 |
| Foto: Press |
Jag hör mycket tacksamhet för livet när jag lyssnar på Vera Hjorth och hennes debutalbum Titta Inte Ner. Det är betraktelser från livet, om livet och dess väg framåt. Texterna känns väldigt ödmjuka och jag tolkar albumet på många sätt som en dröm om att få känna sig fri, att våga drömma men inte att försöka lyfta med en sten på vingen. Det är viktigt att lyftet kommer av längtan och inte av att känna sig pressad och tvungen. Drömmarna måste få ben först innan vi tvingar dem att helt plötsligt skynda sig, att helt plötsligt springa.
Mycket handlar om att omfamna tiden och ge plats åt drömmar, annars väntar ett ”känslomässigt strömavbrott.” Kärleken till naturen strömmar också igenom, med rader uppenbart kryddade med kärlek i en låt som En sommardag samt främst Älven som behandlar hennes andningshål. Det är en fin beskrivning av en plats där hon, som hon sjunger, är ”Fri att vara ingenting alls” samt ”Friad från min oro.” Det är fint beskrivet och jag kan verkligen känna hur mörkrets och stressens händer liksom släpper taget om henne där vid älven. Där kan hon skriva själens kärleksbrev.
I vackra En sommardag så sjunger Vera om att ”Havet är våran klocka” och jag förstår verkligen vad hon menar. Hon vilar i det poetiska uttrycket och jag blir lugn av hennes ord, hur de försiktigt lägger sig ned mot örat.
De flesta av låtarna rör sig i lugna vatten men det bryter av här och där, som i svängiga Enkelbiljett bort, tack om jakten på frihet och att inte känna sig styrd och bli som en statist i ens eget liv. I slutet av låten vill man bara slänga av sig alla jobbiga tankar och dansa loss natten från dess fästen. Furufest är en annan fantastisk låt med känslomässiga muskler. Vera sjunger väldigt starkt i en låt som lever för stunden och som ”samlar alla kramarna i kuddarna.” Det är en låt där det faktiskt känns som att varje instrument kramar om varandra och vill ha ut varenda droppe av låten, varenda liten droppe av livet. Fantastiskt.
Allra allra bäst låter det kanske dock i Genom fönstret. Jag älskar jazz och känslan som kommer av just mycket jazz, hur blåset nästan är som gatlyktorna om natten, hur de fyller samma funktion fast för en själv som människa, hur musiken kan tända upp och jaga iväg det mörka hos en. Just Genom fönstret är en sån där nattlig låt, där Veras röst är inlindad i trygghet och texten beskriver en längtan. Ibland behöver man perspektiv på saker, åtminstone några droppar. Där, i den avklädda jazziga visan är Vera som bäst. Det är en av årets finaste låtar.
Överlag är det ett debutalbum med många många toppar och som vitnar om en framtid där solen ofta sticker fram. Vera är fantastisk på att hitta nya poetiska verktyg att få fram känslorna på och när det exempelvis låter så bra som i Älven eller i nyss nämnda Genom fönstret så tillåter jag mig att bara njuta.
Lyssna här nedan!
