GRÅ - Snett ljus

Foto: Daniel Björneke Wirgård, Layout: Hans Fahlberg

Det är nästan som om sångerna hos duon GRÅ på albumet Snett ljus spelas av ängar och stilla sjöar. Duons musik gör en lugn och trygg. Runtom bandet, som består av Johanna Björneke Wirgård och Petra Haraldson, finns musikern Daniel Wejdin som vackert fångar in bandets toner och bidrar med ytterligare dynamik och vackra arrangemang. Bland de poetiska texterna möts utklipp ur vardagens tidningar, känslor klipps ut, ögonblick, det dubbla i att vara människa och hantera både sig själv och sina känslor i vardagen, som kan vara både just grå men också himlastormande. Det är inte sällan vemodigt, även om små fönster öppnas - och ljus och tacksamhet strålar in därigenom. 

Tempot är genomgående lugnt och melodierna ofta pianobaserade. I vackra Krokus sjungs det om ”en kram som säkert lovar att inte släppa dig.” Det finns en eftertanke och samtidigt en röd tråd av längtan i texterna. Det tunga möter det fina, det färgfattiga möter det sprudlande färgglada. På Skridskor, som påminner mig om när jag själv för första gången lärde mig cykla utan att hålla i styret, gästar Gustav Davidsson med en vacker trombon. När pianot kysser blåset blir det magiskt. Allra bäst låter det i Om du lutar dig framåt där texten rör vid något som kanske inte blir riktigt bra, oavsett hur man väljer att göra.

Överlag hade kanske albumet vunnit på än mer variation men ofta är det så vackert att jag blir rörd. Det är verkligen som att lyssna till ängar och stilla sjöar. Man blir överröst av en värme, ett lugn, något som blir till en vacker roman för ens öron.

Lyssna här nedan!

Patrik Adolfsson & Robin Velander - Hand i hand

Singeln Hand i hand är ett samarbete mellan Robin Velander, Patrik Adolfsson och Gustav Kendel. Kortfattat så kom Gustav till Patrik med en låt han skrivit och ville att Patrik skulle producera den. När Patrik skrev texten så tänkte han på Robin Velanders röst och vips så blev det så att Robin sjöng in Hand i hand, en somrig och mjuk kärlekssång om att bara ha ögonen för en särskild person. 

Senast vi hörde från Robin var på samlingen Ett kuriosakabinett som var en slags tillbakablick, ett avslut och en nystart på samma gång. En del låtar försvann från Spotify medan de som Robin fortfarande kände att han kunde stå för fick plats på samlingen. Patrik är ju på många sätt en legend inom den elektroniska scenen och är inblandad i många projekt, bland annat i synthpop-duon ater och fantastiska EBM-trion Kroppskontroll (lyssna på singeln Schablonliv och njut!). Gustav Kendel skriver mestadels musik åt andra men har även gjort fina pianobaserade låtar i sitt egna projekt Kendel Lights. Under eget namn släppte han det fina albumet Guld och gröna linjer 2015. Det är i vilket fall som helst tre väldigt begåvade personer som samarbetat här. 

Hand i hand då är en låt som är mjuk i verserna och mer upptempo i refrängen. Texten är kärleksfull och full av saknad. Det finns bara en person man vill ha men kanske var det bäst någonstans att det tog slut, men saknaden finns där än. Melodin är dansant och Robins röst som vanligt strålande. Det är överlag en ljus och varm låt som får ens värld att ställa sig på ett dansgolv och röra sig tills det blir morgon igen. 

Lyssna här nedan!

Roseph - Sleepy goddess

Omslag av Jenny Wall

Vakentimmar-favoriterna i Roseph är tillbaka. Bandet, som bildades redan 2017, omskrevs först i bloggen 2019 och har sedan dess bytt ut Örebro, där man bildades, mot Stockholm. EP:n Everyone belongs to someone var en fin hållplats i karriären. Låten Sayonara är en sån där låt som jag har många fina minnen till och det är lätt att återvända både till minnena och till låten. Jag gillar att bandet är stora delar soul/RnB och att det märks i deras både känslosamma och intensiva pop. 

Nya singeln, som är hämtad från kommande debutalbumet Past life, heter Sleepy goddess och bandet lade upp ett live-klipp från när de spelade just den låten i januari i år. Jag tyckte redan då, i januari, att det lät väldigt bra och det intrycket står sig nu när singeln är här. Sångaren Josef O’leary har så otroligt mycket soul i sin röst. Ibland låter bandet som om Solange hade sadlat om och blivit mer rockig. Det är framförallt en känslosam låt där melodin är somrig och Josef återigen bevisar vilken unik sångare han är. Jag blir lycklig av Roseph.

Lyssna här nedan!

Musikminne från Annika Wickihalder

Foto: Dennis Wernersson

Annika Wickihalder släppte sin debut-EP Hollow i början av juni och jag lyssnar ofta på låtarna Push you away och Hold on. Styrkan och modet i den förstnämnda och den starka kärleken, bland annat till hennes egen syster i Hold on. Det är en fantastisk skara låtar som samlas på EP:n och Annikas röst är unik och otroligt vacker. Idag gästar Annika bloggen med ett musikminne! 

Ett musikminne som jag håller väldigt kär är min första uppvisning med barnkören jag var med i när jag var liten. 

När jag kom till Sverige var jag fem år, och om jag minns rätt började jag på den barnkören så fort vi kom till rätta i vårat nya hem. Jag var inte riktigt så bra på svenska under den här tiden men är övertygad om att kören gjorde susen för mitt lärande. I kyrkans lokaler sprang vi, lekte och sjöng massvis. Där fick jag inte bara vänner och ”gofika”, utan även väldigt fina musikupplevelser! 

Jag minns inte riktigt när allt utspelar sig men jag vill tro att våran första uppvisning var vid jul och vi skulle sjunga en låt som var otroligt svängig. Stand on Jesus hette låten. Det var det närmsta gospeln jag hade kommit någonsin på den tiden. Hela kroppen sjöng när vi körde den och jag kunde inte stå still. Med andra ord så gick jag ALL IN. När vi sjungit klart låten ropade alla vuxna ”en gång till!”. Det var väldigt mäktigt. Så de fick såklart vad de önskade. 

På den tiden var jag nog rätt blyg i nya sammanhang så jag tror många blev chockade över hur musiken fick mig att dansa och sjunga som om ingen tittade. Det är ett minne som gör mig varm och som påminner mig om hur viktig musiken är.

/ Annika Wickihalder 

Lyssna på Hollow här nedan!

The Vapour Veils - Sundays and The Sea

Foto: Sara Almgren

The Vapour Veils släppte dubbelsingeln Sundays and The Sea på Midsommarafton. Båda låtarna bärs av berättande texter och Magnus Haderborgs fantastiska röst. Bandet, som gästade bloggen i februari i år, är fantastiska både på att skapa intressanta historier av texterna och fånga varje känsla orden bär i melodierna. Det är ofta jag tar fram bandets musik om kvällarna och njuter av harmonierna, stämningen som bandets låtar ger. Bandets senaste EP The Dying Dandy som släpptes i mars var en riktig fullträff. 

