På en fest, för ett tag sedan, satt jag i mitten av en soffa, med två personer vända bort från mig. Hjärnan tänder i såna situationer ett strålkastarljus och i manuset finns två repliker:
Men säg något då, Oskar.
Vad ska du göra med dina händer?
Att dricka i sådana situationer blir som en ursäkt för att slippa hitta orden. Det går ändå inte. Stress är ingen bra uppfinnare.
Jag tror att det började redan i lågstadiet. Jag tyckte det var så jobbigt när vi skulle välja vilka vi ville sova med på klassresan eller arbeta med i grupp. Jag gick ofta på toaletten under valen. När jag fällde ner toalettlocket tänkte jag att allt hade löst sig. Ibland hade det det, ibland inte.
Det kändes som att ha på sig en tröja ut och in. Som att något var fel, trots att ingen annan såg det.
Jag bar på en osynlig dykarhjälm. Där nere på botten var orden svåra att få upp till ytan.
Jag hade ganska många vänner när jag var yngre, men jag var rädd för att bli bortvald och väldigt rädd för att säga fel. I dag har jag hellre få men nära vänner. Jag föredrar mindre sammanhang. Jag vill veta var jag har folk, så att jag inte förvandlas från skepp till vrak i deras ögon beroende på vem de själva är med. Ovissheten kan bli som en kniv in i tilliten.
Ibland står jag fortfarande i omklädningsrummet, sju år gammal, rädd för att visa mig naken. Ibland ser jag den där femåringen som höll sin mamma i byxbenet, med rufsigt blont hår. När vi lekte tjuv och polis var det inte bara polisen som jagade mig, utan också rädslan att göra bort mig.
Jag skulle vilja ta med de där versionerna av mig själv. Säga att rädslan kanske inte försvinner, men att det inte gör så mycket att göra bort sig. Att inte alltid veta vad man ska säga. Att ibland behöva lämna en situation och skylla på ett toalettbesök.
Människor kommer tycka om dig ändå. Trots det - eller kanske på grund av det. Du kommer skratta vid fel tillfällen och säga oklarheter bland andras självklarheter. Det är lugnt.
Vi kan välja bort saker från kosten, men inte det som skaver från den inre. Det följer med. Kanske handlar det inte om att bli av med det, utan om att träna på att bära det. Som ett slags inre träningspass. Att våga gå genom livet med tröjan lite snett, utan att läsa in andras blickar i varje steg.
Jag är ingen biofilm där alla sitter och iakttar mig från sina stolsrader - även om min hjärna ibland får mig att tro det.
Och skulle det ändå vara så, hoppas jag åtminstone få några Oscar för prestationen.
