Sverige vann brons i fotboll och jag minns vilken lycka det var, att få sitta uppe på sommarkvällarna och vara en del av en gemenskap. Hösten det året blev värre. En av mina absolut närmaste vänner dog i oktober. Jag minns ambulansen i skolan och hur vi hade lekt utomhus strax innan det hände. Det var blommor som plötsligt slutade galoppera över ängen. Ett hjärta som förlorade bit efter bit på några sekunder. Jag vet inte hur länge jag bar spår av sorg i mina kläder efter det, men den försvann inte trots tvätt efter tvätt efter tvätt. Det går inte dra ut kontakten till sorgen och det är väl inte heller något man ska göra. I början så är allt bränsle till den. Allt. Sorgen är karies i munnen.
Jag tänker fortfarande på min vän idag då och då och när jag är i Kalmar försöker jag besöka hans grav. Samma år dog min farfar och även om hans promenad genom livet var längre så var även den alltför kort. Jag minns inte honom jätteväl, men jag minns hans historier på fester och hur mycket han svor och hur alla skrattade av allt han berättade. Hans historier blev festernas mittpunkt, precis som min pappas historier blev detsamma några år senare. Jag undrar om jag någon gång kommer få en likadan roll och vad jag kommer berätta om.
1994 var ett väldigt blandat år. Det var ett varmt år med mycket gemenskap, samtidigt som de som togs ifrån mig lämnade ett oerhört stort tomrum. Jag minns hur jag satt med en läxa när min mamma kom in och berättade att min vän gått bort. Hela den natten var gjord av stearin. Den brann oerhört sakta ned.
Jag tror alla man mött en längre stund lämnar spår hos en. Det är många som tar ett kliv in i ens historia och vips så ändras manuset. På några få sidor kan ett helt liv ha ändrats. På en sida bor man i en resväska, på nästa kan man bära tegelsten efter tegelsten till bygget av ett nytt liv. 1994 gav mig även min stora kärlek i livet även om jag förstås inte visste det då. Jag visste det inte ens för två år sedan. Men jag vet det nu.
Man tapetserar om. Sorgen slutar gå runt och knacka dörr. Man behöver prata om den och skriva om den, men den ändrar form. Jag önskar att båda två hade sett mitt liv nu och att jag fått se deras, 28 år senare. Jag vet, den hållplatsen är indragen, men man kan väl få önska? 1994 var ett år som satte flera spår och kanske ändrades mina själsliga vägbanor något det året. Förmodligen kommer det fler år då himlen väljer att skala sina moln precis där man går. Men här sitter jag ändå nu och finns till och mina händer som tappat mycket under åren har också fått behålla mycket. Just nu värker dem efter min kärlek. Och någon gång kanske vi lyckas låsa dörren till dödens omklädningsrum.
