ändå. Det är svårt att vara människa, hela tiden ska man vara pigg, ren och mätt. Sidorna i ens liv då man inte är det rivs bort. 

Jag vill leva hela tiden. Eftertänksamhet har byggt upp min ambulans. Jag är inte framme än. Jag blir fortfarande oerhört stressad när jag möts av en vägg av text, men jag springer inte för att öppna när det ringer på den dörren. Jag väljer allt oftare att ligga kvar tills jag orkar. Jag har gett mina gränser röstlektioner. Jag har matat stressen med en burk sömntabletter. Snart känner jag mig förhoppningsvis mer avslappnad också. Jag har redan satt i sladden.

Division 7 - Gränsland

Division 7 har precis släppt singeln Gränsland där bandet gästas av både Janne Schaffer och Bromander och det är en singel som skiljer sig en del från de tre tidigare. Det är fortfarande melodiskt, men samtidigt tyngre och mörkare. Mer skitigt sound, mindre dansant. Samtidigt är det som vanligt explosivt och det är bara att höja volymen och känna sig in. Textmässigt så beskrivs saker som faller isär - drömmar, personer och hela planeten. I texten sjungs det ”Jag lutar mig mot att allting måste ta slut.” 

Det är mörkt som sagt men få band är väl så bra på att få mörkret att dansa och försvinna bort, omvandlas till något mer hoppfullt. Bandets texter är välskrivna och bär på fina poetiska metaforer, samtidigt som det explosiva i musiken får en att bara vilja vrida upp volymen, på precis samma sätt som hjärtat vrids upp, blir större och större av alla känslor. 

Om drygt två månader släpps bandets debutalbum Paradis Garage och jag tror att det verkligen kommer bli en indieklassiker som man kommer se tillbaka på med värme om några år.

Lyssna här nedan!

Nathalie - Svallvågor

Äntligen får vi en ny singel från Nathalie Lidqvist. Jag skrev om hennes tidigare singel Savannen som jag menade var en poetisk pärla. Jag kände igen mig så väl i texten och det musikaliska landskapet var något jag verkligen kände mig hemma i. Nya låten heter Svallvågor och bara man möts av det vackra omslaget, signerat Isak Nygren, så blir man varm inombords. 

Nathalie gör musik som passar perfekt som ett nära samtal om natten, ett samtal som pågår tills båda somnar tryggt. Hennes röst bär både tröst och värme. Svallvågor är som en visa som avslutas med en vacker kornett (Amanda Lindgren från Jeff Elliot spelar), som låter sorgsen och hoppfull på samma gång.

Nathalie sjunger om ”ståplats för oss som är usla på riktigt” och om en tid som aldrig frågat henne någonting alls. Det är mycket om tidens gång och hur allt förändras med tiden, byts om men samtidigt är det inget vemod som raserar något, låten känns snarare som en tröst, som ett grönt löv som hållit sig kvar i den kalla hösten, och vägrar släppa taget. Jag tror det handlar mycket om tryggheten som Nathalie bär i sin röst, att den förmedlar lugn i det som tynger. Jag tycker att det är väldigt vackert.

Lyssna här nedan!

Siiri - Just the beginning

Jag skrev om Siiri när hon var aktuell med singeln Morning train och det är en av de låtar som jag lyssnat mest på det här året. Jag påmindes om Dolores O’Riordan när jag hörde Siiris röst första gången och den känslan stannar på hennes debutalbum Just the beginning som ofta klär sig i en lite vemodig folkpoppig dress - ibland byter det om och blir till Summer of 1992 som, när Siiri uppmanar till ”Dance, Dance”, sprider en stor lycka från munnen ner till tårna. Den har en melodi som verkligen ler. Samma sak gäller The thing is. 

Samtidigt finns en elektrisk touch i materialet, en fantastisk känsla som om vi befinner oss där Siiri är och hon sjunger för oss live. Där fångar I’m lost mig. Det är vemodigt men dansant på samma gång. Jag älskar låtar som rymmer många känslor på samma gång, där texten bär en och melodin en annan. Det är i kontrasterna magin föds. 

I’ve been searching är en annan höjdpunkt där Siiris röst känns närmare och lyfts fram på ett annat sätt. Jag gillar när den gör det, den är som klippt och skuren för att berätta varma berättelser långt in på nätterna. Textmässigt går albumet igenom olika händelser ur livet och bearbetar dem och tar med sig något ljusare ut till andra sidan berättelsen. Det är en resa genom flera olika delar av livet. 

