Sara Yasmine debuterade redan 2012 med singeln Life doesn’t work that way. Låten är fortfarande en av mina favoriter med Sara, det är en speciell känsla som infinner sig när hon i låten sjunger ”and I sure could say that I miss you everyday”. Mycket fint. 2013 kom första singeln på svenska, Glashus, och sen dess har Sara hållit fast vid det svenska uttrycket. Debutalbumet kom 2016 och hette Åh nej! Det som skiljer debuten och efterföljande albumet Osårbar är ett än mer direkt språk på efterföljaren, samtidigt som både texterna och musiken är mer åt det sköra hållet, faktiskt mer sårbara. Särskilt märks det när pianot är ett av få ljud som gästar Saras röst. Både titellåten och den akustiska versionen av Okända land är otroligt vackra och känslorna är så nära att det inte går att värja sig. Det är när rösten lämnas nästintill själv med känslorna som magin är som allra störst och som så fantastiskt visar den nakna sårbarheten hos en människa. Jag skulle säga att låtarna på debutren möjligen var mer direkta, men att låtmaterialet på efterföljaren överlag var starkare.
Den nya singeln heter Fjärilar och det är en slags visa där fokuset läggs på just berättelsen. Den där dubbelheten i att vara barn och kämpa mot en oförstående vuxenvärld men att man samtidigt lyckas ta hand om sig själv och sina vänner för man har fantasin som ett slags vapen, man har en omsorg om det som inte också får förvandlas till en grå verklighet. Fantasin får aldrig försvinna och barndomens naivitet får aldrig ta slut. Den måste få höra hemma i att växa upp.
Jag gillar den sagolika approachen i låten och hur fantasin får plats i texten också, när barnen målas upp i den poetiska texten. Att få njuta för stunden innan den grå vardagen hittar en. Sara sjunger "båda två får plats om vi trängs, vi gömmer oss och hör när alla andra går till sängs. Tyst! Dom kan höra oss, min vän..." och jag älskar verkligen bilderna som målas upp. På något sätt så påminns jag om Cornelis klassiska Sommarkort, låtarna bär på samma känsla och vemod, samtidigt som de båda blir som ett slags hyllningar till barndomen. Det är mycket vackert och jag får samma svårigheter att värja mig från känslorna här som på den akustiska versionen av Okända land. Jag hade gärna sett att låten var ännu längre, men Fjärilar är ändock en mycket vacker återkomst av Sara Yasmine.
Lyssna här nedan!
