Vad vill jag? Måste jag veta allt om viner och mat? Måste jag ut och springa en mil för att kunna njuta av en pizza? Måste man alltid ha en orsak till att man inte orkar ta all tvätt, all disk? Ska jag känna mig värdelös för att jag äter några godisbitar till frukost? Ska jag känna skam när jag köper den billigaste varan med en massa e-nummer? Innan tänkte jag alltid på det där, men sen funderade jag på för vems skull jag gjorde allt det där och varför jag lade upp ett inlägg när jag åt någon dyr glass men inte när jag åt på Mcdonalds, vilket skedde oftare. Jag stoltserade med att jag fick bra betyg, men skrev inte om att jag hade ångest nätterna igenom, satt uppe långt in på morgonen och bara skrev. Hela utbildningen var i stort präglad av rädsla, rädsla att misslyckas. Men det viktigaste blir alltid resultatet, att man klarade det, att man kom undan. Att man gråter eller kräks igenom något spelar ingen roll så länge man klarar det. "Men du klarade ju det, Oskar."
Det är som det där med att man får beröm när man säger ja till saker, men mer sällan när man säger nej. Nej är ett bra ord och borde användas oftare.
Innan kunde jag skämmas när någon taggade mig i någon bild. Jag visar ju alla mina skavanker, tänkte jag. Det tar tid att vänja sig, det är inte som alla ens bra sidor ställer sig på led i det nystädade hemmet dag ut och dag in. Man vill inte bidra med utseendehets men samtidigt kan jag känna att jag måste få tycka att det är jobbigt när ens utseende förändras. Jag minns när jag som 16-åring var orolig över mitt utseende och fick höra att ”nej men Oskar, det där är naturligt” och visst var det sant, men det var inget som hjälpte mig egentligen. Inte ens idag vågar jag publicera mina felfies, mina portrött eller skriva om min tillförskit till det kommande året, men någon gång kanske. Eller så håller jag det för mig själv.
Man lär sig inte något varje dag och det finns många klyschor man kan säga för att försvara sig mot allt det jobbiga, men allt som händer har inte någon mening i den bemärkelsen. En del saker är bara väldigt orättvisa. Och jag tror inte heller att alla som pratar om problem och sjukdomar på internet främst söker efter en lösning på sina problem. Det är fint att bara känna sig lyssnad på. Jag tror det största sökandet hos människor är den efter att tillhöra ett sammanhang. Man försöker bli bra på det som gäller i just det sammanhanget. I ett sammanhang är det status med köp-stopp, i ett annat att resa till Thailand minst en gång per år.
Jag har en hjärna som drar möblerna fram och tillbaka längs golvet varje natt. Behöver man veta vad man ska bli, vad man ska göra under kvällen, i helgen, vad ens stickningar ska bli? Många av dagarna man lever är dagar man glömmer bort, man minns inte frukosten, att man la sig i sängen direkt efter jobbet. Det jag minns är stunder med vänner eller med min stora kärlek. Olika samtal. Stunder på jobbet då man bara skrattar. Konserter och resor att försvinna upp i. Men de flesta dagarna är varken särskilt misslyckade eller lyckade. De flyter liksom bara på. Men jag försöker undvika det duktiga, det präktiga och att utgå från att jag har bäst moral och uttrycker mig rätt i alla lägen. Det gör jag nämligen inte. Långt ifrån.
Ibland ser mitt kök ut som en adventskalender den 24:e december. Jag är dålig på att stänga luckor. Det måste handla om att jag är ganska så disträ och lätt glömmer var jag har lagt min tygpåse, mina nycklar, min plånbok… Men egentligen så misslyckas vi tillsammans med massa saker varje dag. Vi faller tillsammans och det är väldigt fint egentligen. Vi vill ju bara bli älskade och höra till som alla andra, egentligen.
