Trion Vapnen släppte sitt självbetitlade debutalbum för en månad sedan nästan exakt. Jag, som växte upp med band som Die Krupps, Skinny Puppy och Front 242 känner mig verkligen hemma i bandets musik. Det är tung och hård elektronisk musik och låtar som Stiga i fritt fall, Du är så blek samt Alla mina vänner bygger verkligen upp mitt tonårsrum på nytt. När jag lyssnar på live-versionen av Se mig drömmer jag mest om att få stå där själv. En sån intensitet som verkligen når lyssnaren. Jag gillar också det lite mystiska med bandet, deras estetik och lyrik som går hand i hand på många sätt. Det är mystiskt, rörigt och alldeles fantastiskt. Idag gästar två tredjedelar av bandet bloggen för att dela med sig av "Fem album" och Spotify-länkar, där det är möjligt, hittar ni genom att klicka på det specifika albumets titel.
Jag var 11 år gammal, min ena storasyster lyssnade på den ena konstiga artisten efter den andra. Men hon hade, i min värld, häftiga och lite liksom farliga kläder. Och så var jag kär i hennes bästis, Maja. Och så hade hon killkompisar som såg nästan läskigt häftiga ut. Det visade sig att de var ”synthare”. En vän som min syster läste läxor med, han hette Magnus, lyssnade på ett band som hette Front 242. På något vis kom jag över hans Front 242-kassett, Front by front. Jag tror att jag stal den. Den förändrade ALLT! När jag var en liten 12-åring i Nockebyhov i Bromma gick jag i mina första Dr. Martens, bar uteslutande svarta kläder och en grön bomberjacka som jag hade fått ärva. Jag säger nu att det fanns/finns något så nästan omänskligt mänskligt i hela albumets omänsklighet, som sög in mig i ett mörker som var befriande - och en robotiserad kroppslighet som rörde om allt.
Och så skrev jag ”Front 242” på en skolbänk, och en jättefin person hade samma bänk som jag när hon hade sina geografilektioner timmen efter jag hade mina. Och det blev min första riktiga kärlek. Hon blev min flickvän och lärde mig förtroende och värme. Och en djävulsk massa om grymma synthband.
Så, Front by front förändrade allt för mig.
/ Kristian
Heilung - Lifa (2018)
Heilung inspirerar mig genom något väldigt grundläggande - rytm, jord och urkraft. Deras musik känns som en tidsresa, en förflyttning till ett annat medvetandetillstånd där kropp och ljud smälter samman. När jag lyssnar på Lifa känner jag mig nästan ett med rytmerna, som om varje slag och andetag går genom mig.
Heilung använder instrument som känns som om de bär på århundradens minne: trummor med djurhudar, benflöjter, horn, skramlor av ben och metall - saker som låter både råa och heliga på samma gång. Varje ljud har en magisk verkan, som om de väcker något uråldrigt i mig som annars ligger tyst.
Låten Fylgja Futhark är som en ritual som öppnar en port i tiden. Trummorna bygger upp en puls som känns som hjärtat hos en gammal värld, och rösterna rör sig som mantran genom rummet. Det är mer än musik - det är en resa genom lager av tid, skogar och intuition.
/ E von Glarus
David Lynch - The Big Dream (2013)
David Lynch inspirerar mig i alla hans uttryck - hans surrealism, stämningar och drömlika atmosfärer öppnar ett kreativt rum där jag vågar tänka friare, gå djupare och vara annorlunda utan att tveka. Det finns något extraordinärt i honom: hans förmåga att skapa världar där det vardagliga blir mystiskt, där varje skugga känns meningsbärande och där tystnader talar högre än ord. Jag känner ofta att jag vill leva i hans värld – i det där skiftande gränslandet mellan dröm och verklighet, där allt är laddat, märkligt och fullständigt hypnotiskt.
The Big Dream, och särskilt Star Dream Girl, fångar precis den känslan. Det är som att kliva in i ett nattligt parallelluniversum där musiken viskar hemligheter och tiden rör sig på ett annat sätt.
Samtidigt inspireras jag starkt av EBM och industri – den hårda basen, det råa mörkret och den kompromisslösa energin. Tillsammans med Lynch’s drömlika mystik formar det en estetik som definierar mig: elektrisk, suggestiv och stolt avvikande, som att leva halvvägs inne i en Lynch-vision och halvvägs i en industriell puls.