Avslutar albumet gör Curiousity och nyfikenhet är ett ord som beskriver albumet på ett bra sätt. Det är många blandade känslor som lyfts fram men överlag känns musiken nyfiken och sökande och inte rädd för att prova saker. Nyfiken på livet och vad som väntar härnäst. Det finns en stor glädje som märks av i musiken, flera av melodierna ler sig verkligen fram. Men Siiris röst gör det som sagt än mer speciellt och lyfter musiken ännu en bit. 

Jag hoppas många kommer ta till sig albumet i vinter. Det här är som albumtiteln säger bara början.

Lyssna här nedan!

Charta 77 - Döda vinkeln

Ett av de band som betytt mest för mig är punkarna i Charta 77. Jag minns hur jag under tonåren skrek med i Ensam kvar och kände hjärtat brista helt i Vykort från Rio. Från första lyssningen, någon gång på en nästan sönderspelad Definitivt 50 spänn-skiva, till att jag idag, nästan 30 år senare, fortfarande har bandet nära och gläds över att de fortsatt existerar. Och kanske har jag blivit en lite bättre person av den där gemenskapen. Vi hade ett gemensamt språk och Charta 77 sjöng och sjunger för de som inte kan skrika tillräckligt högt själva. På senare år har låtar som Gånglåt från Syrien spelats varmt här hemma och bandet berör verkligen fortfarande. 

Senaste släppet heter Döda vinkeln och är en låt där Per Granberg inleder med att sjunga bräckligt till en sorgsen fiol. Vi har tidigare hört låten på bonus-skivan till Ödesboxen men det är fint att den släpps digitalt som singel. Texten är tung. Vi läser mycket om våld mot andra personer men kanske inte lika ofta om det våld som människor riktar mot sig själva. Kanske blundar vi för det, inte alltid medvetet förstås, men ändå. Låten är mestadels skör och Per sjunger starkt om mänskliga och världsliga svårigheter, som så ofta hör ihop. När det är dryga minuten kvar av låten så höjs tempot och låten blir faktiskt än starkare och det är en av de bästa låtarna som Charta 77 släppt på senare tid. 

Det är viktigt att försöka se de som kanske ofta lever vid sidan av, att försöka hjälpa de som håller på att gå i kras. Alla behöver vi bli sedda. 

Lyssna här nedan!

Ida Gratte - Na na na (du får gärna ta mig)

För ett tag sedan så läste jag återigen Vintergatan går genom magen av Jeanette Winterson. Det är en fantastisk bok, en av mina absoluta favoriter och i den skriver Jeanette om att hon inte är ett rum där folk vill bo, i alla fall om de inte får inreda det själva först. Hon vill inte vara någons hem på det sättet. Jag tycker att det är en snygg beskrivning av att man faktiskt vill bli älskad som den man är. 

En annan som skriver om just det där och gör musik av det är Ida Gratte. Hon är fantastisk på att föra in hopp och mod i hennes texter och inspirera andra till att våga. Alla känslor är tillåtna och hon beskriver ofta en mer avslappnad och öppnare syn på vad man förväntas göra utifrån sin könsroll, utifrån sin position. Det är befriande och även om många kanske tänker att det är självklart så är det verkligen långt ifrån just det, tyvärr. 

Jag utnämnde Idas album Visor inga ord till ett av 2021 års bästa album och att det var ett genuint mästerverk. Det står jag verkligen för och det är fint att Ida nu släpper ny musik. Den nya singeln heter Na na na (du får gärna ta mig) och den är, musikaliskt sett, ett kliv mot mer gitarrer och mindre elektronik. Låten är avskalad och fin och Ida sjunger ”om du gillar min refräng kan du somna i min säng ikväll” och ”om du vill ha någon som är lagom är det dags att tänka om” och överlag handlar det mycket om att man ska tillåtas vara sig själv i relationen och inte behöva begränsa sig och sitt sätt. Längtan efter kärlek och att bara få vara nära. 

Ida sjunger som vanligt fantastiskt och det finns en så härlig känsla i det hon gör. Jag gillar verkligen hennes engelska projekt Miss Sister men detta är på många sätt närmare och texterna har på sätt och vis rört sig mer från ett sökande efter rättigheter till att hon vet sina rättigheter och sjunger om dem. Ilskan i texterna finns fortfarande men de svenska texterna blundar inte för några känslor utan är väldigt tillåtande, öppna och vill inspirera andra att ta plats. 

