Livet är en slags skolgång

Foto: Henrik Montgomery/TT

”Egentligen, trots allt positivt med framgångar och sådär så tycker jag mest om att sitta i en eka och meta. Bara vara. Jag samlar mina tankar då, de får liksom plats” 

Orden är Lasse Berghagens. Han beskrev dem för Mark Levengood i programmet Sista ordet. Det var väldigt fina ord som jag själv kan känna igen mig i. I slutändan har det aldrig varit det storslagna som jag har sökt, utan mycket av det fina har funnits i det lilla. Det är då livet har öppnat upp sig som mest, samlat ihop den packningen som ska med på nästa resa. Om det blir någon. Jag har sällan stått på gaspedalen när jag mått som allra bäst. 

I somras ställde jag mig ofta på en scen i Himara i Albanien. Jag sjöng En kväll i juni. Det var slutet av juli, men det spelade inte så stor roll. Det är en låt, precis som Cornelis Vreeswijks Sommarkort, som både fångar och släpper ut det där livet som ryms i vackra sommardagar, som visar att det enkla ofta bär något tyngre, något större. Jag kan se det framför mig när barnet dansar framför sin morfar. En dans som påminner honom om när hans fru var yngre och dansade likadant. Liv som går ihop, hjärtan som möts. Det är en levnadsglad låt som förstås mynnar ut i något slags vemod, som ofta i den svenska visan. Livets förgänglighet. Minnena är livets tallrik. Plötsligt går den itu. Man vet aldrig riktigt när bara. Man får passa på att dela med sig, låta andra ta del av dem. Under festerna. Under de stillsamma stunderna på någons altan. 

Man kan se livet som en slags skolgång. Man går ut en enda gång och sen återvänder man aldrig. Döden lurar någonstans på skolgården. Plötsligt har den siktet inställt. Lasse avslutade programmet Sista ordet med dikten Du vandrar som oftast allena. Det är en vacker dikt full av insikt. Den bär lager på lager, sorg och värme. Skuggan av ungdomen som man bär med sig. Ålderdomen blir som ett bokslut. Man får se hur många som lär sig att läsa det finstilta hos en. Hur många som hinner fram dit genom livet. Livet ger en trots allt mycket vackert att bära med sig. Det packar väskan varsamt. 

Jag har sjungit Lasses låtar inför min fru, på jobbet, i många olika sammanhang. Jag uppskattar när livet märks av i musik, när den bidrar till sammanhållning. Sången må inte vara perfekt, men man hör pulsen i den. Det är det viktiga. Jag kommer sakna Lasse och hans förmåga att sätta ord på det fina i livet, hans förmåga att sätta livet i en vas och få det att blomma ut. Och hade jag haft möjligheten så hade jag velat sitta där i ekan med Lasse och meta. Låta tankarna få plats.

Sista ordet går att se på Viaplay. 

Clara Alm - Saknad smakar salt

Foto: Malin Hägglöv

”Alla dina sår vill jag läka” sjunger Clara Alm i den nya singeln Saknad smakar salt. Viljan finns där, men kanske går det inte. Hon fortsätter senare med att sjunga ”längtan kan få vem som helst att bli sjuk i huvet”. Låten har en poetisk text som på många sätt känns som knivar som sticks in i själen. Det svåra att få livet att gå ihop, om tiden - hur den inte håller någon fången men att den tar allt i sin väg. Det finns korn av hopp i texten, om att allt blir bra till slut, men den främsta känslan är ändå vemodet, att viljan som sagt finns men att den inte alltid räcker till. 

I slutet av låten börjar Clara nynna och till slut blir låten en storlek till och det blir både storslaget och väldigt vackert. Från en nedtonad början till ett storslaget slut. Det är en väldigt vacker låt, som blir som en varm filt mot kalla öron i vinter. Trots det vemodiga finns ändå mycket värme, en växande eld i Claras röst. 

Clara har även tidigare imponerat på mig. Som i hennes version av Cornelia Jakobs Hold me closer, Håll nära. En väldigt fin låt, nära originalet men samtidigt helt egen. I ett helt eget universum. Clara sjöng länge mestadels på engelska, men i och med singeln Månen i Verona som släpptes i januari har hon släppt flera singlar på svenska. Singeln var som en solstråle och texten bar på en längtan efter sommaren, efter värme. Det var en stor sten som försökte krossa vintermörkret och för mig lyckades låten verkligen beskriva den där känslan, längtan efter ljuset. 

Även mycket av det engelska materialet har varit på topp, Sorry is a silent word bar på otroligt mycket känsla och skönhet exempelvis. 

Clara bygger in mycket vackert i sin musik, skapar egna världar i den, oavsett om det är hennes egenskrivna låtar eller i tolkningar av andras låtar. Jag tror att många kommer finna en vän i Claras Saknad smakar salt i vinter. Det är en underbar låt på alla sätt.

Lyssna här nedan!

ATEMLOS - A pending doom

Foto: Christine Björk

ATEMLOS är ett nytt band från Malmö som nyligen släppt debutalbumet A pending doom. Bandet består av Dennis Lood och Daniel Silwerfeldt. På albumet gästar John Lindqwister, Joakim Leksell och Mood med sina röster. När Dennis blev sjuk i Corona och tvingades ligga på sjukhus föddes idén till bandet. Musiken är strålande synthpop från inledande spåret Damaged till singeln Things we do. Jag vill också nämna covern av Blue For Twos Someone like you och avslutande Doomed. 

Titeln på albumet kommer från The big black window. En fin sak som Joakim Leksell sjunger på. Hans röst rymmer mycket känsla och bär på en slags sorg genom hela låten. En sorg över en ensam tillvaro. Många av texterna bär på den där sorgen. Det är samtidigt ett band som inte gör sig till, som lyfter fram det enkla, minimalistiska och som samtidigt gör det väldigt bra. Det är ofta enkla melodier där inget krånglas till, vilket blir en fin kontrast till texterna om livet där mycket är rätt krångligt. 

Inledande Damaged lyssnade jag till första gången under en sen kvällspromenad vid Stenpiren i Göteborg. Påminnelserna om det mer industriella Göteborg samtidigt som vinden slog mig hårt i ansiktet gav låten ett fantastiskt spelrum, en värld att blomma i. Den är ett elektroniskt hårt mörker som är både dansant och trasigt. En blivande klassiker på synthklubbarna. Upprepningarna av orden ”I’m damaged” från John Lindqwister träffar en rätt in i själen. Den lätt nedtonande covern på Someone like you är fantastisk och ger mig ytterligare ett perspektiv på en av mina favoritlåtar. 

I avslutande Doomed, som gästas av Mood, pratas orden fram. Ett statement upprepas gång på gång i slutet av låten. Kanske kommer vi inte vara lyckliga men vi behöver inte låtsas längre. Kanske var allt kört redan från början. 

