Tänk att det snart har gått fem år sedan Patrik Wirén och hans soloprojekt Wirre släppte debut-EP:n Här börjar det. Tänk att jag fortfarande berörs lika starkt av reflektionerna över minnena från en uppväxt som präglar inledande Två mil norr om stan. Vad hade hänt om man inte bildat ett punkband där för längesen? Hittade man någonsin rätt ord för ens känslor? Gör man det någonsin egentligen? Tänk vad mycket backspeglar man får i sitt huvud ju äldre man blir. Man söker bakåt efter förklaringar. Just Två mil norr om stan är en fantastisk berättelse om att växa upp. Live-versionen som han släppte senare gav låten än mer tyngd, skriken bytte form kan man säga, som när känslor springer från hjärtat till strupen och genast genast genast måste ut.
Nu är andra EP:n här, Ge mig en scen och jag berättar mer, och jag skulle säga att raggarbilarna som han nämnde i Två mil norr om stan är närvarande här också, fast i musiken. Både inledande Känslan av att vara på väg samt Stationer andas 50-talsrock. Det passar också bra för mycket av Wirres musik handlar dels om att se tillbaka, men också att vara på väg. Och för att kunna vara på väg så måste man delvis hämta bensinen från där man har varit. Här finns också den utsökta covern på Pierre Isacssons Saknar en tro. Det är en både fin och berörande hyllning som passar väl in bland de andra låtarna. I Känslan av att vara på väg finns en rastlöshet i blodet, känslan av att både göra massa saker och söka nya toppar, bara få känna att någonting rör på sig. Musikaliskt är det verkligen road movie från 50-talet. Kort, enkelt, svängigt, snabbt. Världen rör sig utanför fönstret på bilen.
Fyrisån bär på något mer vemodigt och samtidigt något som ekar av liv - men också flykten ifrån det. Jag slås av vilken fantastisk textförfattare han är Patrik. Det skrivs om en flytt hemifrån och att ha friheten och musiken - men också om växande sår och att springa genom stan, skaka av sig tankarna. Det är en fantastisk låt och kanske allra allra bäst här, tillsammans med efterföljande Mexitegel. Där sjunger Patrik så lugnt och starkt rader som ”vi skulle kunnat bli nåt så bra tillsammans, du och jag, om vi bara var några helt andra än de vi är.”
Stationer känns som ett möte mellan Henrik Berggren och Patrik när de åker på cruising tillsammans genom Stockholm. Musikaliskt känns även den som en resa, som ett statement om att aldrig riktigt stå still. Allra bäst tycker jag dock det är, som sagt, när allt stannar upp lite. När fokuset ligger på Patriks berättelser. Texterna är genomgående fantastiskt skrivna, vare sig de blickar bakåt eller ser fram emot en bokad resa där målet inte spelar någon roll - bara resan dit. Han har en fantastisk penna, ett starkt band med sig bestående av Olle Dahlstedt, Kapten Grå samt Andreas Lundhäll samt en blick för det som varit och det som komma skall. Tack för att vi får vara med på den resan.
Lyssna här nedan!