Låtarna Sundays och The Sea har både sina likheter och saker som skiljer dem åt. Texterna är som sagt båda berättande men i inledande Sundays springer melodin ett somrigt lopp medan The Sea är mer eftertänksam. I Sundays får vi handklapp och i The Sea ett inledande piano från Linus Giertta (från Magnus andra band The Jilted). Båda texterna nosar på det faktum att man har ett liv som man inte är helt nöjd med och att de roller och klasser vi blir tilldelade kan vara svåra att bryta sig loss ifrån. Man hade kanske tänkt att man skulle varit någon annanstans vid det här laget, men livet går bara runt runt. Själv gillar jag nog eftertänksamma The Sea mest men jag uppskattar även rivigheten som faktiskt blir än rivigare i slutet av Sundays.  

Det är i helheten som The Vapour Veils största styrka ligger, hur texterna verkligen bränner till och melodierna samtidigt fångar känslorna perfekt eller bidrar till att nyansera dem, ge dem olika perspektiv. Det är mycket fint.

Lyssna här nedan!

I'm On Tv - Du kan vila i min famn

Duon I’m On Tv som huserar på Gotland är tillbaka med singeln Du kan vila i min famn. Duon, som är ett äkta par, består av Fia och Pär Nordström och deras musik rör sig mellan allvar och humor på ett fint sätt. Alla känslor välkomnas i de välskrivna texterna. Låtar som vackra Det ordnar sig och poppiga Run away med mig har snurrar runt mitt hjärta ett flertal gånger. Flera varv. Bandet vann även tävlingen P4 Nästa Gotland med just Run away med mig. 

Det finns en mening i bandets texter och även om humorn ofta är närvarande väjer man inte för sorgen eller allvaret. Man kör igenom alla känslor på ett fint sätt. Jag har verkligen fastnat för texterna, både hur välskrivna de är och också hur fint Fia förmedlar dem med sin röst. Man har ofta sin utgångspunkt i vardagen och dess bestyr och jag gillar hur melodiös och fin de gör vardagen. 

Du kan vila i min famn är en låt som berör mig och som jag tolkar som en vind som ruskar om en men man tar sig igenom stormen tillsammans. Man får vila i varandras famnar när det är tufft, när det man vill ska låta tystnar. Man ställer upp för varandra. Det är en vacker och berörande poplåt. 

Lyssna här nedan!

The Parade - I'm a dreamer

Foto: Pressbild

Ibland, när jag besöker vissa platser eller träffar en person för första gången så kan jag genast känna mig hemma på platsen eller med personen. Ibland träffar människor en som blixtar. Detsamma gäller platser. Och låtar för den delen. En ljummen sommarkväll så scrollade jag runt och hittade till The Parades debutsingel I’m a dreamer, som släpptes via skivbolaget Dumont Dumont för en dryg vecka sen. Bandet, som är Stockholmsbaserat, lyser verkligen i ett nostalgiskt och romantiskt skimmer med I’m a dreamer. Soundet är elektroniskt, drömskt och nedtonat. 

Både låten och texten andas sommar och kärlek. Att sitta på ett golv med lite vänner och spela LP-skivor, ta cykeln till havet efteråt och dricka vin och bara vara. Den känslan. Som barn så kunde jag känna att om sommaren var verkligen livet något evigt, och låten påminner mig om den känslan. Texten ”As a summer dreamer, I just wanna love” ekar i huvudet och stannar kvar. 

Bandet beskriver själva att låten är en hyllning till en tid då musiktidningar var värdefulla ägodelar och skivbutiker var som en tillflyktsort för tonårsdrömmare. Idag existerar ju knappt musiktidningar längre och inte heller skivbutiker på samma sätt, även om exempelvis Bengans har lyckats hänga kvar. Jag kan också sakna att stå med hörlurar i en skivbutik och lyssna igenom ett album. Det var verkligen en tillflyktsort på många sätt, en dörr mot drömmarna. Nostalgin finns i den här singeln, drömmarna likaså och det låter verkligen ljuvligt. En mycket fin video bjuds vi också på. En av årets absolut bästa låtar.

Lyssna här nedan och kolla in musikvideon!

"Det är en makalös plats för en dejt i solnedgången!"

Foto: Privat

Göteborgaren Daniel Meyn känner väl alla igen från succéprogrammet Första Dejten i SVT. Han är bartendern som verkligen utstrålar värme och omtanke i samtalen med de som dejtar i programmet. Man blir så glad av att se det. Idag tipsar Daniel om tre platser i Göteborg som är perfekta för just en första dejt. Och kanske även en andra! 

- TaKeT, som rankas som världens bästa PARTY-ROOFTOP år efter år, är en makalös plats för en dejt i solnedgången med vår vackra stad som backdrop! 

- Restaurang FEI på andra sidan älven med autentisk kinesisk mat där hela lokalens aura luktar dejt!

- Villa Belparc i Slottskogen. Allt med den omgivningen är som gjort för en promenaddejt med ett avslutande glas på deras terrass! 

My Kullsvik - Linneskjorta

Foto: Simon Häggmyr

My Kullsvik gästade bloggens serie Musikminne för nästan exakt tre år sedan. Då var hon aktuell med singeln Svar. Överlag kan man säga att den röda tråden genom hennes släpp har varit en innerlighet, en skönhet och en röst som verkligen kan sätta ord på den innerligheten och likaså den skönheten. My har varvat engelska texter med svenska dito och bland annat Krav, både originalet och den akustiska versionen har jag väldigt fina minnen till. Det är så fint hur musik kan beröra och hur den kan tonsätta både känslor, människor och platser. My och hennes musik lyckas med just det. 

Senaste singeln heter Linneskjorta och det är en somrig pop-pärla om plötslig förälskelse. Tänk en försommarkväll där man träffar någon vars doft verkligen får hjärnan att helt tumla runt och man vill bara tillbaka till just den där känslan, just den där stunden, just att bara få vara nära och få vandra omkring i juniluften på kullerstenar över torget med den personen. My sjunger som vanligt fantastiskt och det är fint att återigen få höra en mer rak poplåt av henne. Jag har tidigare fastnat mest för hennes ballader, då hennes röst växer så otroligt i det lugna, men det här är verkligen en helt fantastisk singel som kommer få många att både sjunga med och dansa hela sommaren, minst.

Lyssna här nedan!