Det är ingen ljus värld som målas upp, det är rester av en stad som förvandlats, rester från ett annat liv, en annan tid. En kall sådan. Samtidigt är det här musik som är så långt ifrån trista filter, pretentiösa idéer och överarbetade arrangemang. Det här är både dansant och gjort med hjärta och känsla och med en stark tro till det egna uttrycket.

Lyssna här nedan!

Musikminne från Elin Louise

Foto: Press

Elin Louise släppte debutsingeln Leaving town 2019. Låten var en vacker pianobaserad ballad och har sedan dess släppt musik både på engelska och svenska, som berörande Lilla vän som hon skrev till sin systerdotter. EP:n All the things I feel inside kom 2020, där bland annat den livsbejakande duetten Keep on fighting var med. En låt som sprider hopp till en på ett väldigt vackert sätt. EP:n behandlade psykisk ohälsa på olika sätt. Det är ett av de ämnen som Elin fokuserar på i sina texter och i senaste singeln Good girl ville hon belysa svårigheterna som många tjejer med obehandlad ADHD tvingas hantera. Det är en fantastisk låt med en minst lika fantastisk text. Idag gästar Elin bloggen för att dela med sig av ett musikminne!

Vad hade jag gjort utan musiken? Den har verkligen tagit mig igenom alla jobbiga stunder, och förhöjt bra stunder. 

Tonårsfester med Titanium strömmande ur överdrivet stora högtalare, och en bas dunkade i takt med lampor som blinkade i olika färger. Eller mitt allra första framträdande då jag, 8 år gammal, sjöng Himlen i min famn och alla grät. Ja, utan musik vore världen grå. Men nu kommer några tunga minnen.

Dagen min farmor gick bort varvade jag mellan Precis som du vill av Jens Hult, och Reason to cry av Takida. Detta fortsatte jag göra i tre veckor medan tårarna höll mina kinder kroniskt våta. Det var tack vare musiken där melodi, sång och text som bekräftade allt jag kände, som jag fick utlopp för mina känslor. Tack vare musiken tog jag mig igenom det utan att behöva trycka bort allt för att jag inte hade ord till smärtan. 

Många år senare jobbade jag utomlands i några år, men många år av depression (helt ovetande om det) och avsaknad av salutogena faktorer runt mig gick jag in i väggen. En rejäl utmattning. Jag låg i sängen i mer eller mindre sex månader. Varje liten ansträngning, som exempelvis duscha eller äta, kostade så mycket energi att jag behövde sova i 3-4 timmar. Det blev så illa att jag fick bo på ett retreatment center där maten serverades och jag fick intensiv terapi i några veckor. Hela vistelsen är lite luddig då jag kämpade hårt för att orka vara vaken under terapi och mat, inte ta livet av mig och resterande tid sov jag. Efter veckorna där kände jag mig lite starkare, men jag behövde vara nära min familj och naturen, så jag åkte hem till Sverige. Det var fortfarande svårt att sätta ord på vad jag kände och vad jag behövde, men magiskt nog var det så att när jag slutade tänka och bara lät sången vandra från min kropp, genom min tunga och ut i världen så fanns alla svar där. I melodierna och i texterna. Jag bestämde mig för att låta kroppen sjunga ut. Så blev min första EP - All the things I feel inside till. 

Nu vet jag så mycket mer om mig själv. Det har varit 4 års inre resa för att upptäcka vem jag är, vad jag behöver och vad som är viktigt för mig. Vad jag vill bli när jag ”blir stor” söker jag fortfarande svaret på, då jag har så många olika drömmar och intressen som sällan går att kombinera till en masterexamen. Oavsett.. En av min resas viktigaste milstolpar var när jag fick diagnosen ADHD med autistiska drag. Det förklarade så otroligt mycket för mig, om varför jag alltid känt mig annorlunda, inte verkat se saker som majoriteten runt mig och varför jag betedde mig på vissa sätt i vissa sammanhang. Äntligen hade jag något att jobba utifrån! Ett slags ramverk där jag kunde hitta mina svårigheter, varför de fanns och på så sätt också göra en plan för vad jag vill, behöver och måste jobba på utifrån vilka framtidsdrömmar och mål jag har. När jag tittar tillbaka inser jag dock att min odiagnosticerade ADHD ihop med min uppväxt skapade ”duktig-flicka-syndrom” hos mig. Anledningen till att jag föll i depressioner om och om igen tills den en dag blev så pass djup att hjärnan stängde ner allt med sig själv som inte var uteslutet överlevnad. 

Så nu är mitt brinnande intresse att öka medvetenheten om hur ADHD hos flickor kan se ut, i mina kretsar, och vad det kan innebära när samhället inte lyckas identifiera och stötta i tid. En del av detta intresset har SÅKLART mynnat ut i en låt, och ja, det är ju precis som ni trodde - låten ni läste om i början. Good girl. Hoppas att ni tyckte om den, och som sista ord vill jag säga - du är aldrig ensam. Allt du känner och går igenom har en förklaring, och om livet är jobbigt så kom ihåg att det inte behöver vara så för alltid. Det finns hjälp att få. Våga sök! Kille, tjej, ickebinär, din psykiska hälsa är precis lika mycket värd. Ta hand om dig! KRAM! 

/ Elin Louise

Lyssna på Good girl här nedan!

Musikminne från Misfit Maniacs

Foto: Press

Misfit Maniacs från Växjö består av Tilde Athley, Nora Athley, Ronja Jutegren och Ines Alering. Det är musik som inte ber om ursäkt, som larmar och markerar, både i attityd, sound och inte minst i de välarbetade texterna. Det är underbart stökigt och något som verkligen piggar upp mig när jag kommer hem från jobbet och mest känner mig seg. Det finns en underbar energi i bandet och den fantastiska punkdängan Dirty mouth och tyngden i avslutande Fall off på debut-EP:n Second Thoughts (Grönpeppar Records) kommer jag bära med mig länge. Bandet låter stundtals som en blandning av Candysuck och Hole och det är en minst sagt fantastisk blandning. Idag gästar bandet, genom Tilde Athley, bloggen för att dela med sig av ett musikminne!

Som band, men också som bästisar, har vi i Misfit Maniacs tillsammans samlat på oss så sjukt mycket fina, fula, konstiga, sorgliga, vackra och framförallt betydelsefulla minnen tillsammans. Nästan för många för att bara välja ett till en text som denna. Det finns dock ett minne kopplat till musik som har visat sig i olika skepnader fler gånger än något annat!

För nästan exakt ett år sedan lirade vi på en bar tillsammans med ett lokalband som specialiserade sig på covers av klassiska punk-och rockdängor. Vi gick på scen först och gjorde en av våra då bästa gig någonsin, eller… vem vet, så känner vi ju efter varenda spelning! 

Min poäng är att vi älskar att stå på scen, och vi frodas i en miljö av svett, blinkande ljus och dånande livemusik - detta giget var inget undantag. Speedade som satan stack vi efter vår tid ut på golvet för att röja och lyssna till nästa band, som levererade bra låtar på löpande band. 

Efter ett tag hörde vi ett välkänt intro genom högtalarna: 

“This is my life

This is my time..” 

