Musikminne från Lotta Wenglén

Foto: Urszula Striner

Idag, i samband med att hon släpper singeln Everybody knows, så gästar Lotta Wenglén bloggen för att dela med sig av ett musikminne. Låten följer upp fjolårets fina duett Blackest hole on earth och båda singlarna finns med på kommande EP:n Stardust & Debris. Everybody knows är en väldigt fin singel om unga människor som mår dåligt och som gömmer sig både i sina huvuden och i sina rum. Texten berör på alla möjliga sätt och Lottas röst bär på mycket karaktär och minst lika mycket hjärta! Stråkarna i låten bultar också lika vackert. 

Jag tänker på de ritualer vi skapar kring vårt musiklyssnande. På den stora förväntan som kan uppstå på väg till en konsert med en favoritartist vars texter du kan från pärm till pärm. Eller som när jag hade beställt en cd-skiva på import och väntat i tre veckor för att hämta ut den. Ritualen inför att lyssna på den var som ett långt förspel. 

Städa undan på vardagsrumsbordet. Inget får störa upplevelsen. Ta ut bookleten ur fodralet, placera skivan i cd-spelaren, lägga mig i soffan med fjärrkontrollen och snabbt spela introt på varje låt. Först och främst för att stilla min iver, men även för att ta udden av en eventuell besvikelse över att artisten bestämt sig för att göra en annan skiva än den jag ville höra. Sedan djuplyssna samtidigt som jag läser texterna. Och när jag uppskattar en låt extra mycket kan jag klappa händerna mot låren i snabb takt som för att släppa ut min överskottsglädje. 

Eller kärlekshandlingen när en kompis tagit sig tid att göra ett blandband/cd till mig och att jag först flera år senare inser att minst tre av artisterna i den samlingen blivit mina största inspirationskällor. Tacksamheten för att min kompis visste något om mig, kände mig och kanske kunde förutspå att det skulle bli så. Att de här artisterna skulle komma att bli viktiga för mig. 

Eller när min kompis Thomas och jag skyndade oss hem till hans rum efter skolan och la oss på rygg på mattan, redo att med slutna ögon ta in ett av hans pappas omärkta kassettband. På ena sidan njöt vi av Emmylou Harris utomjordiska röst, på andra sidan en röst jag inte kunde identifiera som man eller kvinna (vilket var oerhört spännande att fundera på), men som jag efter många år förstod var Joan Armatrading! På en annan kassett fanns Roxy Music där låten Avalon fick oss att hänga viktlösa i rummet för att på sida B bli matade med ett experimentellt album med A Flock of Seagulls. Sista låten på varje sida blev avbruten på ett visst ställe när det var dags att vända på bandet och jag kan än idag ha en inetsad markör i mitt huvud på exakt samma ställe i de låtarna. 

Idag har jag förmånen att ha ritualer kring mitt eget musikskapande och de liknar de jag har för att inta andra artisters musik. Städa undan, börja på nytt, känna in nya idéer opåverkade av yttre inflytande (så långt det nu är möjligt) och lägga fram ett tomt vitt ark. Fatta gitarren som jag köpte för egna pengar när jag var nio och sedan lyssna inåt. 

Jag hör ibland min dotter borta från soffan när jag sitter vid datorn med lurarna på och har fått feeling i någon låt jag jobbar med, och följaktligen klappar frenetiskt på låren: 

- Är det bra nu, mamma? 

- Ja, nu är det bra.

/ Lotta Wenglén

Lyssna här nedan!