/ E von Glarus
Das Ich - Staub (2010)
Första gången jag hörde Das Ich jobbade jag på en skivbutik i Gamla stan i Stockholm. Butiken var specialiserad på proggmusik och symfonisk rock, vilket verkligen inte föll mig på läppen. En riktig fördel med jobbet var dock att representanter för mindre distributörer och skivbolag ofta tittade in för att antingen sälja eller leverera skivor. Då de såg mig, lite av en udda fågel bland proggarna där jag stod svartklädd från topp till tå och ofta med en Skinny Puppy- eller Front 242-tröja, grävde de gärna lite djupare i sina skivväskor och rotade fram något synthigt som jag fick köpa för inköpspris. Ett sådant album var Staub av Das Ich. ”Gillar du Skinny Puppy, Einstürzende Neubauten och sådant där, då kommer du att älska den här.”
Skivomslaget var ganska fult, tyckte jag, men säljaren, Patrik, brukade träffa rätt så jag köpte den och ytterligare en av ett band som hette Operating Strategies. De låg båda på bolaget Danse Macabre, enligt mig en kvalitetsstämpel.
När jag väl kom hem och satte på skivan var det som att bli överfallen av ett obegripligt och hotfullt allkonstverk. Det tog ganska lång tid för mig att riktigt begripa mig på själva upplevelsen av den.
Staub inleds av låten Sagenlicht. Med dess underliga, liksom trasigt orkestrala sug, brutala rytm och sångaren Stefan Ackermanns ömsom kvidande, ömsom väsande röst är det som att låten liksom lurar lyssnaren in i en vansinnig och ursinnig mardröm, både klaustrofobisk och explosiv på en och samma gång. Och så fortsätter det. Frånsett just Sagenlicht och låtarna Im Ich och Unschuld Erde (vilka samtliga är med på i princip alla spellistor jag har) kan jag väl inte påstå att jag lyssnar så mycket på Staub längre. Men den är tvivelsutan en av de skivor som präglat mig mest. Skivan är en slags lång och plågsam tonsättning av Georg Trakls expressionistiska poesi - och texten till avslutningsspåret, Staub, utgörs mycket riktigt av en Trakl-dikt. Där och då hade jag aldrig hört talas om Trakl, men genom Staub och Das Ich öppnades även den världen för mig och idag är nog nästan varenda text jag själv skriver inspirerad av honom.
/ Kristian
The Stone Roses - The Stone Roses (1989)
När jag började på gymnasiet sattes jag i en brittisk skola i Nederländerna. Fösta dagen tilldelades jag en fadder, Stuart från Skottland. Efter skolan hamnade vi bredvid varandra på skolbussen och när vi steg av föreslog han att vi skulle gå hem till honom och plugga tillsammans. Vi var båda riktiga musiknördar, men frånsett band som James, Happy Mondays och The Charlatans - band vars namn jag kände till eftersom min ena storasyster lyssnade på dem - var det inte många av Stuarts favoriter som jag var bekant med. Och vise versa.
Så fort vi hade satt oss för att börja plugga satte Stuart på en skiva. Ned från högtalarna som stod högt på en hylla började plötsligt ett dovt och murrande brus låta, genom vilket en basgång snart letade sig fram. Den kändes nästan hypnotiskt gungande, suggestiv. Gitarrslingorna som följde lät vemodiga, klara och på något vis regniga, om man nu kan säga så. När sedan sångaren började sjunga ”…I don’t have to sell my soul, he’s already in me, I wanna be adored…” var det som att jag flöt iväg in i musiken. Jag hade aldrig hört något liknande.
Albumet, berättade Stuart, var The Stone Roses självbetitlade debut.
Jag kan fortfarande inte sätta fingret på skivans storhet eller vad som gör den så unik. Det är nog en kombination av allt. Sångaren Ian Browns så sagolikt både skygga och samtidigt arrogant uppkäftiga röst, hans sällsamma texter fyllda av referenser till saker som jag inte kände till men genast ville lära mig; trummisen Renis oefterhärmliga flow; bassisten Manis groove som hela tiden förde låtarna framåt på ett sexigt nonchalant vis; och gitarristen John Squires helt omöjliga plock och wah-wah-väggar.
Men skivan är mer än bara en samling fantastiska låtar. Den är en slags stämning där allt, precis allt spelar in och skapar en helhet. Musiken, indiepop/-rock med solklara 60-talsinfluenser, med psykedeliska inslag varvade med influenser från klubbmusik som blandas samman av hjärnor som simmat iväg i en cannabisdimma som förtätas av ett konstant Ecstacy-intag. Omslaget, målat av gitarristen, John Squire, med citronskivor utplacerade över en Jackson Pollock-inspirerad bakgrund är en referens till upploppen i Paris 1968. Bara en sådan sak! Och även kläderna, i synnerhet trummisen Renis hatt som kom att bli ikonisk, utgjorde en viktig del av helheten.
Ska jag sammanfatta min känsla av The Stone Roses med två ord – då blir det underbar hybris.
/ Kristian
Lyssna på trions debutalbum här nedan!
