Kanske kommer vi vara fridlysta när döden riktar sitt sikte mot oss

Måndag. Som tonåring var mina bänkrader ofta tomma. Med tiden fylldes dem upp. De som sitter där längst fram idag får gärna sitta där livet ut. De får fyrverkerierna att slå ut. De får gräset på gränsen till sommaren att känna hopp om att det snart ska kallas in. Jag tänker att bra relationer inte behöver någon fasta. Det viktigaste är att golvet där inne är tryggt att stå och vila på. Att det håller för regnstänk i samtalen. Att man lär sig hur man tränar lyckans muskler, hur man fortsätter att bära varandra. Att man inte genast tror att lyckan är borta när musiken sänks i ens ögon. Kanske är det ibland bara en trasig säkring. Det jag vet att jag inte vill ha i relationer är bara text, att man har möjlighet att ses men bara utbyter text, bara gillar varandras bilder på instagram. I alla fall i de fall där man tidigare har haft en helt annan slags relation. Då känns det bara som ett sista tomtebloss i en relation som snart släcks för gott. Persiennerna neddragna och kontakten utdragen. 

Tisdag.  Ibland drömmer jag om att fjällvandra igen. Det är något med sommaren och naturen uppåt landet som gör mig oerhört lycklig. Dalarna, Härjedalen, Jämtland. Cykelturer längs grusvägar. Se vänner sitta och sticka vid elden. Det höjer musiken i mina ögon. Jag gick ner och handlade på ICA, sen satt vi i soffan och pratade. Regnet började ösa ner. Fönsterblecket tappade ut havet över Karl Johansgatan. Någon stod där nere på rälsen i vattnet och försökte stoppa stormen. Det gick inte. Alla känslor drogs med. 

Onsdag. På morgonen var det som om repet brast under solens fötter. Det var så varmt för att vara november. Vi promenerade tidigt. Dina steg var ett fint sätt att väcka gatorna på. Kanske det allra finaste sättet. Vi pratade om någonting jag hade skrivit. Orden är verkligen mina känslors strålkastare. De fortsätter att vara det. Du har lagat hålen i mitt ordförråd. Hjärtat är mitt vittnesmål till det. Du får fråga om du undrar något. 

Torsdag.  Vi var nere vid Stensjön i Mölndal. Sjön hade kavlat upp ärmen. Snön la sig försiktigt i vattnets hand. Vissa dagar liksom bara blåser ut allt mörker. Jag hade velat ha lika starka lungor. Då hade jag blåst och blåst alla dina jobbiga dagar. En del dagar känner jag att jag älskar livet. Kanske kommer vi vara fridlysta när döden riktar sitt sikte mot oss. Jag hoppas. 

Fredag. Jag låtsades att trappräcket ledde oss upp till övervåningen av våra liv. Att väl där väntar barnen på oss. Väl där väntar en trädgård. Väl där väntar bänkrader med människor som inte söker efter utgången till våra liv. Väl där väntar uppackade drömmar. Vi åkte till havet innan solens sista dopp. Vi gick längre och längre. Du tror inte våra skor repar havet om vi går längre, frågade du. Gå och se efter, svarade jag. Du vände dig om och såg på min kropp när jag gick. Min kropp är mitt vittnesmål för allt jag känner. Du får fråga om du undrar något.