Idag släpper Andreas Sundström singeln Imorgon. Den är hämtad från det kommande debutalbumet och singel nummer två från just albumet. Kom bara kom hette låten som var först ut och det kändes som en mjuk, drömmig och melodiös popkaramell på skånska. Imorgon har lite mer riv i sig och är ännu bättre än Kom bara kom med en text om att allt kanske inte ordnar sig men att hoppet ändå finns. Kanske händer allting imorgon. Livet kan vända snabbt, både till det sämre och bättre. Det är i vilket fall som helst en dansant rökare som Andreas ger oss och idag gästar han bloggen med ett musikminne, kopplat till Oasis!
Jag måste varit 16 år när jag hörde Live Forever med Oasis för första gången. Det var i min kusins lägenhet, minns jag. Det var jag, mina äldre bröder och min kusin. Vi hade precis börjat bli småfulla när låten kom igång i bakgrunden. Och så började de alla tre skråla i kör, instinktivt: ”Maybeee! I don’t really wanna know!” och så vidare. Det var så jävla bra. Sån himla tyngd i soundet men också så fin melodi.
Jag satt tyst och fattade ingenting. ”Har du inte hört Live Forever?” - gapade min ena brorsa. ”Du har mycket att lära dig...” - fortsatte han. Så brukar han fortfarande säga ibland.
Jag fattade inte att det var Oasis vi lyssnade på just där då, även om jag nyligen hade hört Some Might Say för första gången någon månad tidigare, och blivit lika golvad. Jag blev friskt informerad av det alltmer fulla sällskapet om vad det var för låtar som kom ur högtalarna den där kvällen. ”Du måste börja lyssna mer på indiepop!” - jag höll med. ”Har du ens hört talas om The Smiths?” - Det hade jag inte. Men jag köpte deras uppmaningar rakt av, och det är jag glad för.
Veckorna, månaderna, åren efteråt plöjdes ohyggliga mängder av brittiska indie-guldkorn i de skitiga iPhone-hörlurarna. Det kändes som att man fick en frisk bris rakt i ansiktet varenda gång man hittade en ny ”Sally Cinnamon.”
Det gör det fortfarande.
/ Andreas Sundström
Lyssna här nedan!