Jag minns så tydligt hur de första raderna satte sig i mitt huvud den natten. Vi snackade hela vägen hem i bilen, om hur kul vi hade haft, och hur bra kvällen hade varit - This Is Our Life! Detta Är Vårt Liv! Det är ju precis såhär vi ska spendera vår tid - tillsammans, omslutna av musik vi skrivit ihop och med kicken av att framföra den inför en ösig publik. Hur mycket motgångar eller framgångar vi än möter, och hur vår framtid än ser ut, så kommer vi alltid minnas alla spelningar vi gjort tillsammans, alla låtar vi skrivit och all musik vi upplevt, för det är det vi lever för - här och nu!

/ Tilde Athley, Misfit Maniacs

Lyssna på Second Thoughts här nedan!

HJALMAR - Du är det enda jag hatar

Hjalmar Gustafsson från Östergötland gör musik under namnet HJALMAR. Första singeln heter Du är det enda jag hatar och det är en riktigt stark låt, där både texten och soundet skiner starkt. Något annat som skiner starkt är även hans starka sociala engagemang. Han var förra året, under två veckor, på besök i byn Mukimbungu i Kongo. Han reste dit med fyra andra personer från Sverige för att väl på plats titta på olika utvecklingsprojekt i landet som de är med och stöttar. Jag blev varm i hjärtat när jag läste om det. 

Hjalmar gör alltså även musik och singeln Du är det enda jag hatar påminner mig till viss del om Solen. Han sjunger om att det är ”svårt med ögonkontakten” och om ”sms utan komiska klanger” och han sjunger om en förmodad avslutad relation men hur lätt är det att avsluta egentligen? Personen har en kraft som ingen annan tycks ha. Någon som kan skaka hela ens värld. Det finns en desperation i texten. Texten vågar visa upp sprickorna i livet och refrängen får en att verkligen vilja höja volymen till max, minst. Det är en fantastiskt stark debutsingel. 

Begåvningen märks både i orden han har skrivit och sättet han förmedlar dem. Det finns så otroligt mycket hjärta i orden.

Lyssna här nedan!

J And Them - Travel the world

Foto: Jacob Danielsson

J And Them är Julia Jonssons projekt. Julia är J i bandnamnet och producenterna är Them. I de två låtarna som släppts hittills är det Erik Zettervall som producerat, så gäller även för singel nummer tre, Berlin sauna, som släpps den 27/10. Julia har tidigare skrivit låtar till andra artister och även varit med i flera band, som Ingen Hejd och duon Det svåraste. Jag gillade faktiskt båda singlarna från Ingen Hejd och tyckte att de bar på en punkig energi i kombination med fina melodier. Särskilt Det sämsta. Det var en låt jag lyssnade på mycket under pandemin och en låt som gav mig lite extra kraft i ett i övrigt väldigt grått år. Ingen Hejd gav oss färgen tillbaka. 

I J And Them så är soundet mer elektroniskt. Den första singeln Latenightbloomer släpptes i augusti och efterföljande Travel the world kom i september. ”There ain’t no reason to be shy and nervous” sjunger hon i sin debutsingel till ett medryckande beat. Det är en singel som vågar släppa in livet, som känns livsbejakande och fin. Jag gillar även att trycket ökar i singeln fram emot slutet. 

Travel the world är än bättre, i mitt tycke. Den börjar nästan atmosfäriskt i ett drömskt landskap, här är även sången mer drömsk, samtidigt som Julia sjunger än starkare, än större här. Förlusten av en kärlek, en slags värld och hon tar med oss på en resa mot nya världar, nya upptäckter, ett nytt hjärta att bygga upp. Jag tycker att det är mycket vackert och stämningen som Julia bygger upp i låten går att ta på.

Lyssna här nedan!

Menke - Öppna din dörr

Menke är bra på att göra andras världar till sin. Ända sen jag hörde hennes Karin Boye-tolkningar på EP:n Till havet så har jag älskat hennes musik. Hon vandrar delvis i samma fotspår som SOLE Och Fågelle. Det experimentella och drömska snuddar vid varandras världar och blir till en. Att lyssna till Moln från Till havet är som att bäddas ned i en varm sjö. Sången är båda tätt intill och långt bortom molnen. Det är en av de finaste låtarna på svenska som jag har hört. Jag tycker verkligen om blandningen av poesi och drömsk popmusik. Det känns även som att Menke bär på många stora frågor och för in det existensiella i sin musik. Det låter ofta lite svävande om hennes låtar vilket passar in med det drömskt filosofiska i hennes uttryck. 

På Echo of youth bytte Menke språk vilket jag känner var lite synd. Det lät minst lika vackert, men orden på Till Havet, även om de inte var hennes egna, fick ett extra lager känslor av det svenska språket. Både Time och Youth var ändock makalösa låtar och jag spelar dem än idag väldigt ofta. 

Nu är Menke tillbaka med en tolkning av Tommy Nilssons gamla Öppna din dörr. I originalversionen är det inte en särskilt rolig låt. En ganska platt sommarklassiker, i mitt tycke. I Menkes version dock så får texten en helt annan innebörd, ett nytt hjärta. Det finns ett stort vemod i hennes röst som kryper längs ett landskap som ter sig lite ruggigt, lite kargt. Det är mer avskalat än i Tommys version, med fokus på en del av texten snarare än hela originaltexten. Det är en helt fantastisk tolkning, en illustration av ett ensamt hjärtas önskan.

Lyssna här nedan!

Flora Summers - Little while longer

Foto: Martin Landl

Flora Summers är aktuell med singeln Little while longer. Hon har tidigare i år släppt singlarna Sweet summer feels och Obsessions, varav den senare var debutsingeln. Den släpptes i maj när längtan efter den stundande sommaren fanns i allas kroppar. Jag kände igen mig mycket i låten. Jag kan vara på precis samma sätt när jag hittar en ny låt, en ny person, en ny plats. Man dras helt med i känslan av det nya och till slut frågar man sig vem man själv är i det nya. Vem är jag utan platsen, utan den där personen? När platsen flyr från en, när personen går - vad finns kvar av en? Jag påmindes både om Lana Del Rey, främst i lyriken och Lykke Li, främst i soundet och det var en fantastisk debutsingel. 

Ida Johansson, som är namnet bakom Flora Summers, spelar även i duon Isle Of You. Där är soundet mer elektroniskt och dansant. Flora Summer sound bär mer på gammeldags fotografier, minnen från en barndom där vinylspelaren stod på. Det finns en romantisk ådra genom musiken och det finns en oerhörd charm i det. Glädjen och sårbarheten vandrar hand i hand. Ida sjunger också väldigt fint.



Sweet summer feels kändes som en låt som motade bort ens bekymmer. Den kändes som sommaren när man var yngre och både dagarna och nätterna var utan slut. En önskan om att vara någons dröm, att vara lika ändlös som sommaren känns. Precis som debutsingeln hade låten en fantastisk känsla och ett sound som verkligen fastnar, som känns nytt och fräscht samtidigt som det blickar bakåt. 

