Jag tänker på Shaun Tans bok Det röda trädet när jag ser omslaget på Samlings fjärde album Autisten. Det finns en liknande bild, som innehåller orden ”ingen förstår”, i boken. Nya albumet och många av Samlings andra låtar påminner mig mycket om Det röda trädet och flykten till drömmarna, flykten till det overkliga. Bort från ensamheten och samhällets ofta snäva ramar om hur ett liv ska te sig. Det finns något så fint i kontrasten mellan Samlings ofta luftiga melodier som ofta har ett leende i sig till texterna som ofta skildrar det tunga i livet och olika sätt att hantera just det tunga i livet. Jag skrev nyligen om Mats Wikström och hans texter som ofta beskriver livet på ett väldigt rakt sätt och Mats hör verkligen till en av de bästa textförfattarna vi har i Sverige. Det är skönt när livet packas fram i garderoben före alla filter, det är skönt att lyssna på levande texter, som inte väjer för att sticka ut. Jag tycker Samling också hör dit. Även om det är fler metaforer här så upplever jag att bandets texter aldrig är konstlade, aldrig ställer sig framför spegeln och gör sig till.
Autisten är ett album som jag kommer se som ett av årets bästa album, antagligen det allra bästa. Det handlar bland annat om titellåten som innehåller allt och som under knappa tre minuter får mina ben att svänga åt alla håll, minst. Det är en låt som visar groove, energi och explosivitet. Jag älskar hur slutet är extra allt. Det är bara att ösa på ur känslokorgen. Det handlar förstås också om singlarna Hjärtat som en slägga, Pappa och Stor större störst. Det slår mig hur ofta jag får känslan att mycket handlar om just verklighetsflykt och hur hjärnan tar en med på olika resor, ibland till det mer frånvarande, ibland till det mer närvarande - tills man kommer ned igen. Hjärtat som en slägga skulle jag kunna skriva flera rader om, hur den är bäst på skivan, men sen kommer Det bara är så och den är minst lika bra den. Texten är fantastisk om att dansa i en pöl av svett och om att vara för stark för att gå mitt itu ”men inte för att vara vittra sönder.”
I Bärbar CD-spelare går texten ”du pratar med dig själv men hoppas att någon lyssnar” och det är en rad som verkligen fastnar och som känns som en rad som omslaget ger uttryck för. Kontakt och att verkligen nå fram - finns det någon som förstår?
Vemodet slår på stora trumman i Osborn och där rör sig verkligen texten och melodin i samma tonart. Det är sorg rakt igenom. Annars är det överlag som sagt luftiga och mjuka melodier med texter som är bland det bästa som skrivs i Sverige. Samlings fjärde album är det finaste du kan lyssna på just nu.
Lyssna här nedan!