Musikminne från Lotta Wenglén

Foto: Urszula Striner

Idag, i samband med att hon släpper singeln Everybody knows, så gästar Lotta Wenglén bloggen för att dela med sig av ett musikminne. Låten följer upp fjolårets fina duett Blackest hole on earth och båda singlarna finns med på kommande EP:n Stardust & Debris. Everybody knows är en väldigt fin singel om unga människor som mår dåligt och som gömmer sig både i sina huvuden och i sina rum. Texten berör på alla möjliga sätt och Lottas röst bär på mycket karaktär och minst lika mycket hjärta! Stråkarna i låten bultar också lika vackert. 

Jag tänker på de ritualer vi skapar kring vårt musiklyssnande. På den stora förväntan som kan uppstå på väg till en konsert med en favoritartist vars texter du kan från pärm till pärm. Eller som när jag hade beställt en cd-skiva på import och väntat i tre veckor för att hämta ut den. Ritualen inför att lyssna på den var som ett långt förspel. 

Städa undan på vardagsrumsbordet. Inget får störa upplevelsen. Ta ut bookleten ur fodralet, placera skivan i cd-spelaren, lägga mig i soffan med fjärrkontrollen och snabbt spela introt på varje låt. Först och främst för att stilla min iver, men även för att ta udden av en eventuell besvikelse över att artisten bestämt sig för att göra en annan skiva än den jag ville höra. Sedan djuplyssna samtidigt som jag läser texterna. Och när jag uppskattar en låt extra mycket kan jag klappa händerna mot låren i snabb takt som för att släppa ut min överskottsglädje. 

Eller kärlekshandlingen när en kompis tagit sig tid att göra ett blandband/cd till mig och att jag först flera år senare inser att minst tre av artisterna i den samlingen blivit mina största inspirationskällor. Tacksamheten för att min kompis visste något om mig, kände mig och kanske kunde förutspå att det skulle bli så. Att de här artisterna skulle komma att bli viktiga för mig. 

Eller när min kompis Thomas och jag skyndade oss hem till hans rum efter skolan och la oss på rygg på mattan, redo att med slutna ögon ta in ett av hans pappas omärkta kassettband. På ena sidan njöt vi av Emmylou Harris utomjordiska röst, på andra sidan en röst jag inte kunde identifiera som man eller kvinna (vilket var oerhört spännande att fundera på), men som jag efter många år förstod var Joan Armatrading! På en annan kassett fanns Roxy Music där låten Avalon fick oss att hänga viktlösa i rummet för att på sida B bli matade med ett experimentellt album med A Flock of Seagulls. Sista låten på varje sida blev avbruten på ett visst ställe när det var dags att vända på bandet och jag kan än idag ha en inetsad markör i mitt huvud på exakt samma ställe i de låtarna. 

Idag har jag förmånen att ha ritualer kring mitt eget musikskapande och de liknar de jag har för att inta andra artisters musik. Städa undan, börja på nytt, känna in nya idéer opåverkade av yttre inflytande (så långt det nu är möjligt) och lägga fram ett tomt vitt ark. Fatta gitarren som jag köpte för egna pengar när jag var nio och sedan lyssna inåt. 

Jag hör ibland min dotter borta från soffan när jag sitter vid datorn med lurarna på och har fått feeling i någon låt jag jobbar med, och följaktligen klappar frenetiskt på låren: 

- Är det bra nu, mamma? 

- Ja, nu är det bra.

/ Lotta Wenglén

Lyssna här nedan!

Musikminne från Great Park Avenue

Foto: Tom Malmros

Jag har lyssnat mycket på There is a stone stuck in my shoe av Great Park Avenue de senaste dagarna. Låten finns med på bandets nya EP, den andra i ordningen, Limitless Prolific Divineness, och har en fantastisk energi. Det är perfekt musik att ta flera öl till. Det är perfekt musik att lyssna på för fira att sommaren är här. Idag gästar Stockholmsbandet med ett musikminne från Manchester!

Det var i en pub kring Northern Quarter i Manchester som vi skulle gigga den helgen för två veckor sedan. Vi bodde i ett litet radhus i stadens studentkvarter och inte utan att romantisera det totalt igen-möglade lilla huset satt vi och gjorde upp planer för dagarna, någonting måste vi ju göra, vi hade nämligen precis blivit avbokade från helgens spelning och blivit berövade den huvudsakliga anledningen till att vi befann oss i staden. Vi var nu bara ett av många band i Manchester utan gig. 

Vi gör vad alla band utan gig gör, vi hittar en spelning att gå på. The Gulps, själva Alan McGees golden boys, spelar ikväll på Disorder på 78-88 High Street. En ung man med långt glest skägg öppnar dörren åt mig, jag tittar skeptiskt först på hans skägg sedan hans ögon och sedan tillbaka på skägget igen och till sist på hans ansikte i sin helhet. Jag gillade det inte. Vi går fram till baren för att beställa en öl men får snabbt veta att de sålt slut på all öl för att det var en fotbollsmatch tidigare under dagen, Man City mot Man United. Vilken osis. Vi får alla var sitt glas vin istället. Jag satte mig på en stol vid ett ensamt fyrkantigt bord men bytte snabbt till soffan intill, och resten av bandet satte sig bredvid som på rad. 

Jag beställer en öl av en förbipasserande bartender som suckar och säger att ölen fortfarande är slut. Vi går ner i källaren för att kolla på spelningen. 

Bandet var bra, sångaren var tankad. Det var lite dålig tajming då Arctic Monkeys, Elton John och Coldplay spelade samma dag i Manchester. Vi var bara åtta personer i publiken. Fyra gubbar från Wales och vi. En av gubbarna gick fram till Zacharias under spelningen och frågade vart han var ifrån, innan Zache hann säga ”Stockholm” viftade gubben med ena handen framför Zaches ansikte och sade ”look at this here”. Mitten-fingrarna på hans högra hand hade växt ihop. Han skrattade och vi stod stumma. 

Vi satte oss på Disorders uteservering efter spelningen. Bandet kom fram och snackade med oss, otroligt trevliga killar. Gubbarna från Wales skulle vidare ut i natten. Det går förbi en lång välbyggd man i en militärgrön Pretty Green-parkas. Han slinker in på Disorder och efter ungefär en kvart blir han utslängd på ett sätt som inte känns bekant i Sverige. Han står i bilvägen och spottar och skriker på vakten med glest skägg och använder sig av ord jag aldrig tidigare hört. Han kliver upp på trottoaren igen och börjar vandra fram och tillbaka allt medan han svär åt vakten. Han går fram till oss som för att säga någonting men istället när han står mitt framför vårt bord drar han ur sin parkas upp en lång burk Stella Artois och öppnar den. Ett fyrverkeri av öl och skum exploderar över vårt bord och jag blir fullkomligt dyblöt. Han suger i sig ölen och lutar sig fram mot Johnny ”Hold my phone and sunglasses, will you, they are £180, I’m gonna have the guards.”