Little while longer är nog den mest poppiga och direkta låten hittills. Precis som de andra singlarna så är den hämtad från den kommande EP:n som släpps i början på nästa år. Låten försöker ge hjärta till en relation där pulsen helt stannat av. Kanske kan man hålla den i liv ett litet tag till. 

Jag tycker upprepningen av titeln verkligen ger låten än mer charm och liv och den sortens fina upprepningar gör att budskapet hamras in än mer tydligt, än mer starkt. Samtidigt finns det en somrig känsla i alla singlarna hittills, det är som att solen skiner i alla melodierna och det är väldigt fint. Att tempot sänks i slutet bidrar till ytterligare dynamik och Ida sjunger både drömskt, mjukt och starkt på samma gång. Här finns så mycket att tycka om, att både dansa och gå sena kvällspromenader till. Kylan avskräcker, men soundet värmer och håller om. Gör en varmt på ett behagligt sätt.

Lyssna här nedan!

The Jilted - Côte d’Azur

The Jilted är på god väg mot sitt debutalbum. Första singeln Guilty pleasures följdes upp av Close encounters och Oblivion. Nu är Côte d’Azur här! Det är en låt som släpps nu när det är knappa fem plusgrader ute men låten i sig är snarare 30+ och strålande sol. Det är en låt som handlar om något som säkert många känner just nu, när himlen tappar ut mer och mer regn och gatorna täcks av olika nyanser av grått. Det är en längtan efter både kroppslig och själslig värme. Låten har ett skönt lugn över sig, som om varje ton bär på en dröm. Tron på kärlek existerar inte riktigt men plötsligt kommer någon in och sätter den där tron på plats igen. 

Låten har ett skönt sound och det är skönt att påminnas om något som motar bort kylan. Magnus Haderborg sköter som vanligt sången med den äran och han och Linus Giertta tycks ha ett väldigt spännande debutalbum på gång. 

På ett sätt kan jag tycka att det är tråkigt att musik inte släpps på samma sätt längre, nu är det mera fokus på singlar än album, vilket gör att när väl albumet kommer är stora delar av det redan bekant mark. Det här gäller förstås alla artister mer eller mindre, men innan fanns det mer en längtan efter ett album. Det handlar väl till stor del om att vänja sig bara och när allt finns digitalt så blir det förstås annorlunda. 

I alla fall, det The Jilted har gett oss hittills ger mig visioner om att debutalbumet blir ett drömskt landskap där relationer hanteras på ett öppet vis och vemod och hopp möter varandra gång på gång. Jag tror att det kommer bli ett väldigt fint album.

Lyssna här nedan!

Ceci Noir - Away (Acoustic live session)

Foto: Press

Vinden slår mot fönstret upprepade gånger medan jag lyssnar på Ceci Noirs nya singel Away. Just den här versionen är den akustiska från en live session. Inspelad i en enda tagning! Studioversionen av låten, som skiljer sig rejält från den akustiska, släpps i november. Låten är stämningsfull och rymmer mycket närvaro. Och Cecilia Norberg, som hon egentligen heter, har en röst som slår starkare än vindarna mot fönstret. Som överröstar de helt. Hennes musik känns också naturlig att lyssna på när naturen gör uppror. Hon känns nära naturen, fri i sitt uttryck. 

Debutalbumet Circumstances var fantastiskt på många plan. Out of Borlänge måste förstås nämnas och titellåten förstås. Att bara blunda och känna lugnet omsluta en. Även om spåret bara är drygt 30 sekunder så är det en slags ingång till själen i albumet. Det stundtals råa i Cecilias röst lyser starkt över albumet och rösten är verkligen det allra viktigaste instrumentet i hennes låtar. Den rymmer verkligen 100% närvaro. Jag älskar när man påminns om det levande. Det är skillnad på att sjunga och att sjunga och i Cecilias röst finns helt enkelt ett bultande hjärta och en minst lika bultande själ. Allra bäst på albumet är dock Do dare. Både texten och känslan i låten är fantastisk och Cecilia sjunger starkt ”you can’t take me down no no”. Slutet på No blame ger verkligen själen gåshud. Väldigt stämningsfullt. 

2020 gjorde hon en cover på en av hennes egna favoritlåtar, River av Bishop Briggs. Precis som nya singeln så var även den akustisk. Jag tycker att avskalade soundet förstärker hennes röst då kraften där ändå bidrar med råhet, med tyngd, med puls. Hennes andra album, där en annorlunda version av Away finns med, ska vara mer rockigt och jag tror även att det kan fungera väldigt bra, jag tänker att det blir som en dubbel tyngd. En öppning för inre explosioner. 

Away i denna avskalade version berör mig, det finns både en närvaro och frånvaro i rösten. Den känns nära och långt bort på samma gång. Intill, men ändå inte. Låten handlar om att våga gå sin egen väg även om det är den svåra vägen. Går man in i något eller någon som gör ont är det dags att gå vidare från det och gå mot det hållet där livet är. Att inte kasta sitt liv åt ett håll och sina drömmar åt ett annat. Under knappa tre minuter fångar Ceci Noir mig helt och det är en låt som gör stora avtryck, i hjärtat och i ögonen. Lugnande för själen.

Lyssna här nedan!

Klara Andén - Ryggen rak och huvudet i sanden

”du kommer ångra dig, jag lovar dig… nu har jag varnat dig!” Orden är Klara Andéns och singeln Nu har jag varnat dig är en av mina mest lyssnade de senaste åren. Det är en perfekt poplåt och borde vara självklar på alla års spellistor. Låten, som släpptes 2020, är med på Klaras album När nån går som kom året därpå. Låtar som Fan ta dig, Reflekterande men aldrig skör och KBT var också finfina låtar i en genre där vardagen får ta plats och känslorna inte känns hämtade från en film utan just från vardagens bestyr och bekymmer. Albumet kändes verkligen personligt och fint. 

Ända sen jag hörde Klara för första gången, jag tror att det var på EP:n Fast jag vill, så har jag berörts av hennes musik och de relativt raka texterna målade i många känslor. Bra från just den EP:n är en av Klaras allra bästa låtar, en ballad om att vilja ha någons lugn, om en kärlek som snusar en i nacken en hel kväll utan att vilja ha något mer än så. Det är kärleksfullt och väldigt fint. Jag minns när en i skolan som jag gick på i Majorna för några år sedan spelade upp Akta dig, en låt om mäns våld mot kvinnor. Låten, som kom 2018, ger mig rysningar. Klara berör både på det personliga planet och när hon sätter ord på något som så många tyvärr känner och tvingas anpassa sina liv efter och tvingas gömma sig. 

