söndag 13 november 2022

Jag har gett mina gränser röstlektioner

Jag satt i soffan och tänkte. Minnena, dessa uppsprättade brev. Nattens blixtlås drogs ned långsamt. En ny dag. Molnen släppte ut sitt hår. Just då insåg jag inte att det var i mitt huvud de släppte ut håret, men den insikten skulle komma. Jag speglade mig i fönstret. Jag kände mig inte helt avslappnad än men jag kunde se nyckelhålen dit. 

Jag hade nog inte haft så tydliga trafiksignaler innan, men jag hade övat. Stressen kan inte bara tejpas över. Jag tänkte på alla romaner jag fått av människor utan att de ens frågat efter mitt manus. De frågade inte efter mitt uttryck, bara efter mitt intryck. Jag blev hjärntrött, kanske för att jag inte hade varit tydlig med mina gränser. Till slut insåg jag att det skulle sluta med att jag tvingades sopa hela min kropp efter allt glassplitter. Jag hade inte tömt min garderob på kläder, men väl på energi. Går man runt orkeslös för länge börjar kvivskåror synas i solen. Persiennerna är ständigt nere oavsett hur man gör. Som att man är utomhus oavsett väggar och tak. 

Jag valde att byta jobb. Arbetslinjen är svår att undvika helt, men jag lyckades åtminstone lägga upp den. Ändra den till önskad längd om dagen. Det är alltid en början, tänkte jag. Den slipar bort för mycket av livet annars. Det finns flera väckarklockor. Samhället bryr sig mest om den ena, men jag valde att försöka bry mig mer om min egen. Den som jag valde att skjuta upp gång på gång. Den inom mig. Min vintergata fick rymmas i en tändsticksask, men jag ville ha mer än så. Var skulle gatlamporna stå? Min trädgård? Varför ska man behöva kapa halva sitt ordförråd? Jag slutade be om ursäkt för att jag inte orkat svara på messenger. Världen är full av domstolar. Jag orkade inte bära ännu en. 

Nuförtiden har jag lärt mig när intrycken står vid min dörrmatta. Ibland sliter jag bara undan den. Jag såg inget fel i dem innan. Jag ville vältra mig i intryck. Det var innan de började skicka räkningar. Man kan inte ta allt på avbetalning. Det går inte. Åtgärderna får inte stanna på en ritning, inte suddas ut i manus, inte skjutas upp. Man kan inte möblera för 87 kvadrat när man bor hälften så stort. Bygg inte ut enbart för någon annans skull. 

Arbetslinjen försökte göra ett nytt hål i mitt skärp. Men den lyckades inte. Men att jobba för mycket var inte mitt enda problem. Mitt största problem var att jag struntade i väckarklockan, jag struntade i att montera trafikljus och när de väl kom upp, körde människor ändå. Det är svårt att vara människa, hela tiden ska man vara pigg, ren och mätt. Sidorna i ens liv då man inte är det rivs bort. 

Jag vill leva hela tiden. Eftertänksamhet har byggt upp min ambulans. Jag är inte framme än. Jag blir fortfarande oerhört stressad när jag möts av en vägg av text, men jag springer inte för att öppna när det ringer på den dörren. Jag väljer allt oftare att ligga kvar tills jag orkar. Jag har gett mina gränser röstlektioner. Jag har matat stressen med en burk sömntabletter. Snart känner jag mig förhoppningsvis mer avslappnad också. Jag har redan satt i sladden.