 |
| Foto: Andreas Avelin |
I vår förra lägenhet hade vi en fantastisk granne. Han kom alltid bärandes på ett leende. Ibland kändes det som att han bar på hela solen. Så mycket sken han. Han hörde aldrig riktigt vad man svarade honom, men han upplevdes väldigt glad ändå. Ofta, när natten precis lagt undan de sista sviterna av solen och mörklagt himlen, så spelade han blues och jazz på högsta volym så det hördes över hela gatan. Det var fint att ligga där i soffan med öppet fönster och känna sig som en del av en film. Johanna Frostlings nya låt berör grannar men också ofrivillig ensamhet.
Man läser ofta om exempel på personer som hittats döda långt efter att de gått bort, men ingen har riktigt saknat dem. Det är så tragiskt att läsa om och jag vet, innerst inne, att det är vanligt. Ensamhet är ett ämne som skrämmer. Jag har pratat med personer som inte vågar bjuda in någon eller fråga offentligt om någon vill hitta på något. För tänk om ingen svarar? Tänk om jag gör min ensamhet offentlig? Vi tänker ju att vi kanske är mindre ensamma nu när många vänner finns ett knapptryck bort, men det är ofta en illusion för många och digitala kramar värmer egentligen aldrig på samma sätt som en fysisk. Det går att skriva spalt efter spalt om det där.
Johannas nya singel heter Till min granne och hon fortsätter röra runt i min själ. Hon berör inte sällan tunga ämnen och ensamheten i storstan är ett ofta återkommande sådant. Överlag är det texter som inte bara tittar på människor utan faktiskt ser dem. Och jag älskar att hennes texter fungerar så och gör det mänskliga mer synlighet. Det finns en omtanke i hela hennes uttryck, särskilt i den här låten. Hon träffar sällan sin granne men små detaljer vittnar om liv, hans och hennes eget. Och saker som många tycker är jobbiga, som rök genom ventilationen, kan vara fina tecken på att en människa faktiskt lever.
Jag gillade verkligen Johannas tidigare singel, Låt mig besjunga dig nu, som ett sätt att inte bara visa upp allsång på skansen-Stockholm, utan även de andra sidorna som inte syns i de fina svepande bilderna över en blomstrande huvudstad.
Båtar (med natten som segel) är ytterligare en låt som sprang in i min själ och aldrig kommer tillbaka därifrån. Det är en av de absolut bästa låtarna de senaste åren. Den poetiska texten, rakheten i ”jag kommer dra och du vet det”, melodin som snurrar runt i ens huvud. Det är fantastiskt och målande.
I Till min granne ligger berättelsen i fokus över ett lugnt landskap. Låten är hämtad från Johannas kommande debutalbum Stockholm & mitt hjärta. Ett album som kommer hyllas unisont, var så säkra. Det är fantastisk mänsklig pop med hjärtat överallt.
Lyssna här nedan!
