 |
| Foto: Julia Moon |
Sara Mehner och Patriec Ahlström bildar tillsammans duon Moon Mother. De kommer från Grästorp och spelar slowcore, skulle jag säga och gillar man band som Red House Painters och Trespassers William skulle jag säga att man enkelt känner sig hemma i duon. Jag skulle säga att det som skiljer sig kanske mest från de andra banden är duons sätt att skriva texter. Där Red House Painters exempelvis använde mer vardagliga metaforer så berättar Moon Mother mer om känslorna genom naturlyrik. Däremot så finns en likadan melankoli i alla de tre banden. En sorg som färgar raderna.
Senaste albumet Meadowlands anlände nu i början av februari. Albumet följer upp She’s a starry night som släpptes 2023. Lyssna exempelvis på försiktigt vackra Catgold samt storfavoriten Black water därifrån. En oerhörd skönhet, till stora delar byggd av Saras fantastiska röst - förstås i samspel med musiken som bygger upp världar, känslor, tankar.
Rösten bearbetar livet, reagerar på saker som hänt - medan ömsom svarar, ömsom förstärker känslan som Saras röst uttrycker.
Just det där samspelet fortsätter på Meadowlands, här också i ett samarbete med Robert Hall på trummor. Världen de skapar tillsammans är både mystisk och känslosam. Det är både en plats full av mörker och på samma gång en biljett därifrån.
Texterna handlar om marker där sorgen har betat, där trauman har satt spår och där övergrepp av olika slag har satt som knivar i själen. Det handlar förstås mycket om det mörker som lagt sig över själen men samtidigt om friheten man känner när man lyckats skaka fram lite hopp, grävt fram ljus ur en källa, som att få krama om en trygg person. Mörker och ljus som tar sig fram jämsides. Texterna värjer inte för de svåra känslorna. Att skriva av sig blir ett sätt att bearbeta världen samt hantera den.
Musiken är genomgående förhållandevis långsam men samtidigt tung, mörk, en spegel för texterna. Texterna är strålande, särskilt i den intensiva Be a Forest, Child! där Sara sjunger ”raised in a culture with no room for soul” och där en hel stad sedan sätts i brand. Något som jag tolkar som ett grundtema på albumet, att den gamla världen byts ut mot något nytt. Det gamla, det destruktiva, det som satt knivar i en bränns ner.
Lyriken rör sig gärna nära det lite mystiska och känns karvat ur ett träd, ur skogens mystik. Skogen blir ett sätt att visa på friheten i livet. Där kan inget mörker nå fram. Root window är en av albumet starkaste låtar. Den pågår i över åtta minuter men jag fängslas verkligen. Saras röst ekar länge i mitt huvud och studsar mjukt runt därinne och lämnar mjuka och just varma tankar kvar. Texten full av vackra poetiska beskrivningar som ”The birds of the morning gave birth to the sunrise” och man visar gärna det vackra i naturen samtidigt som man beskriver mörkret och det svåra hos människan och i den kontrasten möts man på albumet. Titellåten är också fantastisk, storslagen och introvert på samma gång.
Överlag skulle jag säga att albumet blir som allra bäst av att lyssna på i sin helhet. Det är en som en historia du läser om natten och det är först när du läst alla sidor efter varandra som du kan tyda språket som albumet vill uttrycka. Du ska inte bara hoppa in här och där och förvänta dig snabb belöning. Utan ta din tid och lyssna till en duo som verkligen inte räds att hantera de svåra känslorna, som inte räds att visa livets kontraster, det tunga och det svåra samt flykten därifrån, hanterandet, bearbetandet. Det är en helhet, en gripande skildring, en resa genom mörkret som jag verkligen blir berörd av.
Lyssna här nedan!