Johnny mumlar något. ”Hold my phone and sunglasses. What’s the f****** matter with you man?” Säger mannen mycket mer argt andra gången. Johnny tittar på oss sedan upp på den hotfullt byggda mannen och säger ”calm down, man.” Var på mannen totalt tappar fattningen, bankar i bordet och skriker ”YOU F******* T**** TELLING ME TO F****** CALM THE F*** DOWN I’M GONNA F****** KICK THIS LITTLE C**** HEAD IN!” Denna harrang fortsätter så länge att han själv tycks bli rastlös, för till slut börjar han långsamt och hysteriskt viftandes med armarna gå nedför gatan. En lång följd av smädelser dör sakta ut, hot och förolämpningar byts ut mot ljudet av världens första industristad.

/ Great Park Avenue 

Lyssna på Limitless Prolific Divineness här nedan!

Charlie Brolund - Midsommar vid Söderbysjön

Foto: Malin Magnolia Karlsson

Charlie Brolund tar oss med till Söderbysjön nära Björkhagen i Nacka utanför Stocholm. Där bjuds det på en långsam och vacker nattlig dans i midsommartid. Fina bilder målas upp i huvudet och man nästan känner doften av sommar, av kärlek - samtidigt som livets förgänglighet så småningom, allt för snabbt, äter upp stunden. Men man påminns om sommarnätter som åtminstone kunde bära känslan av att vara eviga. Midsommar vid Söderbysjön är Charlies första singel från det kommande albumet Brunnen. Charlie debuterade på svenska med albumet Dröm och realitet som kom 2020. Albumet bjöd på tonsatt poesi. Musiken kommunicerade ömsint och vackert med Charlies texter. Ett fint samtal mellan ord och musik. 

Den nya singeln är mer en klassisk låt, om än med minst lika vacker poetisk text. Mer i stil med hur Charlie lät på avslutande spåret på debuten, Cirkelsång. Charlie skriver mycket fina texter, vilket som sagt märks även här, i det somriga och drömska landskapet som målas upp. Hens röst är i vacker samklang med den stråkfyllda melodin. Just själva musiken påminner mig om 70-talsproggiga stämningar, naturen beskrivs vackert i den ömsinta texten. Det finns mycket att tycka om här, mycket att hänföras av. Man vill sitta där vid Söderbysjön och fortsätta lyssna på Charlies sång om platsen. Det är romantiskt och ljuvt. 

Lyssna här nedan!

Gula Gången - Jag är överallt

Jag kände att hela kroppen började le när jag läste om bandet Gula Gången. Det räckte att läsa deras press-release för att bli glad och tänka att dessa personer har roligt tillsammans. När jag lyssnar igenom deras katalog så blir det än tydligare, de har väldigt roligt ihop och de blandar in lika delar lekfullhet och fantasi i det de skapar. Jag gillar hur de skapar känslan att många infall är spontana, samtidigt som de säkert inte är det, men jag gillar den känslan av ”spontan planering”. Jag gillar de charmiga punkpoppiga låtarna Dum Dum Dum och Vi är det nya normala från albumet Spela allt från ditt hjärta och uppskattar verkligen den underfundiga singeln När vi gräver olja i Qatar. Den sistnämnda är förstås deras egen tolkning av GES sommarhit När vi gräver guld i USA. Det finns ett allvar bland det lekfulla och bandet fastnar inte i en genre utan är mer mångfacetterade än så och överlag är den röda tråden energi och samtidigt just lekfullhet. Vänner som tillsammans gör musik de själva vill lyssna på. Attityden är i alla fall punk och det är väl det som punk egentligen alltid har varit, en attityd snarare än en egentlig genre. 

Bandet ska så småningom släppa ett tredje album och den nya singeln Jag är överallt, som är hämtad därifrån, är också en låt som präglas av energi, särskilt i refrängen och det är nog många som kommer dansa loss helt när de hör just refrängen. En så otroligt härlig energi. Jag gillar blandningen av de lite lugnare verserna och sen den riviga refrängen och att syntar blandas in i det riviga och ruffiga. De får in många känslor och stilar i sin musik och det är underbart att höra på så många sätt. Vad låten handlar om finns det olika tankar om, även från medlemmarna själva, men det är känslan som spelar roll, det som händer inom en när man lyssnar och det är något fantastiskt.

Lyssna här nedan!

Tess Li - Rymden

Foto: Pontus Maina

Tess Li från Sundsvall är aktuell med singeln Rymden som släpptes i maj. Lina Norberg, som hon egentligen heter, blev faktiskt sommarens utvalda debutant på Fårö 2018 och fick samma år vara förband till Bo Kaspers Orkester. 2019 började hon släppa musik under namnet Tess Li och första singeln hette Never happy. En låt som blandade elektronik i musiken och soul i rösten. Under my skin som släpptes 2020 var en av de bästa låtarna som kom det året, något som lyfte ett år som var tungt för de allra flesta på många sätt. Hennes röst i den låten är magisk och den är fylld av karaktär och känsla. Arrangemanget är som hämtat från 60-talet och jag vet inte hur många kvällar och nattliga promenader genom Göteborg som den låten varit det sista som lämnade mitt huvud. Fantastisk. Efterföljande I’m falling blandade Tess röst med en bländande saxofon och ett än mer organiskt sound. Jag gillade även hennes tolkning av Pet Shop Boys Domino Dancing. Det var verkligen en varm soulig touch som förgyllde en redan fantastisk låt. Hon har utöver de redan nämnda släppt ytterligare tre singlar på engelska, varav senaste Ain’t gonna hurt myself släpptes i vintras. 

Hon släpper nu i slutet av juni EP:n Låtsasvärld där senaste singeln Rymden är hämtad ifrån. Rymden är Tess Lis första låt på svenska och det är en pianodriven ballad. Jag tycker om Tess Lis utveckling åt ett mer organiskt sound och hennes röst blir bara bättre och bättre. Texterna, vare sig de varit på engelska eller som här på svenska, är välarbetade och känslosamma. I Rymden vinglar hon genom staden och svävar så småningom runt bland stjärnorna där hon läker de sår som uppstått. Men flykten kan inte vara för alltid. Det är jobbigt att behöva landa och vakna upp i verkligheten igen. 

Överlag är det en väldigt stark låt och jag hoppas allt fler vänder öronen åt Tess Lis röst och hennes låtar. Ni kommer få med er många känslor och en röst som verkligen uttrycker just känslorna på ett makalöst vis.

Lyssna här nedan!

Maja Räihä - Första försöket

Foto: Caroline Selin

Maja Räihäs debut-EP Första försöket börjar med lugna toner i första spåret Nån av oss. Låten ökar i intensitet efter ett tag, pulserar allt snabba. Maja sjunger ”låt inte livet gå för fort för nån av oss” och ”inget dåligt får väl hända nån av oss” i en öppenhjärtig låt om kärlek som känns bräcklig och stark på samma gång. Det är lätt att känna igen sig i Majas ord och hon upplevs öppen med sina känslor och sitt liv i det hon skriver om och det märks att orden kommer från en innerlig plats och att de betyder mycket för henne. Just orden ”låt inte livet gå för fort för nån av oss” bränner verkligen till och ibland kan man verkligen känna att ens år, ju äldre man blir, allt mer slängs på en löparbana där varje år springer det snabbaste de kan. Först i mål. Både tiden och kärleken är bräcklig och det är lite så jag tolkar den låten. 