Just i år har Klara varit väldigt aktiv och nu är albumet Ryggen rak och huvudet i sanden här. Albumet, som spinner över 13 låtar, är en personlig känsloresa. Om relationer och det dubbla i dem. Det där med att känna två motsatta känslor samtidigt och att trivas rätt bra i sitt självständiga jag som singel ena dagen men kanske inte riktigt ha samma känsla kring allt efter några dagar. Att kliva in i roller som tär på en efter ett tag. Texterna är generellt väldigt starka och jag tror väldigt många kan känna igen sig i Klaras funderingar. Det är så fint att Klara gör fantastisk musik av just de där funderingarna. Hon har en trygg och fantastisk röst och i låtar som Kanske kanske och 07:15 blir jag väldigt berörd. Både av den träffsäkra beskrivningen av skavet i att ta på sig en roll i Kanske kanske och den där pirrigt lyckliga känslan i 07:15. Visst är det svårt att somna när man är nyförälskad? Låtarna beskriver olika slags faser i en nyförälskelse och att förälskelsen lätt kan få en att gå in i någonting stort som på sikt gör en själv mindre. 

I avslutande Tveksamheter beskrivs en person som kör på som ett tåg och som lätt tycks svepas med i alla känslor men hon känner inte samma sak, i alla fall inte lika rakt på sak. Ibland kan tankarna sätta stopp för något. Det är en stark avslutningslåt och även om albumet kanske inte innehåller en Nu har jag varnat dig-liknande popdänga så är det ändå ett mycket bra album som skildrar olika stadier av kärlek, olika stadier av relationer. Här finns både Nejnejnejnej som är fylld av energi, den direkta poplåten Ta dig i kragen och så Kanske kanske då, som stillsamt rör sig fram och som känns ända in. 

Klara är utan tvekan en av landets absolut bästa artister och hennes sätt att ge vardagen en röst är både unikt och berörande.

Lyssna här nedan!

MIRIAM - Hängmatta

Foto: Nils Sjöholm

Senast vi hörde något från MIRIAM var i samband med att hennes debutalbum Färgstarkare släpptes förra året. Lyckevägens strand därifrån har blivit som en slags vän för mig, en låt som alltid lyser upp och knuffar undan mörkret ur min väg. Jag var även i övrigt imponerad av albumet som var färgat av både medmänsklighet och konsten i att faktiskt våga vara mänsklig. Att våga visa livets alla färger, även de mer grådaskiga dagarna. 

För mig är MIRIAM en öppen och modig artist som inte står still i sitt uttryck, utan hela tiden vågar prova något nytt och som inte slår sig i ned det bekväma. Hon kan snarare göra tvärtom och jag uppskattar henne djupt för det. Jag som själv bor i det som kallas Hängmattan och själv brukade hänga på caféet Hängmattan här i Göteborg känner mig förstås hemma i MIRIAMs nya singel som heter Hängmatta. Jag har lyssnat på mycket spoken word på caféet och det som möter oss i den nya singeln är just spoken word/rap. 

Det är en ganska humoristisk text som liksom visar upp ett stort leende. Det handlar om att bland annat ”låta kroppar bli till kartor” och om besvarad kärlek och just kärleken och det sensuella i relationen, i mötet mellan de två glöder i texten och i hela låtens uttryck. Det är en skinande låt på många sätt, en låt som precis som Lyckevägens strand lyser upp - tankar, liv, hösten, ens dagar. 

Hennes musik känns genomgående väldigt ärlig och Hängmatta är ytterligare ett bevis på att MIRIAM har många vägar i sitt artistskap och att alla tycks leda till något väldigt fint, något som både står och slår starkt.

Lyssna här nedan!

Musikminne från Aisle 9

Foto: Press

Aisle 9 eller Tim Benson som han egentligen heter är både artist och producent. Han har under en lång tid, närmare 20 år, varit gitarrist i bandet Beats Working. Hans hjärta bär på minst lika mycket kärlek för elektronisk musik dock, en musik han själv fann intresset för under slutet av 90-talet i ravescenen och  trancescenen. Under namnet Aisle 9 märks just den där kärleken. Här finns kärleken till energin, till rytmen och till dansen. Här finns spår av allt från Kraftwerk till Jean-Michel Jarre och jag tycker att det är mycket bra. Senaste singeln Hot copper love bär på 80-talets smaker men är överlag en modern rätt som gjord för att återkomma till gång på gång utan att bli riktigt mätt. Jag älskar hur saxofonen bildar en fin kontrast till det elektroniska. Idag gästar Aisle 9 bloggen för flera musikminnen!

Anyone who knows me well will probably tell you, I’m not a great chronologist. So as soon as I was approached to write this article, I felt a debilitating inability to remember exactly what the fuck has happened in my life. But the more I attempted to pick through the myriad of bands, albums, singles, gigs, recording sessions, and hazy summer festivals that still whirl around my head, the more I realised this: music has been my life, it has consumed the vast majority of my waking hours and it is in fact the way I really diarize, categorise and denote my own experience. 

I didn’t grow up as some child prodigy; live amongst gifted siblings, artists and performers. I wasn’t born in a tour bus out on the open road, and my childhood in Edgware in 1969, wasn’t spent in some bohemian enclave with cool pot smoking hippies for parents. No, my family were passionate church goers and not the exciting kind. Singing hymns, listening to organ recitals, my Dad playing the piano on a Sunday morning or my sister murdering Mozart on her French horn, that was the soundtrack to my childhood . Pop, jazz, rock, country or blues it didn’t happen. 

Watching The Monkees and endless Elvis films on TV probably started to waken something in me, but it wouldn’t be until the 80s, that I would start listening to the radio, and begin to discover that the Devil had been keeping all the best music. Though if I have to try to pinpoint the singularity, punk would be it. I remember distinctly saving up every penny I could, going into HMV and buying my first vinyl album. Stiff Little Fingers Nobody’s Heroes. 

Nobody’s Heroes has a very distinctive cover. The front actually is just a giant barcode. The back, a rejection letter from Chrysalis records, the major label the album was being released on, after the band switched from indie label Rough Trade. The whole album is full of hard hitting raw pop songs, full of young anger, frustration and passion. Each song brilliantly articulates the ambitions of young men in search of expression and identity. I think it changed me, I remember feeling empowered, like this was something I wanted to do. Like their struggles were my own. Their fight to be heard and get signed, to shout about the system’s inherent hypocrisy, to make such a visceral noise that felt so relevant. 

Obviously the story didn’t end there as I went on to pick up first the guitar, then the drums, bass and keys myself. I began frantically writing and attempting to sing my own songs, finally forming a band, which rehearsed every Saturday in our living before eventually putting on our first gigs. 

But there’s another music memory I want to share with you, one that comes from that same year; 1980. It was when I bought my first synth based single. I didn’t really know at the time how important OMD’s - Enola Gay would become for me, and I wasn’t even really sure back then why I loved the record so much. I was all about guitars at the time, a big Thin Lizzy and Deep Purple fan, rapidly getting more and more into my heavy and progressive rock phase. I hated all these wimpy modern romantics with the heavy make up and eyeliner that my schoolmates so adored. 