Det är musik som känns nära och som lyfter både henne själv och andra på ett mycket fint sätt.

Lyssna här nedan!

Effy Simon - Känslosam

Effy Simon, eller Fanny Malmborg Simonsson som hon egentligen heter, är ursprungligen från mina hemtrakter men flyttade så småningom till London där lågan för musik tändes upp än starkare och 2021 kom hennes EP Weeping tree. Första singeln hette Stockholm och släpptes två år tidigare. Nu bor Effy i Småland igen och har under året släppt tre singlar på svenska, varav Känslosam är den senaste. De tidigare singlarna heter Du såg inte mig - en lekfull visa som jag blir glad av och Dumpad - en mer energisk låt där ämnet är tungt men där texten ändå känns hoppfull. 

Känslosam heter alltså den senaste singeln och den är hämtad från Effy Simons kommande EP. Texten är inspirerad av en dikt av Rupi Kaur och jag som har en slags nyförälskelse för jazz och gillar att hänga på avslappnade Utopia Jazz i Göteborg älskar hur vispopen går ihop med jazziga toner och i mitt tycke är det Effy Simons bästa låt hittills. Även här är ämnet tungt, en relation som inte längre får tillräckligt ljus och försiktigt vissnar bort. Samtidigt finns det en tacksamhet att man vågar känna, det är ingen dåligt att vara känslosam, det är snarare en tillgång och något som snarare kan få relationer att blomma. 

Jag gillar hennes röst och när jag lyssnar igenom alla hennes låtar så märker man hennes breda register och hur mycket känslor som rösten bär. Och den bär dem väldigt vackert. 

Det skulle inte förvåna mig om jag sitter och tar en öl på övervåningen på Utopia Jazz om några veckor och plötsligt hör tonerna från Effy Simon tränga igenom bjälkarna i taket och bli till nattens soundtrack över Karl Johansgatan i Göteborg. Det är musik som hade passat såna kvällar där man sitter och umgås med en vän medan regnet penslar de mörklagda gatorna utanför. Det är nära, känslosamt och väldigt vackert och det känns som att hennes musik verkligen kommer till sin rätt just i gränslandet mellan jazz och visa.

Lyssna här nedan!

Rickard Arnberg - Då, nu och sen igen

Rickard Arnberg la musiken på hyllan när han lämnade Uppsala för Luleå 2019. Han hade innan det gjort sig ett namn i programmet The Voice på Tv4 och gett ut albumen In other words och Vi som blev kvar. På det första albumet så tolkade han, förutom i en egenskriven låt, sina förebilders låtar och på albumet Vi som blev kvar 2017 lyfte han sina egna låtar än mer. Skrivna med känsla och med jazzen som grund. Lyssna exempelvis på fina Löftet som bär på oerhört mycket känsla. Rickard har en fantastisk röst och jag tänker att den hade fungerat perfekt i olika musikaler. Han får in flera olika perspektiv och flera olika världar i sin röst. Den bär på mycket kraft och minst lika mycket känsla, som sagt. 

Flytten för Rickard ledde dock till den nysläppta EP:n Då, nu och sen igen som slängde bort den där hyllan där musiken legat. Kärleken till musiken växte igen och Rickard bjuder på fem låtar som alla handlar om kärlek, ur olika perspektiv. Saker som många lätt tar för givet sätter Rickard ord på. Det låter väldigt angenämt och Rickards röst lyfter det mesta. 

Jazzen finns fortfarande med där även om låtarna mer rör sig i popens korridorer. Och de korridorerna är fyllda av mycket glädje för är det något som präglar de fem spåren är det just glädje, både i texterna och i melodierna. EP:n börjar med de två starkaste låtarna. Jag älskar verkligen känslan i Väck mig när vi kommit fram men även inledande Sagan om oss är mycket fin och man får verkligen ett stort leende på läpparna. Det är inte som att allvaret saknas utan det snuddas vid det jobbiga i exempelvis Frågan om sen, men Rickard försöker ändå se positivt på det och överlag är EP:n verkligen något som penslar lycka över höstens gråa gator. Det är fint så.

Lyssna här nedan!

