Nu fanns det istället tid för kvasiintellektuella och filosofiska diskussioner med likasinnade. Jag hade börjat umgås med en sån typ av kompis. Vi var oskiljaktiga. Jämnt en massa pretentiösa samtal om livet, konsten (det lilla vi kunde) och inte minst musiken. Vi hade precis börjat lyssna på äldre 60-tals grejer men så kom min kompis över ett gammalt slitet vinylexemplar av David Bowies elektroniska mästerverk Low. Vi hade tidigare hört det mer högoktanigt rockiga albumet Ziggy Stardust and the Spiders from Mars – som en direkt följd av vårt intresse för 60-talets garagerock, men detta var något helt annat.
När vi satte på B-sidan och det inledande instrumentala eposet Warszawa ljöd genom rummet blev jag rädd. Och exalterad. Det var en mycket egendomlig och suggestiv ljudbild. Det lät skrämmande men samtidigt så vansinnigt vackert. Det lät både som något gammalt men på samma gång som något från en olycksbådande framtid. Helt unikt. Med ett helt nytt mindset om hur man skriver låtar och gamla analoga synthar (som under inspelningen 1976 var helt nya såklart) hade Bowie och hans då kreativa sparringpartner Brian Eno lyckats skapa något unikt, med Bowies melodisinne och öppenhet för förändring och Enos intresse för det han kallade Ambient music så hade dom hittat ett perfekt kreativt samarbete.
Så fort jag sätter på Warszawa idag så reagerar min kropp fysiskt och jag får exakt samma känsla som jag fick vid första lyssningen. Och något föddes där och då, vid första lyssningen en höstkväll för nu ganska många år sedan; ett förhållningssätt till elektroniskt musikskapande och till det eklektiska som Bowie var en mästare på. Jag har med mig den känslan när jag nu i vuxen ålder skriver låtar. Jag har mycket att tacka Bowie för. Men inte minst den elektroniska vänstersvängen han skapade med Low.
/ Sebastian Clarin
Lyssna här nedan!
