 |
| Foto: Mattias Albinsson |
Jag var ute på promenad på Brännö med min fru för ett tag sedan. Vi träffade får och fikade på en sten med utsikt över dem och över vattnet. När jag lyssnar på Frida Franzéns låt September så är jag återigen på Brännö och repet som håller i ångesten, som håller all oro intill mig brister. Låten påminner om att naturen kan få en att se det vackra i livet, trots allt och även om man känner att allt rinner ifrån en så kan i stunder känna att allting stannar och bara visar en hur vacker världen faktiskt också kan vara.
Fridas andra album i ordningen, Tidens väv, handlar mycket om just tiden och hur man kan känna runt de fyrtio. Hur tankarna förändras och byter om, blir till något annat och mer reflekterande ju äldre man blir. Frida sjunger snyggt om en ”nära-livet-upplevelse” i Salt läker sår och jag älskar hur hon bygger upp världar med sitt språk. Det är både poetiskt, reflekterande och väldigt ofta vackert. I slutet av Rötter så inbillar jag mig att jag sitter på den där hästen och susar fram över fälten. Frida skapar tydliga bilder, levande.
Den politiskt färgade Blått gult är ett samarbete mellan Frida och Marianne Tanska från Ukraina. Jag rörs till tårar av låten som bankar gång på gång mot mina väggar. Orden är så viktiga att de vill ta sig in överallt och det gör de verkligen. I delar av värden leker man, i andra delar av samma värld byts leken ut mot något annat, mot bomber.
Textmässigt är det betraktande och personligt. Det är tankar som snurrar runt i ett postpunkigt landskap.
Frida, som gästade bloggen 2023 i samband med att duetten Den nakna djungeln släpptes (med Ossler), har imponerat på mig ända sen hon släppte debutalbumet Visdom om år. Uppföljaren är ännu bättre och när jag lyssnar till intensiteten i slutet av Sirius känner jag att jag verkligen älskar det här albumet. Alla känslor fyller mig och blåser av mig på samma gång. Explosivt och berörande.
Lyssna här nedan!