Efterföljande Alltid lätt när är mer en rak poplåt, med ett snyggt och somrigt arrangemang, det är som om sommarfåglar flyger runt i melodin. Man vill bara dansa och det finns så mycket kärlek i luften som låten andas. Fyrverkerier är en låt som exploderar vackert på pophimlen. Det är en snygg text och ett lika snyggt arrangemang. Maja är som sagt väldigt bra på att beskriva känslor som är förankrade i vardagsliv och vardagens bekymmer. Texten rymmer en rädsla för ensamhet och att man kanske accepterar en partners snedsteg på grund av rädsla för att bli lämnad ensam. Vad händer med värdigheten? 

Efterföljande Förlorar är en snabbare låt, minst lika svängig som Alltid lätt när och jag gillar texten och dess prestigelöshet och att acceptera att man kanske inte är bäst på allt, att man är bra som man är och att det får vara så, man får vara nöjd med sig själv ändå. Avslutande Lovar är återigen en lugn låt där vi hittar Majas starkaste sånginsats på EP:n. En känslosam låt som snurrat runt i min hjärna ett bra tag. Låten är ett fint avslut på en EP som på ett öppet och ärligt sätt får mig helt fast. Här finns också en lekfullhet i materialet som jag gillar men samtidigt hittar vi kanske ett än mer allvarligt uttryck här än på debutsingeln Dumheter som saknas på EP:n, men jag tänker att det kanske är just därför den saknas. Men både Dumheter och Första försöket är bevis på att Majas solokarriär bara har börjat. Det låter ofta helt fantastiskt. 

Lyssna här nedan!

Henne - Du får aldrig

Karolina Nordmans Henne släppte en låt om att ta tillbaka gatan och göra den trygg igen på Internationella Kvinnodagen. En låt om trygghet och vänskap, samtidigt som det är en käftsmäll till de som utsätter, till de som trakasserar, till de som våldför. Låten är som en knuten näve som inte viker sig och det är en av de viktigaste låtarna i år, tillsammans med Ida Grattes och Lovisa Niklassons Har du kommit hem? som rör sig kring samma tema. 

Nya singeln heter Du får aldrig och det är en låt som Henne framförde när hon nyligen var support till Linnea Henriksson i Falun! Du får aldrig är en låt med punkig energi där hon sjunger ”att sommaren blev till mörker, att ciggen blev till rök, att alla ljumma sommarkvällar blev till nätter i ditt kök” till en person som hon var på G men relationen kom aldrig riktigt ända dit. Men det är den personens problem, den får aldrig kalla en älskling. Den får banne mig gråta över allt den missar. 

Karolina är fantastisk på att sätta ord på känslorna och det är alla möjliga känslor som kastas ut och tumlas omkring. En sommarhit är det garanterat. Karolina gör i Henne väldigt ärlig musik. Den är rak och tydlig och mycket, mycket bra och energin finns i både de genomarbetade texterna och i de starka melodierna.

Lyssna här nedan!

Musikminne från Johan Gustav Comba

Foto: Jens Dohnberg

Hötorgskonst heter Johan Gustav Combas, egentligen Johan Jonasson, kommande album. Nya singeln, den svängiga Olivia, är den tredje singeln som är hämtad från det kommande albumet. Tidigare singlarna heter Lasso och Fantomsmärtor. Lasso var souligt somrig och Fantomsmärtor ett vemodigt höstlöv. Nya Olivia är en funkig historia som är en egen tolkning av en låt som han spelade in med sitt band Elefant under gymnasietiden. Jag älskar den härliga stämningen i låten! Idag gästar Johan bloggens serie Musikminne! 

När jag var 17 år hörde jag Orups låt Redo för första gången. Min kompis Jens hade fått låna sin mammas cab och i bilens cd-spelare satt en bränd skiva med Orup. Första låten som gick på var en funkig syntmelodi. Jag tänkte ”shit vad är det här!??”. Jag vet inte om det var låten i sig, eller kombinationen av att samtidigt åka med nerfällt tak genom sommargöteborg. Men jag tyckte det var så sjukt svängigt. 

För mig hade Orup alltid förknippats med GES och deras När vi gräver guld i USA. Men det här var något helt annat. Som tonåring hade jag nästa bara lyssnat på amerikanska hiphop- och soulartister, som tex Jay-Z, Kanye West, Erykah Badu och Common. Så det kändes inspirerande och coolt att någon som skulle kunna vara min pappa gjorde svängig funk som låter som Prince.

/ Johan Gustav Comba 

Lyssna här nedan!

Musikminne från LiLL

Foto: Linnéa Tammerås

Tuva-Lill Elwerdotter gör under namnet LiLL spännande musik. Under 2021 släppte hon de elektroniska singlarna Dissolved och My only heart som jag gillade väldigt mycket. Nu är hon tillbaka med den svenska singeln Innan du går där elektroniken blandas ut med pop och världsmusik i en text som behandlar ett uppbrott. I drygt tre minuter så fångar både LiLLs röst och det dansanta beatet mig helt. Det är en mångbottnad låt där mycket händer men där den slutliga känslan blir att man vill dansa till låten hela natten, minst. Idag gästar LiLL bloggens serie Musikminne!

Jag har pendlat hela mitt liv eftersom jag växte upp på landet. Bussresor var en del av min vardag och mitt musiklyssnande skedde oftast på bussen hem från stan. 

När jag gick på gymnasiet hade jag en iPod som jag fyllde med så mycket musik jag kunde som jag sedan lyssnade sönder under mina bussresor. En sommar frågade min kompis om jag ville följa med och se Band of Horses lite länge fram. Jag hade aldrig hört bandet men sa ändå ja. För att lyssna in mig lite lade jag in deras album Everything all the time, Cease to begin och Infinite arms på min iPod, men kände när jag först lyssnade att jag inte var ett superfan av musiken eller genren. 

Ungefär samtidigt hade jag lyssnat sönder all min ”vanliga” musik och behövde något nytt. Men min iPod hade ett begränsat lagringsutrymme. Så jag började lyssna igen på Band of Horses. Sakta men säkert började jag känna något. Dagens tankar och känslor vävdes samman med musiken jag först förkastat. On my way back home gjorde bussresorna mysiga och The first song tröstade ett brustet hjärta. 

Och jag kan fortfarande inte höra The funeral utan att se Lundaslätten i skymning och känna mig sådär tonårsaktigt rastlös och melankolisk.