Min farfars historier var festernas mittpunkt

Sommaren 1994. Jag var tio år och jag var ingen digital varelse alls. Visst flög jag fram och tillbaka när jag skulle få Prinsessan att hoppa i Mario, men den mesta tiden spenderades utomhus. Tjuv och polis tyckte jag om att leka. Det var spännande att gömma sig och se om man skulle bli upptäckt eller inte. Jag hade inte upptäckt så mycket av livet vid den tiden och jag sökte väl inte efter så många dörrar ut till världen heller. För någon som gärna höll sin mamma i byxbenen dagarna runt under uppväxten så var det inte just mer saker jag behövde i mitt liv. Jag sökte mest efter att vara nära det trygga. Det fanns så många tunna isar till allt det andra. 

Sverige vann brons i fotboll och jag minns vilken lycka det var, att få sitta uppe på sommarkvällarna och vara en del av en gemenskap. Hösten det året blev värre. En av mina absolut närmaste vänner dog i oktober. Jag minns ambulansen i skolan och hur vi hade lekt utomhus strax innan det hände. Det var blommor som plötsligt slutade galoppera över ängen. Ett hjärta som förlorade bit efter bit på några sekunder. Jag vet inte hur länge jag bar spår av sorg i mina kläder efter det, men den försvann inte trots tvätt efter tvätt efter tvätt. Det går inte dra ut kontakten till sorgen och det är väl inte heller något man ska göra. I början så är allt bränsle till den. Allt. Sorgen är karies i munnen. 

Jag tänker fortfarande på min vän idag då och då och när jag är i Kalmar försöker jag besöka hans grav. Samma år dog min farfar och även om hans promenad genom livet var längre så var även den alltför kort. Jag minns inte honom jätteväl, men jag minns hans historier på fester och hur mycket han svor och hur alla skrattade av allt han berättade. Hans historier blev festernas mittpunkt, precis som min pappas historier blev detsamma några år senare. Jag undrar om jag någon gång kommer få en likadan roll och vad jag kommer berätta om. 

1994 var ett väldigt blandat år. Det var ett varmt år med mycket gemenskap, samtidigt som de som togs ifrån mig lämnade ett oerhört stort tomrum. Jag minns hur jag satt med en läxa när min mamma kom in och berättade att min vän gått bort. Hela den natten var gjord av stearin. Den brann oerhört sakta ned. 

Jag tror alla man mött en längre stund lämnar spår hos en. Det är många som tar ett kliv in i ens historia och vips så ändras manuset. På några få sidor kan ett helt liv ha ändrats. På en sida bor man i en resväska, på nästa kan man bära tegelsten efter tegelsten till bygget av ett nytt liv. 1994 gav mig även min stora kärlek i livet även om jag förstås inte visste det då. Jag visste det inte ens för två år sedan. Men jag vet det nu. 

Man tapetserar om. Sorgen slutar gå runt och knacka dörr. Man behöver prata om den och skriva om den, men den ändrar form. Jag önskar att båda två hade sett mitt liv nu och att jag fått se deras, 28 år senare. Jag vet, den hållplatsen är indragen, men man kan väl få önska? 1994 var ett år som satte flera spår och kanske ändrades mina själsliga vägbanor något det året. Förmodligen kommer det fler år då himlen väljer att skala sina moln precis där man går. Men här sitter jag ändå nu och finns till och mina händer som tappat mycket under åren har också fått behålla mycket. Just nu värker dem efter min kärlek. Och någon gång kanske vi lyckas låsa dörren till dödens omklädningsrum.

Boy Omega - Radioactivity

Martin Hasselgrens Boy Omega har precis släppt en cover på en av mina absoluta favoritlåtar genom tiderna, Kraftwerks Radioactivity. 

Senast jag skrev om Boy Omega hade han nyligen släppt Nyll, en hyllning till Martins egen pappa som smärtade och berörde på samma gång. Jag tycker om låtar där en kärleksfull nostalgi skrivit texten, där minnen som bildar ens liv tillsammans gestaltas. Det är väldigt vackert. Låten fanns sedan med på albumet It’s dangerous to go alone! Take this. 

Nu är Boy Omega alltså tillbaka med en Kraftwerk-cover och på singeln gästas han av Clara Luzia. Det första jag tänkte på är att jag gärna hade sett en längre version där den fantastiska melodin lyftes fram i en större utsträckning men överlag gillar jag tolkningen. Den är mörkare och mer rå och jag gillar hur Martin ofta får in möten i sin musik, mellan olika stämningar, mellan olika språk. Claras tyska partier i låten fungerar utmärkt och jag hade gärna sett att låten varade i några minuter till och blivit en ännu större explosion av känslor, en ännu längre hyllning till en fantastisk låt.

