Musikminne från Sebastian Clarin

Foto: Johan Avedal 

The weight of a Circle är namnet på nya singeln från Sebastian Clarin. Som alltid är hans låtar mångbottnade. På hans dansgolv ryms alla känslor och tror man att man vet var man har låten så kommer en liten liten detalj som bidrar till ett extra djup. Det är en fantastisk synthpop-låt, omsvept av mystiska drömmar. Idag gästar Sebastian Clarin bloggen för ett musikminne!

Tidigare i år var jag på besök i New York för att hälsa på min kompis Bill. Under besöket bodde jag i East Flatbush, en stadsdel i östra Brooklyn vars invånare består nästan uteslutande av ortodoxa judar och jamaicaner. Det är en lite oväntad men väldigt skön kombination av människor och en stadsdel som är klart olik Stockholm där den typen av mångfald inte riktigt finns. 

En av dagarna när jag promenerar mot tunnelbanan för att åka in mot Manhattan får jag ett sms från en kompis som tipsar om att Thom Yorke och Mark Pritchards har ett nytt projekt ihop. Duon har precis släppt albumet Tall Tales och jag trycker igång det på en gång samtidigt som jag fortsätter min vandring mot tunnelbanestationen. Det som strömmar ur mina hörlurar är en ytterst märklig men helt underbar elektronisk musik. Det är mardrömslikt, vackert och svängigt på samma gång. Thom Yorke vrider och vänder på sin säregna röst som dessutom processats till oigenkännlighet av olika suggestiva effekter samtidigt som Mark Pritchards dysfunktionella beats och onda analoga synthar helt omsveper en. Det är magi. Olycksbådande men förförisk magi. 

Detta blir så det lite oväntade soundtracket till min fortsatta promenad mot tåget som sen tillslut ska ta mig in till Manhattan. Tillsammans med judiska hårlockar och jamaicanska dreads dansar jag mig fram längs med de breda trottoarerna. Thom dansar med mig på min vänstra sida och Mark på min högra. Vi tre dansar en jättekonstig men energisk dans och folk tittar på oss, eller snarare på mig, en ensam vit man med hörlurar och ett märkligt dansant rörelsemönster. Men det gör ingenting. Jag är helt och hållet innesluten i Thoms och Marks sublima värld. Inget kan stoppa mig. 

Hela den här upplevelsen för mig dessutom tillbaka till ännu ett minne, som jag faktiskt skrivit om här tidigare, nämligen när jag för första gången hörde David Bowies (och Brian Enos) elektroniska mästerverk Low. Båda dessa album har den här förmågan att med introspektiva elektroniska ljudlanskap trollbinda dig som lyssnare. Jag försöker också med konststycket att trollbinda med min musik, såklart kommer jag inte ens i närheten av vad dessa två fulländade konstverk gör, men det är ändå alltid bättre att sikta högt och missa än att sikta lågt och träffa.

/ Sebastian Clarin

Lyssna på singeln här nedan!