 |
| Foto: Frida Lönnroos |
Jag imponerades djupt av Hanna Roos debutsingel. Den filmiska Somebody I used to be var verkligen en fint stillsam kram mellan pianot och de vackra stråkarna - samtidigt som Hannas röst dansade in en i en annan värld. En finare sådan. Texten en påminnelse om hur vi hela tiden förändras och att de inre vägarna sällan är spikraka. Små val kan få drömmar att tappa fotfästet samtidigt som nya drömmar greppar tag i en.
Nu är andra singeln här. The Tide heter den. Den bär på, precis som debutsingeln, ett filmiskt anslag - även om scenerna här är något mer fyllda av action. Första singeln var mer reflekterande i sitt tilltal medan den här singeln är i ständig rörelse. Jag fastnar redan vid första lyssningen. Dels så handlar det förstås om Hannas röst men också hur de små detaljerna hela tiden injicerar något intressant i låtens resa. Malin Svärdmalms underbara stämsång biter verkligen också tag i själen på de bästa av sätt och knappa tre minuter in hör vi som ett verbalt glädjeskutt från Hanna. Det låter verkligen som att glädjen hoppar jämfota in i rösten. Det är magiskt.
Det är en ganska omväxlande låt vilket samtidigt gör att produktionen hela tiden vandrar sida vid sida med temat för låten. Livet är som sagt sällan en rak väg men det är samtidigt viktigt att våga hålla fast vid sina drömmar, sina mål och sina vägar till drömmarna. Hålla just lyktorna dit tända. Tack Hanna för att du bjuder in oss till din filmiska och vackra värld.
Lyssna här nedan!