Enola Gay told the story of the plane that dropped the atomic bomb on Hiroshima. It had been banned by the BBC, something that has almost always guaranteed a record huge chart success! I just remember it had such a lush sound, and I loved the picked bass and little drum machine intro. The melody on that record was so simple yet so powerful, forming the main chorus by replacing the vocals. I had no idea about synthesis, or songwriting structure, but I could hear the richness of the sound and feel the emotion it evoked. 

There was something about these lyrics that really hit me too. We were living in the real Cold War era, and I often recall going to sleep at night, fearing what might happen if a nuclear attack was ever launched. 

‘It's 8:15, and that's the time that it's always been 

We got your message on the radio, conditions normal and you're coming home’ 

Later on I would discover one of OMD’s own heroes, and a seminal influence on my music; Kraftwerk’s The Man Machine album. These now legendary godfather’s of electronic music have meant so much to so many musicians. I can’t understate how huge an influence they have been on me, and it was their hypnotic electronic minimalism that would finally seduce me away from the guitar, and into trance and house music. I remember as an art student painting for hours in my studio listening to that album. Especially Neon lights. 

As the warehouse and free festival scene of the 90s took hold, I was busy arming myself up with an Atari ST, a dodgy version of Cubase, and any hardware synths I could find. This was to lead me into countless new creative spaces and places. I would discover a bewildering array of new friends, new ideas and new music. In my memory the air is permanently heavy with the scent of patchouli oil and incense, and my ears are constantly ringing with sounds of Leftfield, William Orbit, The Grid, and Orbital. There’s too many memories from that time to recount here, some of which are almost transcendent and some of which are still too painful. Not everyone I knew from back then made it through, but through it all there was music. 

So now for a final musical memory, one from the mid 90s. I was finally traveling into NYC, somewhere that loomed big in my dreams. We were crossing the Brooklyn Bridge and I was listening on my Walkman to a A remark you made by Weather Report. Wayne Shorter’s silky sax and Jaco’s gorgeous mournful bass in my ears. That was a moment of such synergy. I just remember crying and feeling completely lost in the music. The world melting as Zawinul’s perfect synth solo comes in around 5 minutes in.

/ Aisle 9

Lyssna på Hot copper sun här nedan!

Ond Cirkel - Inte din vän

Omslag: Zacharias Tienhaara

Det är så fint att göra nya fynd. Det släpps så mycket ny musik och det är lätt att mycket försvinner i bruset. Plötsligt hittar man en röst man saknat, en röst man vill lyssna till både på promenader, fester och kvällar utan något annat ljud än just musiken. Bandet Ond Cirkel spelade mittemot mig, på Hängmattan här i Majorna, i somras. Hade jag känt till dem då så är jag säker på att jag fått se bandet lyfta både väggarna och taket i lokalen. Bandets musik är både drömsk och tung. En ilsken och samtidigt mjuk röst, lindad i både bomull och vemod, sorg. 

EP:n Sist av allt släpptes redan 2017 och om jag lyssnar på den idag så kan jag idag höra vad som utvecklats ännu mer på albumet Bräcklig jord som släpptes i år. Det är skavande gitarrer i en vild kamp mot mörkret. Nervigt och tungt. Intensiteten i låtar som Rastlös nerv och Efterkonstruktioner går att ta på. Bäst av allt var dock Södra porten som påminde om ett explosivt The Cure. Om rivningshus hade ett soundtrack så hade Ond Cirkel varit med där. Efterföljande dubbelsingeln Svavelvinter/Vilda syrener bar på samma känsla, med mörker genom alla sprickor. Det är fantastiskt att lyssna på hur sången och instrumenten rör sig i liknande färger hela tiden, hur de samspelar med varandra på ett utmärkt vis. Färgerna skiljer sig bara i intensitet. Instrumenten skriker högst. 

Jag skulle säga att albumet Bräcklig jord är ett av de mest spännande albumen i år. Sanna Lodins röst i kombination med låtar som Tunnare för var dag är svårslagen. Det är en drömsk röst i ett mardrömslikt landskap. Alla andra säger vilar på underbara kontraster. Om jag minns har en form av desperation i sig som skriker till i slutet. En fantastisk låt. 

Senaste singeln, Inte din vän, är en cover som bandet verkligen gör till sin egen. Det är Madonna goes post punk. Låten börjar stillsamt, med en vädjande röst. Texten om någon som är vackrast i röd neon och som har ett sätt som gör en frustrerad och som inte riktigt tror på ”oss två”. I slutet, när orden ”inte din vän” upprepas och musiken skriker ut sin ångest vill jag bara höja volymen till max. Det är oerhört känsloladdat, oerhört nära och det är en låt jag kommer lyssna på minst tusen gånger till.

Lyssna här nedan!

Diza Guava - Fakta

Foto: Miranda Fredriksson

Jag ser Diza Guava som en av Sveriges idag främsta artister. Jag återvänder ofta till hennes debut-EP. Det var en EP som både kändes avklädd och som ett steg in i ett mystisk atmosfär. Låtarna målade upp en sårbar och nära bild av en relation och dess svårigheter. “Om du bäddar till mig på soffan en gång till ska jag döda dig” sjöng Diza i Osagt. Hennes texter skar verkligen i själen och hennes röst len mot de sargade känslorna. Allra finast lät det i Atmosfär. Hur ska man egentligen kunna leva utan någon? Kanske kan någon visa hur man egentligen gör. Jag fick lite samma känsla av låten Existensen som släpptes senare samma år. Melodin hade letat sig ut från skuggan men texten fortfarande plågsamt nära och rak. Det var svårt att inte bli berörd till max. 

Sen dess har ytterligare singlar släppts och samarbeten med bland andra Josef Park. Jag har inte fastnat för allt, men Print screen exempelvis är en fantastisk låt. Jag håller dock materialet på debuten starkare. 

Just nu arbetar Diza på sitt debutalbum. Första smakprovet därifrån var Tempo, en på på många sätt ganska ljus låt. Somrigt beat och en text som ofta bar på ett leende. Senaste singeln heter Fakta och är till viss del mer släkt med låtarna på debut-EP:n än de senare låtarna. Soundet är mer tungt dock och en cello och en klarinett hoppar in i ljudbilden och för den mot nya höjder. Texten känns ända in i själen och behandlar ryktesspridning bland annat. Hjärnan kan ibland springa förbi all fakta och gå in i affekt. Den raka och ärliga kommunikationen försvinner och medmänniskor blir till ommänniskor. Det är bättre att ta omvägar förbi faktan istället för att ta genvägen när det handlar om kommunikation. 

Låten berör på alla dess möjliga sätt och jag vädjar till er att upptäcka Dizas musik. Den är full av känslor, insikter och toner som är hämtade direkt från själen, direkt från hjärtat. Hon är fantastisk.

Lyssna här nedan!

Emil Lydhagen - Happy heart

Omslag: Simon Renström

Första gången jag hörde Emil Lydhagen var på EP:n Way back when.. där jag uppskattade det avslappnade och luftiga soundet på Zero och flykten bort från skuggorna i Shadows. Plötsligt skiner kanske solen i en igen, runt en. Allra starkast var kanske inledande Rainfall dock. Det var en låt som verkligen fastnade. En låt som inte var med på EP:n var akustiska Song of the dark. Där ligger fokus på Emils röst och Emil tjänar verkligen på att lägga fokuset där. Rösten har precis rätt toner för att berätta något, precis rätt toner för att kunna bära upp de berättelserna, ge dem trovärdighet och känsla. 

