hejdå fortsätter att låta som jag önskar att Hurula fortfarande lät. När jag först hörde Lila gick jag hem från jobbet och det kändes som att huden hade blåst bort. Det var så otroligt kallt. På något sätt kändes det fint när texten ”det är så kallt, jag står inte ut” upprepades gång på gång in i min skalle.
hejdå är ett band som bryter mot det förväntade, det som kännetecknar bandet är bland annat att de, i en tid då allt ska synas, håller sig så anonyma det går och låter enbart musiken tala, samt omslagen förresten, varje låt blir som tecken på en slags begravning. Det är ingen ljus tillvaro som de målar upp heller och bilderna de visar upp, genom de skrikande gitarrerna, genom omslagen, genom texterna, talar sitt tydliga språk.
Lila heter alltså tredje singeln i ordningen och låten behandlar om en kylig värld, en kylig relation, en själ som färgas grå. Ett hjärta har slutat brinna och inga tändstickor kan få det att ryka och sättas i brand igen. Kvar står man, ensam och kall. Melodin ringer, skriker, fastnar. Precis som vanligt. Detta är Sveriges bästa anonyma band.
Lyssna här nedan!