/ LiLL 

Lyssna på Innan du går här nedan!

Sara Yasmine - Fjärilar

Sara Yasmine debuterade redan 2012 med singeln Life doesn’t work that way. Låten är fortfarande en av mina favoriter med Sara, det är en speciell känsla som infinner sig när hon i låten sjunger ”and I sure could say that I miss you everyday”. Mycket fint. 2013 kom första singeln på svenska, Glashus, och sen dess har Sara hållit fast vid det svenska uttrycket. Debutalbumet kom 2016 och hette Åh nej! Det som skiljer debuten och efterföljande albumet Osårbar är ett än mer direkt språk på efterföljaren, samtidigt som både texterna och musiken är mer åt det sköra hållet, faktiskt mer sårbara. Särskilt märks det när pianot är ett av få ljud som gästar Saras röst. Både titellåten och den akustiska versionen av Okända land är otroligt vackra och känslorna är så nära att det inte går att värja sig. Det är när rösten lämnas nästintill själv med känslorna som magin är som allra störst och som så fantastiskt visar den nakna sårbarheten hos en människa. Jag skulle säga att låtarna på debutren möjligen var mer direkta, men att låtmaterialet på efterföljaren överlag var starkare. 

Den nya singeln heter Fjärilar och det är en slags visa där fokuset läggs på just berättelsen. Den där dubbelheten i att vara barn och kämpa mot en oförstående vuxenvärld men att man samtidigt lyckas ta hand om sig själv och sina vänner för man har fantasin som ett slags vapen, man har en omsorg om det som inte också får förvandlas till en grå verklighet. Fantasin får aldrig försvinna och barndomens naivitet får aldrig ta slut. Den måste få höra hemma i att växa upp. 

Jag gillar den sagolika approachen i låten och hur fantasin får plats i texten också, när barnen målas upp i den poetiska texten. Att få njuta för stunden innan den grå vardagen hittar en. Sara sjunger "båda två får plats om vi trängs, vi gömmer oss och hör när alla andra går till sängs. Tyst! Dom kan höra oss, min vän..." och jag älskar verkligen bilderna som målas upp. På något sätt så påminns jag om Cornelis klassiska Sommarkort, låtarna bär på samma känsla och vemod, samtidigt som de båda blir som ett slags hyllningar till barndomen. Det är mycket vackert och jag får samma svårigheter att värja mig från känslorna här som på den akustiska versionen av Okända land. Jag hade gärna sett att låten var ännu längre, men Fjärilar är ändock en mycket vacker återkomst av Sara Yasmine. 

Lyssna här nedan!

Linneo & Lysander - Sånger från Tomegapet - Meteorologen spänner hanen

Tidigare i veckan låg jag i soffan och lyssnade på John Holms Den öde stranden. Det är en fantastisk låt som tröstar på något sätt när jag tänker på hur förgängligt och skört allting är. Jag påminns om John Holm när jag lyssnar på duon Linneo & Lysander som idag släpper EP:n Sånger från Tomegapet - Meteorologen spänner hanen. Det är en EP som andas 70-tal, social-realism och småproggig rock, där Lysander står för texterna och Linneo för musiken. Det är på många sätt härligt att höra detta, då duon sticker ut med sitt uttryck. Det märks att duon vill berätta något. De gör små detaljer i historier från studenttiden, som hade kunnat bli kvar som anekdoter som berättas för vänner, till något som är spännande för alla att få ta del av. 

Överlag känns musiken nära och jag gillar den avslappnade känslan som den ger, samtidigt som den känns varm och mänsklig. Fyra av låtarna är på svenska och en är på engelska. Den engelska låten, Ballad of a chess player är nog EP:ns allra starkaste låt och här finner vi också den starkaste sånginsatsen från Linneo. Texterna känns väl bearbetade och blir en slags berättelser som får hjärnan att både njuta och haja till. Det händer något, man vill vidare till nästa berättelse, nästa känsla som beskrivs. 

Vi får ett vykort från Göteborg i en sång med samma namn och i B I B får vi en berättelse om en man som jobbade i en korvkiosk i Lund, som tyvärr blev trakasserad av en del. I texten nämner de även det klassiska Lunda-bandet Fiendens Musik. Det är fint med små referenser här och där och även om duon musikaliskt sätt skiljer sig från Fiendens Musik så delar båda banden i viss mån de socialrealistiska skildringarna.

Det är spännande att få följa med på duons minnen och historier och jag uppskattar det ärliga uttrycket och hur duon sticker ut på ett mycket trevligt sätt.

Lyssna här nedan!

The Jilted - Close encounters

Magnus Haderborg och Linus Giertta i The Jilted släpper idag sin andra singel i ordningen. Jag skrev om den lågmält elektroniska debutsingeln Guilty pleasures i maj och nya singeln heter Close encounters. Om debuten i högre grad var en eftertänksam person på efterfest så är det här en person som befinner sig på dansgolvet, vännerna har gått hem men dansen fortsätter och önskan om att slippa dansa själv växer i kroppen. "Dance with me and I’ll give you myself for free" sjunger Magnus med sin fantastiska stämma. Det finns som alltid mörker i texten, ”Who we were and what we did will never had made a change” sjunger Magnus vidare men överlag blir min kropp och hela min själ lycklig av detta och man vill bara vara en del av just den klubben, just det dansgolvet. Man vill bara höja volymen, höja stämningen och skina genom natten. 

Överlag gillar jag faktiskt Close encounters mer än debutsingeln, som även den var lovande. Stundtals så påminns jag om Wan Light och stundtals om Pet Shop Boys. Det låter samtidigt både nytt och fräscht och detta är något jag gärna dansar till. Hela sommaren till att börja med.

Lyssna här nedan!

Musikminne från Andreas Sundström

Idag släpper Andreas Sundström singeln Imorgon. Den är hämtad från det kommande debutalbumet och singel nummer två från just albumet. Kom bara kom hette låten som var först ut och det kändes som en mjuk, drömmig och melodiös popkaramell på skånska. Imorgon har lite mer riv i sig och är ännu bättre än Kom bara kom med en text om att allt kanske inte ordnar sig men att hoppet ändå finns. Kanske händer allting imorgon. Livet kan vända snabbt, både till det sämre och bättre. Det är i vilket fall som helst en dansant rökare som Andreas ger oss och idag gästar han bloggen med ett musikminne, kopplat till Oasis!

Jag måste varit 16 år när jag hörde Live Forever med Oasis för första gången. Det var i min kusins lägenhet, minns jag. Det var jag, mina äldre bröder och min kusin. Vi hade precis börjat bli småfulla när låten kom igång i bakgrunden. Och så började de alla tre skråla i kör, instinktivt: ”Maybeee! I don’t really wanna know!” och så vidare. Det var så jävla bra. Sån himla tyngd i soundet men också så fin melodi. 

