Musikminne från Peter Hägerstrand

Foto: José Figueroa

Pugh Rogefeldt handlar musikminnet från Peter Hägerstrand. Idag har första volymen av tre från EP-serien Sjögräs släppts ut i världen. Peter har varit verksam sedan slutet av 70-talet och spelat i band som Jupiter Park samt Gycklarnas afton. Han har också komponerat filmmusik, bland annat till en av mina egna favoriter, Lärjungen (2013). Ett starkt psykologiskt drama. Nu är Peter som sagt aktuell med Sjögräs, Vol. 1 och det är en fin samling låtar som tar med en på en vandrign genom både vackra och drabbande historier. Det här är musik som min själ omfamnar. En inflykt i någons rötter. Läs Peters minst lika fina musikminne här nedan!

Alla associerar vi minnen och händelser i vårt liv med specifik musik. Från de mest obetydliga detaljer, som t.ex. var du var när du första gången hörde en viss låt till mera laddade minnen om vilken rad i en sliten psalm som tillsist fick det att brista på en väns begravning. Vi har låtar vi för evigt förknippar med den första förälskelsen, det första uppbrottet och till och med låtar som på något sätt förändrat vårt sätt att tänka. Med det inte sagt att musik inte skulle vara sig självt nog. När jag tänker på många av mina favoritlåtar är de omvälvande och förunderliga i sig själv. De är små underbara universum som inte syftar på, förklarar eller är beroende av något annat. Minnen och musik är något vi gärna förknippar med olika känslor. Ofta är de upplyftande eller smått sentimentala. Inte sällan sammankopplar vi musik med kraft eller till och med aggressivitet. Mera sällan är rädsla något man förknippar med denna konstart. Men skräck var vad jag kände en gång. 

När jag var i 10-årsåldern hade jag just börjat spela gitarr. Den julen fick jag en skiva av min bror. Det var Pugh Rogefeldts live-platta, Ett steg till. Vid sidan om Dr Feelgoods två första är det den platta jag lärde mig spela gitarr till. Jag älskade Ett steg till av många orsaker. Men. Där fanns en låt som fyllde mig med känslor som inte kan beskrivas annat än som ren skräck. Storseglet. Fram tills dess hade jag på något sätt hela tiden avancerat i mitt lyssnande och gått från det mest lättillgängliga mot det mera sofistikerade och musikaliskt avancerade. Här tog det stopp. Jag tror att min bror hade berättat att låten handlade om hur Pughs fru dog. Jag var redan ohälsosamt besatt av tanken på döden och kunde inte på något sätt förstå varför den skulle vara en del av livet, än mindre varför jag måste tänka så mycket på den. Ändå var det inte bara texten som skrämde mig. Det var nånting med musiken som jag inte kunde hantera. Inte minst munspelsfiguren. Den och ljudlandskapet. Jag skippade alltid Storseglet när jag lyssnade på plattan och jag undvek den ifall den råkade spelas någon annanstans. Det var ganska lätt. Med sina 10 minuter var det ingen radioplåga direkt. Det dröjde 15 år tills jag fick för mig att lyssna på den på nytt. 

Vid det laget hade jag helt glömt hur den lät. Jag mindes ingenting av texten, melodin eller hur det var arrat. Så går det som det går. Den golvade mig. Storseglet har allt det där jag går igång på när jag själv gör musik. Omedvetet hade den bildat någon sorts ideal vad gäller mina musikaliska preferenser. Där fanns också flera element jag kände igen från låtar och artister jag upptäckt under åren som följde. Storseglet måste t.ex. vara Pughs mest Curiga låt. Den är malande och målande på ett sätt som är både unikt och stilbildande (kanske inte). Kanske var det det som skrämde mig som barn. Jag hade senare äran att höra Pugh live flera gånger och träffade honom till och med som snabbast ett par men hann aldrig fråga om Storseglet eller tacka honom för den. Låt Storseglet gå.

/ Peter Hägerstrand 

Lyssna på Sjögräs, Vol. 1 här nedan!