Senaste singeln heter Happy heart och den släpptes i slutet av september. Det är hans första låt där han backas upp av ett skivbolag (Rexius Records). I singeln sjunger Emil om att någon måste ringa en taxi eller en ambulans åt honom. Låten handlar om ett sökande efter att må bättre, att vara snällare mot sig själv. Låten i sig är en ganska rak poplåt och Emil sjunger med den äran i en låt där han försöker acceptera det förflutna och ta steg för steg till ett bättre mående. Det är en på många sätt stark låt och jag tycker om att Emil inte väjer för att bearbeta det jobbiga i livet utan skriver rakt och öppet om det tuffa, det svåra. Plus även för ett finfint omslag, signerat Simon Renström. 

Lyssna här nedan!

 

Musikminne från Söndagsklubben

Foto: Emil Bjerenius

Söndagsklubben är ett band som jag kommer följa noga framöver. De släppte första singeln Fel tjej i februari och jag gillade det avslappnade soundet. Den självbetitlade EP:n som släpptes i mars fortsatte i samma spår. Bandet ger mig lite samma känsla som Diza Guava. RNB på svenska med ett ärligt och avslappnat uttryck. I juli fortsatte bandet med den fantastiska singeln Semester. Det är ovanligt för mig att bli golvad av varje låt som ett band släpper. Det har nog aldrig hänt innan, men det händer nu. Nu när jag sitter i ett regnigt och kallt Göteborg så känner jag som bandet gör i nya singeln Sena sommarnätter; att man saknar just sena sommarnätter. Låten är ytterligare en magisk ingrediens i bandets universum. Idag gästar bandet, genom sångaren Mathea Jakobsson, bloggen för att dela med sig av ett musikminne!

Det är fint med konserter där man har blicken fäst på artisten. Typ Seinabo Sey där ansiktsuttrycken och rösten talar till en och förtrollar. Men det är också så jäkla fint med motsatsen – när publiken är själva scenen och magin händer där. 

Fred again.. spelade på Way Out West 2022. Det var på en av de mindre scenerna, cirkustältet kanske den hette? Det var i alla fall ett sånt där vitt och plastigt cirkustak, sluttande utan väggar. Utanför var det sol och som vanligt – men känslan där inne var nåt annat. 

Tjockt med folk, bara armar som klisterlappar mot varandra. Vi blev som en gigantisk bläckfisk som växlade i höjd och slängde med armarna i takt med musiken. 

Det droppade vatten från taket, kondens från våra rörelser. Mina vänner blev suddiga i dimman. 

Jag är svag för musik som känns i benen. Alltså när basen dånar ut från förstärkarna, rinner ner längs golvet och tar sats rätt upp genom fötterna. Jag brukar slå handflatan mot hjärtat för att känna takten där också. 

Vi dansade i klungor, uppslukade av varandra. Först när konserten tystnade sökte vi oss tillbaka till verkligheten. Samtliga dyngsura, svimfärdiga och glansiga i ögonen. Där och då gick vi åt olika håll, men fan vad vi var vackra där inne. 

Tack för musik som får oss att känna så mycket ihop – vi hoppas att våra låtar kan ge er scenen ibland.

/ Mathea, Söndagsklubben 

Låten Mathea tänkte på i minnet är Kyle (I found you) av Fred again.. Lyssna här nedan och förstås även på Söndagsklubbens Sena sommarnätter! 

Andreas Gavlén - Far too late

Gavlén är ett känt namn i Gävle. Stig Gavlén var känd som Gävlebockens far då han ritade den och arbetade för att göra den känd. Idag släpper Gävle-bördiga Andreas Gavlén låten Far too late. Andreas har tidigare varit med i flera band och har nu, efter flera års paus från musiken, gått solo. I juli släppte han låten Eyes. Låten, klädd i elektronisk kostym, var både vemodig och stämningsfull. Melodiös och drömsk. Låten kom även med en minst lika stämningsfull musikvideo. 

Far too late är mer åt det alternativrockiga hållet. Jag hör både spår från The Cure och drag av postpunk. Det finns en glöd i Andreas röst som jag uppskattar och både i Eyes och här i Far too late så finns detaljer jag verkligen fastnar för, det drömskt elektroniska i Eyes och den gråa nästan dystopiska känslan i nya singeln. Jag gillar den mer ruffiga refrängen och på vissa sätt är känslan både i Eyes och här liknande, drömskt, vemodigt men Eyes såg mer inåt medan här blir det mer explosivt. Två bra låtar är det i alla fall och det ska bli spännande att se var Andreas styr sina toner härnäst, mot det inåtvända eller det mer explosiva.

Lyssna här nedan! 

Daniel Arteaga - Broar

Daniel Arteaga gästade bloggen i samband med släppet av debut-EP:n Känner smaken av sveket men sväljer ändå. Där gillade jag titellåten mest. Energin. Melodin. Merparten av låtarna på EP:n handlade om svårigheterna att våga stå upp för sig själv. Att behålla känslorna i bröstet och inte låta de få fritt spelrum på grund av osäkerhet och rädsla. Nu är Daniel tillbaka med singeln Broar som lyfter mycket på grund av den starka texten och närheten i Daniels röst. Det märks att orden slungats ut från just hans hjärta, just hans liv. 

Låten, om psykisk ohälsa, behandlar en uppväxt med en förälder som kämpar med sitt eget mående och att tvingas ta ansvar redan som barn även om barn inte är rustade för just det. Det finns strimmor av hopp men de strimmorna flödar i luften tillsammans med uppgivenhet och sorg. 

Tempot är inledningsvis lugnt och Daniels röst stark. I slutet ökar det dock och det avslutande crescendot är fantastiskt. Det är liksom förlösande. 

För mig är det Daniels starkaste låt hittills. Det finns en närhet i musiken och han bär på förmågan att bära på de tunga känslorna och bearbeta dem till en vemodig poplåt som både gläder och berör mig.

Lyssna här nedan!

Page - En ny våg

Jag har alltid definierat Page som dels ett lekfullt band och dels ett band som inte gör någonting bara för att. Det hade varit enkelt att fastna i det gamla, alltid spela det som publiken vill höra på konserterna etc. Men man har alltid gått sin egen väg och kört på det man tror på, förnyat sig och fortsatt vara relevanta. Lekfullheten har märkts både i melodier, texterna och överlag i bandets uttryck. Jag får intrycket att de vill köra på så länge de känner sig relevanta och kan ge Page en ny färg, en ny våg, ett nytt uttryck. Det nya albumet från Eddie och Marina blickar både bakåt och framåt men när det blickar tillbaka är det med nyfikna ögon, inte bekväma. 