Jag satt tyst och fattade ingenting. ”Har du inte hört Live Forever?” - gapade min ena brorsa. ”Du har mycket att lära dig...” - fortsatte han. Så brukar han fortfarande säga ibland. 

Jag fattade inte att det var Oasis vi lyssnade på just där då, även om jag nyligen hade hört Some Might Say för första gången någon månad tidigare, och blivit lika golvad. Jag blev friskt informerad av det alltmer fulla sällskapet om vad det var för låtar som kom ur högtalarna den där kvällen. ”Du måste börja lyssna mer på indiepop!” - jag höll med. ”Har du ens hört talas om The Smiths?” - Det hade jag inte. Men jag köpte deras uppmaningar rakt av, och det är jag glad för. 

Veckorna, månaderna, åren efteråt plöjdes ohyggliga mängder av brittiska indie-guldkorn i de skitiga iPhone-hörlurarna. Det kändes som att man fick en frisk bris rakt i ansiktet varenda gång man hittade en ny ”Sally Cinnamon.” 

Det gör det fortfarande. 

/ Andreas Sundström

Lyssna här nedan!

Rickard och Juvelerna - juninatten, igen

Ett band som verkligen har utvecklats är Rickard och Juvelerna. Ända sen singlarna Som vindarna och Go, Go Johnny L’amour som båda släpptes förra året så har bandet känts tryggare i sitt eget uttryck. Det finns vissa fadäser, bland annat har jag väldigt svårt för när engelska uttryck kommer in i texterna, men det är mest en fråga om smak. Jag gillade den vemodiga sommarpopen i Som vindarna och den mer ösiga och riviga Go, Go Johnny L’amour. De efterföljande Det är så när något dör och tillbaka till assmunderöd har varit mer stillsamma och eftertänksamma. Det som förbättrats genom åren är att förebilderna är mindre tydliga nu. Det är relativt vanligt att artister släpper Håkan Hellström-liknande pop och samtidigt citerar Håkan i låtarna eller skriver liknande rader som just Håkan och det blir sällan särskilt bra. Samtidigt handlar det kanske också om att det lätt blir så i sökandet efter det egna uttrycket och någonstans måste allt ta sin början. 

Det har varit en lång resa för Rickard och Juvelerna, debutalbumet kom redan 2012, men som jag nämnde tidigare så känns det verkligen som man öppnat dörren och hittat hem i sitt egna uttryck. Den nya singeln, juninatten, igen, förstärker den känslan. Det är en typisk sommarhit, skulle jag säga, där drivet och känslan finns i melodin, som får en att vilja dansa fram längs Göteborgs sommargator. Låten är en omarbetad version av bandets gamla Juninatten (så som du tänkte den) och det som främst skiljer låtarna åt är att den nyare versionen har en fetare ljudbild och bär på en mer rivig och samtidigt mer dansant ton. Kanske är det också ett bevis på att bandet också känner sig tryggare i sitt eget uttryck nu, att de uppdaterar sin äldre katalog med nya idéer och tankar. Förra singeln bottnade också i något gammalt och blev som ett svar, en fortsättning på en äldre låt. Jag tycker mycket om bandets utveckling.

Lyssna här nedan!

Michael Rolin - Min livskamrat

Michael Rolin från Göteborg gästade bloggen i januari i år. Han skrev om bland annat Green Day som öppnade upp ögonen på honom och fick honom mer intresserad av musik och hur deras Basket Case är en av anledningarna till att han själv började spela musik. När Michael själv spelar är det inte punk utan mer ljus och luftig vispop. Tänk er att man sitter på en brygga och känner vinden ta tag i ens hår och solen blir sambo med ens hjärna snarare än mörkret, där nånstans hittar vi Michaels musik. Det är somrigt och även om vemodet kryper närmare ibland så är det mestadels ganska glad musik, skulle jag säga, att se det fina i livet. Kärleken är tydlig i det Michael gör, både i det han sjunger om men också hur han sjunger om det.

Nya singeln heter Min livskamrat och från att börja lite mystiskt så kommer det somriga soundet in och personligen tycker jag att det är Michaels starkaste låt hittills. Det är inte en genre som jag vanligtvis lyssnar på och för några år sedan hade jag kanske sållat bort det, men jag är glad att jag blivit mer öppen när det kommer till musik. Kärleken är tydlig i varje ton här och texten handlar om att prata samma språk och den där känslan som fyller hela ens väsen av att se ens älskade sova och drömma sig bort. Det finns en sol både i texten och i melodin och det är en väldigt rörande låt på många sätt. Jag tycker också att Michael gör sin klart bästa sånginsats hittills. Låten hade lätt kunnat bli en hit på P4 om den hittar dit. Den fångar verkligen känslan av att höra ihop med någon. 

Lyssna här nedan!

Annika Wickihalder - Hollow

Annika Wickihalder kom på en tredjeplats i Idol 2021 och redan då var det många som fängslades av hennes stämma. Idag har hon släppt debut-EP:n Hollow. Det är en EP som handlar om en slags resa, mestadels kanske en psykisk sådan - men även en fysisk. Bort från det onda till det ljusa på andra sidan. Att skapa ett nytt liv bortom det som man varit med om. Ett uppbrott. Samtidigt bär man med sig ärren, om än kanske inte alltid synliga, men slutligen så vinner insikterna man fått över ärren, man går vidare starkare. Till slut når livets finaste stunder ens hållplats, då är det dags att äntligen få kliva på och åka vidare, bort från det jobbiga. 

Hollow innehåller fem låtar och från inledande titelspåret till avslutande Better in the sun så slås jag av Annikas otroligt starka röst. Den lyfter känslorna på det allra finaste viset. Det är sårbart, men samtidigt slutar EP:n i något hoppfullt, i ett slags avsked till mörkret i Better in the sun. Det blir en slags personlig resa och man märker att det är något som Annika verkligen behövt få ur sig; det är naket, rörande och det märks att skrivandet och musiken har varit läkande för henne. Det är sårbart, samtidigt som arrangemangen inte sällan är storslagna. Samtidigt som den starkaste kraften finns i Annikas stämma och hur den håller i de mest jobbiga av känslor så stadigt. Mest gillar jag Push you away och hur det dubbla i att lämna en relation målas upp på ett starkt sätt. Modet övervinner och hon lämnar. Det här är samtidigt musik som aldrig kommer lämna mig. Det är väldigt läkande låtar och spår efter spår suddas det jobbiga bort.

Lyssna här nedan!

Musikminne från Sebastian Clarin

Sebastian Clarin släpper idag singeln Tongue particles som bjuder på dansant mörker. Elektronisk pop där texten handlar om sexuell underkastelse. Jag tror definitivt att det kommer bli en hit på många synthklubbar runt om i landet. Jag tyckte mycket om Sebastians debutalbum Aerial cuts och här vidareutvecklar han soundet från albumet. Ljudbilden är lite råare och än mer mörk. Det låter mycket mycket bra. Idag gästar Sebastian bloggen för att dela ett musikminne, kopplat till David Bowie!