Lyssna här nedan!

David Urwitz - Den plats du kallade min

David Urwitz har i dagarna släppt singeln Den plats du kallade min, som är hämtad från hans senaste album Som om inget hade hänt. 

När jag precis hade flyttat till Göteborg, jag var 22, så tipsade en vän om Davids musik. Låtar som Lycklig och Om du inte stått där blev till staket som höll undan allt det jobbiga. Det var sena nätter med en bok och Davids röst som var som en bro till det lugna, trygga. I början på året gästade David bloggen för att dela med sig av ett musikminne. Det var i samband med att han släppte singeln Jag kunde inte sagt det bättre själv. En singel som jag gillade mycket. 

Den plats du kallade min är en lugnare vän, lite som en stilla natt, där vemodet kryper tätt intill. Man kanske sitter ensam på en bar i en ny stad eller går hem längs en allt mörkare gata, där gatlyktorna slocknar en efter en bakom en. Men det är inte som att det saknas hopp. Nej, David finner hoppet även i det som gör ont. Det är en låt som präglas av eftertänksamhet, som många av Davids andra låtar - samtidigt som melodin längtar bort någonstans.

Matti Ollikainens piano gifter sig med Davids röst och enligt mig är det en av Davids absolut vackraste låtar hittills. Den kramar om och värmer. Något väldigt skönt i en tid som många upplever som kall och osäker. 

Tack David.

Lyssna på singeln här nedan!

Theodor Backman - Stacken

Jag skrev om Theodor Backmans singel Överexponerad himmel i september. Låten har växt än mer för mig och jag ser den som en av årets absolut bästa singlar. Det är många fina drömmar som tar plats i den melodin. Precis som i Du och jag vs världen så präglades låten av att man löser något tillsammans, att man växer som person när man får ha någon intill sig, någon att klara slutbossen med. Eller att ta sig an världen med. 

Båda singlarna finns förstås med på Theodors debut-EP som fått namnet Stacken. Titeln kommer från namnet på en fritidsgård som fanns när han växte upp, där han ofta hängde på rasterna i högstadiet. Han beskriver det själv som väldigt tuff tid men det var samtidigt en tid som satte en prägel på hans liv och formade honom som människa. 

Öjn, en instrumental hyllning till Gotland, inleder EP:n och pianomelodin är vacker och blandas upp med ljudet från måsar och hav. En fin början. Sedan följer den andra nya låten, Tänk Inte På Din Existens (Det Tar Dig Ingenstans). Låten är både mer experimentell men behåller den där drömska luftiga känslan, som Överexponerad himmel, fast med mer luft. Det är mer avslappnat häng än en löptur, om man kan uttrycka sig så. Texten känns som ett filosofiskt samtal med en vän, över en natt eller så. Fint. Avslutar EP:n gör de två sedan tidigare släppta singlarna och där gillar jag som sagt Överexponerad himmel mest. 

Överlag tycker jag det är en bra blandning av låtar och jag tror även soundet på Öjn är något att bygga vidare på och utveckla mer. Jag gillar Theodors röst och han är bra på att sätta ord på saker och ge en nya perspektiv på livet.

Lyssna här nedan!

Avarideh - Vardagspoesi

Fredrik Avarideh Bergström släpper musik under namnet Avarideh. EP:n Vardagspoesi släpptes redan i september men varför inte tipsa om något bra när man väl hör det? Jag hade helt missat Fredrik innan, men hans musik är verkligen värd att lyftas. 

Det är en fantastisk energi vi möts av på Vardagspoesi. Första låten Farbror blå är ett lekfullt rum där man vill vara ett helt dygn i sträck och samma lekfullhet präglar den nästföljande En igelkottsdröm. Rösten är lugnare än i Farbror blå, men minst lika lekfull och samtidigt romantisk. Jag påminns stundtals om Kungers, Andreas Gregas gamla band, som också präglades av samma glädje och plötsliga infall. Det är musik som inte sitter still, som stundtals springer fram och får hela kroppen att vilja dansa. 

Samtidigt är det skönt att få höra Hör döden vissla en sång, den avslutade låten. Där byter Fredrik sångstil och tempot är lägre. Det är en fin avslutning på en EP där En igelkottsdröm är den högsta toppen men där också de övriga låtarna bidrar till en smått fantastiskt EP som genomsyras av glädje.

Lyssna här nedan!