För tre år sedan var jag 26, det var ett av mina sämsta år men det allra värsta hade inte än. Kroppen visste att det skulle hända. Till slut sprang verkligheten ikapp. Den sommaren var jag på Way Out West och upplevde några av mina starkaste konsertupplevelser dittills. The National spelade. The XX bjöd på minimalistisk världsordning och så var Håkan Hellström där. Han skulle framföra sin debutskiva Känn ingen sorg för mig Göteborg i sin helhet. Jag stod på tredje raden men mina ben var bitvis på tredje, bitvis på sjunde. Trycket var enormt. Känslan än mer. Håkan pratade om att han brukade beställa ett loser-meal från 7:ans gatukök. När man beställer extra mycket av allt när man känner sig extra ensam. Det gjorde kanske inte mitt år bättre, men mörkret blev ljusare ett tag. Jag kände igen mig, precis som många andra. Vi hade kanske inte stått där vid gatuköket, men vi förstod känslan.
Idag, när Håkan Hellström släpper sitt sjätte ”riktiga” album känns det som en fortsättning på den där kvällen i Slottsskogen. Den fortsätter lite brokigare, lite kyligare, men framåt in på småtimmarna. Då i slottsskogen var den avslutande låten Det tog så lång tid att bli ung en slags extravers till Uppsnärjd i det blå. Nu, en eller flera smulor förändrad, så är den ett makalöst vacker avslutning.
Ju äldre Håkan blir desto mer blickar han tillbaka, till uppväxten i skivor som The Smiths The queen is dead och den i Göteborg. Alla promenader i vasaparken, alla språngmarscher i bröstet, över trottoarer, genom gränser för kärleken och strävandet efter att upplösa dem. Håkan Hellström har bidragit till romantiserandet av Göteborg och på många sätt gett staden ett större hjärta. Det spelar ingen roll om mycket har sagts och låtit innan, i Håkan händer det nu, det här är hans version.
Allt på den nya skivan är inte bra, den överdrivet stammande Du kan gå din egen väg är möjligen intressant, men inte alls bra. Kanske beror en del av mina tvivel på att soundet är lite stelare, mer försiktigt. Även rösten tycks tvivla mer, den låter fortfarande bra, men annorlunda. Kanske som en yngre Freddie Wadling. Eller Lou Reed. Det är istället låtar som 80-tals-doftande Livets teater med underbara körer (”när man är yngre vill man ha åldern, när man är äldre vill man ha elden”) och balladerna, främst Valborg med raderna "om du någonsin vill ha en idiot, lägg din hand i min") och så avslutningen då, med Det tog så lång tid att bli ung, som höjer skivan.
Det finns transportsträckor till hjärtat den här gången, men de är inte för långa, de är bara längre än vanligt. Mer ojämna steg. Skivan låter annorlunda och det kommer ta ett tag att vänja sig vid det nya soundet, men det känns redan nu som att en del på skivan kommer blekna än mer snarare än att förstärkas. Många låtar kommer antagligen kännas starkare och mer levande live. Jag antar att jag saknar stormen här. Något som höjer kroppen än mer, får benen att kastas från en plats till en annan.
Livet blir mer tillbakablickar ju äldre man blir, tvivel dyker upp här och där. Många av oss fungerar så. Man längtar efter tiden då livet var som mest intensivt, var har man hamnat och vad händer sen? Är resten en nedförsbacke? Varför rör du inte på hjärtat, varför drar du inte upp mitt? Varför rör hon bara min hand lite snabbt på spårvagnen när allt man önskar är att den låg kvar en längre stund, ett längre liv. Det tar lång tid att bli ung och det tar också lång tid att inse hur man hade det som ung och vad man ska göra med alla minnen. Det är lätt att känna sig som en idiot när man tänker över alla livsval, och än finns det mycket idioti kvar. Men om du någonsin vill ha en idiot, lägg din hand i min.