Det var höst och jag hade precis börjat gymnasiet och i och med det lämnat det för mig väldigt jobbiga högstadiet. Borta var machoideal av typen snusande före detta fotbollskille med förkärlek för att slåss med orimligt hög promille i kroppen. 

Nu fanns det istället tid för kvasiintellektuella och filosofiska diskussioner med likasinnade. Jag hade börjat umgås med en sån typ av kompis. Vi var oskiljaktiga. Jämnt en massa pretentiösa samtal om livet, konsten (det lilla vi kunde) och inte minst musiken. Vi hade precis börjat lyssna på äldre 60-tals grejer men så kom min kompis över ett gammalt slitet vinylexemplar av David Bowies elektroniska mästerverk Low. Vi hade tidigare hört det mer högoktanigt rockiga albumet Ziggy Stardust and the Spiders from Mars – som en direkt följd av vårt intresse för 60-talets garagerock, men detta var något helt annat. 

När vi satte på B-sidan och det inledande instrumentala eposet Warszawa ljöd genom rummet blev jag rädd. Och exalterad. Det var en mycket egendomlig och suggestiv ljudbild. Det lät skrämmande men samtidigt så vansinnigt vackert. Det lät både som något gammalt men på samma gång som något från en olycksbådande framtid. Helt unikt. Med ett helt nytt mindset om hur man skriver låtar och gamla analoga synthar (som under inspelningen 1976 var helt nya såklart) hade Bowie och hans då kreativa sparringpartner Brian Eno lyckats skapa något unikt, med Bowies melodisinne och öppenhet för förändring och Enos intresse för det han kallade Ambient music så hade dom hittat ett perfekt kreativt samarbete. 

Så fort jag sätter på Warszawa idag så reagerar min kropp fysiskt och jag får exakt samma känsla som jag fick vid första lyssningen. Och något föddes där och då, vid första lyssningen en höstkväll för nu ganska många år sedan; ett förhållningssätt till elektroniskt musikskapande och till det eklektiska som Bowie var en mästare på. Jag har med mig den känslan när jag nu i vuxen ålder skriver låtar. Jag har mycket att tacka Bowie för. Men inte minst den elektroniska vänstersvängen han skapade med Low.

/ Sebastian Clarin 

Lyssna här nedan!

Ljus - Nu njuter Maggan

Foto: Andy Liffner

Daniel Filipssons Ljus har precis släppt första singeln sedan 2021, då han släppte duetten Våren är en annan tid och lite senare den stämningsfulla Alla floder i Europa. Två av mina mest spelade låtar är faktiskt Ljus-låtar. Den berörande Stella och den finstämda Vackraste på Östermalm är låtar som går ända in i märgen på mig. Daniel är fantastisk på att bygga upp stämningar och samtidigt skriva både poetiska och viktiga texter. 

Nya singeln heter Nu njuter Maggan och den är faktiskt inspirerad av Maria Svelands sommarprat där hon pratade om sin mamma Margareta som brukar säga just orden Nu njuter Maggan när hon röker en cigarett och tar ett glas vin. Tänk vad fint att det uttrycket blev inspiration till Ljus nya låt. 

Låten är en ballad där Daniels på alla sätt magiska röst blandas med ett pianos finaste dialekt. Låten målar upp fina men samtidigt lite vemodiga bilder. Jag tänker på någon som hållit tillbaka sitt liv under allt för lång tid men som på ålderns höst äntligen får njuta. Det är fint och vemodigt på samma gång. Men framför allt är det en fantastiskt fin låt och jag älskar hur pianot liksom viskar. Jag älskar varje ton.

Lyssna här nedan!

"Vi startade skivbolaget för att skapa lite motvikt i en i våra ögon allt för vinstmaximerad bransch."

Skivbolaget < 1000 som drivs av Markus Krunegård, Patrik Berger och John Gadnert (de förstnämnda bildar duon BC Unidos) släpper i dagarna flera nya titlar. Detta firas med en releasefestival nu på torsdag den 1a juni på det turkiska bageriet Bondegatan 21 i Stockholm. Bland släppen hittar vi: Gold Gold bestående av Markus Krunegård, Lars Skoglund och Petter Winnberg som släpper ett album. Bandet Grismask med sångaren från Viagra Boys släpper singeln Spirital Dentist från det kommande albumet. Hög sjö som är Patrik Bergers instrumentala projekt släpper singel. Markus Krunegård släpper släpper även han singel från det kommande finska albumet Nokia & Ericsson. Det släpps även ett samlingsalbum, Releasefestival 1, där alla medverkande från releasefesten är med. 

Idag intervjuas Markus Krunegård och Patrik Berger.

Vad kan ni berätta om ert skivbolag < 1000?

- Vi startade < 1000 för att skapa lite motvikt i en i våra ögon allt för vinstmaximerad bransch. Vi håller ju alla på med andra grejer vid sidan om så vi har möjlighet att lyfta fram saker vi gillar och spendera orimliga resurser på helt orimliga projekt.

Hur lärde ni känna varandra från början?

- Jag var polare med John och samtidigt polare med Markus. Första gången dom träffade varandra slutade det med slagsmål. Men nu är vi alla bästisar!

Blir det nåt mer med ert band BC Unidos?

- BC Unidos finns alltid med oss. Ibland gör vi en låt som låter lite BC och då lägger vi den i BC lådan. När den blivit full är det dags att spela in en ny skiva.

Finns det några gemensamma nämnare bland släppen i veckan?

- Att det alla är folk vi gillar och vi har samarbetat med på ett eller annat sätt under året.

Markus, så du har nytt projekt Gold Gold ihop med Petter Winnberg och Lars Skoglund, hur låter ni och hur kommer det sig att ni släpper ett album nu?

- Det låter brunt o fräscht. Det var tydligen dags, det är så med livet, självklart och obegripligt.

Ni släpper båda varsin tolkning av två gamla låtar, vad tycker ni utmärker en bra cover?

- Tennsoldater och covers är lite lika. Man kan smälta ner gubbarna och gjuta om dom till nånting annat men det är fortfarande gjorda av samma tenn. Kärnan är hård, men dom går också att måla i massa olika vackra färger.

Vad kan vi förvänta oss på världens första releasefestival?

- Vi vet inte riktigt. Vi tycker också det känns väldigt spännande att se vad folk ska hitta på! Det blir snabba puckar. Mycket som ska hinnas med på väldigt kort tid.

Blir det fler releasefestivaler med er?

- Lätt!

De senaste månaderna har det pågått en stor diskussion om kulturlivet här i Göteborg, hur känner ni att Stockholm mår som kulturstad?

- Helt ok. Skoja.

Till sist, om det var möjligt, vilken tidpunkt i musikhistorien skulle ni vilja besöka?

- Framtiden.