Albumet En ny våg är både som en hyllning till New wave som musikstil samtidigt som Page inte är som ett nytt hav, men som en ny våg över det gamla. Det låter oftast väldigt bra. Som i För du är rädd som är en av Pages allra bästa låtar på länge. Den kommer utan tvekan att bli en live-favorit. Jag minns när jag satte på låten på jobbet och alla som var i rummet dansade för allt de kunde. Det finns ett så stort leende i melodin och det leendet växer genom hela låten och sprider sig till lyssnaren. Fantastiskt. Det är albumets rakaste poplåt, men vi har även Början på något som skiner nästan lika starkt. I Det här är mitt sätt så sjunger Eddie ”Det kan gå fel, det kan gå rätt, men det här är alltid mitt sätt” och det känns som en programförklaring, musiken måste vara ärlig och något som duon verkligen står för. Jag älskar kontrasterna i Frusen, hur intensiteten ökar ju längre den pågår. Tempot sänks i trion Förloraren, Genomskinlig och Korridoren där den sistnämnda är närmare Kraftwerk än vad Page någonsin har varit innan. 

Det är främst i Stopp-Vänta-Nu som jag inte riktigt fastnar, men överlag är det det bästa albumet som Page spelat in på länge. Det är ett album som växer, som har puls och som har driv. För du är rädd är nog den bästa pop-singeln som släppts över huvud taget i år och att 40 år efter debutsingeln Dansande man släppa något som låter så relevant är på många sätt fantastiskt. De förvaltar inte bara sin historia och vårdar den med respekt, de tar de bästa delarna av den och skapar nya uttryck ur den. Här märks både nyfikenheten att prova något nytt och kärleken till musiken de själva inspirerats av. Det är på många sätt ett mycket bra album.

Lyssna här nedan!

Bon Martin - Köpenhamn

Martin Hedlund och hans Bon Martin är tillbaka! Jag hyllade ju singeln Augusti. Den bar på textrader som jag tänkt på då och då, som ”mina känslor som rymden utan väggar och tak”. Det är en väldigt fin kärleksförklaring och han är väldigt bra på att sätta ord på känslor. Även om jag trivs här är mitt hem nånstans med dig är alltjämt en av mina mest lyssnade låtar på spårvagnsresor hem om kvällarna. Jag älskar stämningen som den låten bygger upp. 

Nya låten heter Köpenhamn och det är den sista låten som släpps innan vi får Sommar till oktober (Del två). Jag har tidigare skrivit att Bon Martin är som allra bäst när tempot sänks. Här får vi ett snabbare tempo, men Köpenhamn är en väldigt fin låt ändå. 

Känslan låten ger mig är samma som jag hade när jag precis hade lämnat skolan för sista gången innan sommaren skulle skölja över mig. Varje bil, varje cykel, varje ben jag såg bar en längtan bort. Alla planer man bar i sitt hjärta som med en suck blev en resväska, redo att ge sig av. 
Jag tycker mycket om energin i låten och texten om att vara lika ensam i Stockholm som någon annanstans och att han lika gärna kan vara det i Köpenhamn istället. På många sätt känns låten utöver längtan bort även som en kram över Köpenhamn. Köpenhamn blir som en symbol över att få komma bort, få uppleva något nytt. 

Det är väldigt fint och Bon Martin är som jag sagt tidigare en väldigt bra berättare i sin musik. Han är bra på att förmedla känslor, göra vardag till pop och hans pop är något alldeles särskilt, något alldeles speciellt.

Lyssna här nedan!

Samling - Autisten

Jag tänker på Shaun Tans bok Det röda trädet när jag ser omslaget på Samlings fjärde album Autisten. Det finns en liknande bild, som innehåller orden ”ingen förstår”, i boken. Nya albumet och många av Samlings andra låtar påminner mig mycket om Det röda trädet och flykten till drömmarna, flykten till det overkliga. Bort från ensamheten och samhällets ofta snäva ramar om hur ett liv ska te sig. Det finns något så fint i kontrasten mellan Samlings ofta luftiga melodier som ofta har ett leende i sig till texterna som ofta skildrar det tunga i livet och olika sätt att hantera just det tunga i livet. Jag skrev nyligen om Mats Wikström och hans texter som ofta beskriver livet på ett väldigt rakt sätt och Mats hör verkligen till en av de bästa textförfattarna vi har i Sverige. Det är skönt när livet packas fram i garderoben före alla filter, det är skönt att lyssna på levande texter, som inte väjer för att sticka ut. Jag tycker Samling också hör dit. Även om det är fler metaforer här så upplever jag att bandets texter aldrig är konstlade, aldrig ställer sig framför spegeln och gör sig till. 


Autisten är ett album som jag kommer se som ett av årets bästa album, antagligen det allra bästa. Det handlar bland annat om titellåten som innehåller allt och som under knappa tre minuter får mina ben att svänga åt alla håll, minst. Det är en låt som visar groove, energi och explosivitet. Jag älskar hur slutet är extra allt. Det är bara att ösa på ur känslokorgen. Det handlar förstås också om singlarna Hjärtat som en slägga, Pappa och Stor större störst. Det slår mig hur ofta jag får känslan att mycket handlar om just verklighetsflykt och hur hjärnan tar en med på olika resor, ibland till det mer frånvarande, ibland till det mer närvarande - tills man kommer ned igen. Hjärtat som en slägga skulle jag kunna skriva flera rader om, hur den är bäst på skivan, men sen kommer Det bara är så och den är minst lika bra den. Texten är fantastisk om att dansa i en pöl av svett och om att vara för stark för att gå mitt itu ”men inte för att vara vittra sönder.” 

I Bärbar CD-spelare går texten ”du pratar med dig själv men hoppas att någon lyssnar” och det är en rad som verkligen fastnar och som känns som en rad som omslaget ger uttryck för. Kontakt och att verkligen nå fram - finns det någon som förstår? 

Vemodet slår på stora trumman i Osborn och där rör sig verkligen texten och melodin i samma tonart. Det är sorg rakt igenom. Annars är det överlag som sagt luftiga och mjuka melodier med texter som är bland det bästa som skrivs i Sverige. Samlings fjärde album är det finaste du kan lyssna på just nu.

Lyssna här nedan!

Attentat - Live på Seriehörnan, 6/10 - 2023

Attentat släppte idag det finfina albumet Det blir som det blir. Det är ett album som är mer ruffigt och rivigt än på länge, men det är också ett album som präglas av att sångaren Mats Jönsson blev mycket allvarligt sjuk efter en resa till London. Han insjuknade i lunginflammation och var tyvärr mycket illa däran. 

Idag, på Seriehörnan i Göteborg, så stod han dock på scenen. Utvalda låtar från nya albumet spelades och en och annan gammal goding, bland annat avslutande man med balladen Sång till punkarna. Jag måste säga att det märktes tydligt vilken gemenskap och sammanhållning det är kring Attentat. Lokalen var varm men stämningen ännu varmare.

Kolla in Punkfestival och I denna stan från spelningen här nedan och lyssna på Det blir som det blir!