 |
| Foto: Henrik Montgomery/TT |
”Egentligen, trots allt positivt med framgångar och sådär så tycker jag mest om att sitta i en eka och meta. Bara vara. Jag samlar mina tankar då, de får liksom plats”
Orden är Lasse Berghagens. Han beskrev dem för Mark Levengood i programmet Sista ordet. Det var väldigt fina ord som jag själv kan känna igen mig i. I slutändan har det aldrig varit det storslagna som jag har sökt, utan mycket av det fina har funnits i det lilla. Det är då livet har öppnat upp sig som mest, samlat ihop den packningen som ska med på nästa resa. Om det blir någon. Jag har sällan stått på gaspedalen när jag mått som allra bäst.
I somras ställde jag mig ofta på en scen i Himara i Albanien. Jag sjöng En kväll i juni. Det var slutet av juli, men det spelade inte så stor roll. Det är en låt, precis som Cornelis Vreeswijks Sommarkort, som både fångar och släpper ut det där livet som ryms i vackra sommardagar, som visar att det enkla ofta bär något tyngre, något större. Jag kan se det framför mig när barnet dansar framför sin morfar. En dans som påminner honom om när hans fru var yngre och dansade likadant. Liv som går ihop, hjärtan som möts. Det är en levnadsglad låt som förstås mynnar ut i något slags vemod, som ofta i den svenska visan. Livets förgänglighet. Minnena är livets tallrik. Plötsligt går den itu. Man vet aldrig riktigt när bara. Man får passa på att dela med sig, låta andra ta del av dem. Under festerna. Under de stillsamma stunderna på någons altan.
Man kan se livet som en slags skolgång. Man går ut en enda gång och sen återvänder man aldrig. Döden lurar någonstans på skolgården. Plötsligt har den siktet inställt.
Lasse avslutade programmet Sista ordet med dikten Du vandrar som oftast allena. Det är en vacker dikt full av insikt. Den bär lager på lager, sorg och värme. Skuggan av ungdomen som man bär med sig. Ålderdomen blir som ett bokslut. Man får se hur många som lär sig att läsa det finstilta hos en. Hur många som hinner fram dit genom livet. Livet ger en trots allt mycket vackert att bära med sig. Det packar väskan varsamt.
Jag har sjungit Lasses låtar inför min fru, på jobbet, i många olika sammanhang. Jag uppskattar när livet märks av i musik, när den bidrar till sammanhållning. Sången må inte vara perfekt, men man hör pulsen i den. Det är det viktiga. Jag kommer sakna Lasse och hans förmåga att sätta ord på det fina i livet, hans förmåga att sätta livet i en vas och få det att blomma ut. Och hade jag haft möjligheten så hade jag velat sitta där i ekan med Lasse och meta. Låta tankarna få plats.
Sista ordet går att se på Viaplay.
