Musikminne från Mats Wikström - Vara lite vilsen i vår sköna nya värld

Mats Wikströms debutalbum Det är över nu (släppt på Sing a song fighter) berör mig djupt. Det är ett öppenhjärtligt album som dels handlar om en relation men samtidigt också tomheten och sorgen efter att relationen tagit slut. Låtar som Det är över nu och efterföljande I evighet tra la la (jag älskar blåset i den sistnämnda!) tar han mitt hjärta och kramar ur och om det samtidigt. Djupt berörande, som sagt. Texterna är mycket väl skrivna och bränner verkligen till när Mats sjunger dem. Det kommer bli ett album jag alltid kommer bära med mig. Albumet är som sagt hans första solo, men han har i flera år varit låtskrivare och sångare i det fantastiska punkbandet Eterkropp som förra året gav ut albumet Bara vi, inga gäster. Idag har jag den stora äran att välkomna Mats i bloggens serie Musikminne!

När jag var ung under 70-talet (det bästa av årtionden) var jag drabbad av olika slags psykiska belägenheter, i första hand rädslor (fobier) av olika slag som gjorde mig oförmögen att fullt ut delta i de aktiviteter som årtiondet erbjöd. Nakenhet (även offentlig sådan), fria former av sex och användandet av cannabisprodukter av olika slag var vanliga aktiviteter som jag hade mycket liten del i. Musik var till för att spelas, man behövde inte vara bra, det var viljan och inlevelsen som räknades. Men inte heller musiken var jag del av i någon större utsträckning. Till viss del har jag kunnat ta igen allt det där på äldre dar men riktigt på samma sätt blir det ju inte om man är 18 eller 58 (jag är äldre än det nu). 

Det jag ändå kunde göra när jag var ung var att lyssna på musik. I tidiga tonåren var det Tio i topp, och som jag minns det ännu hellre Kvällstoppen som var min trygga vrå i världen. Jag spelade in låtarna på en bandspelare och sedan kunde jag ligga där i sängen och vara lite lagom deprimerad och lyssna på Waterloo sunset hur många gånger jag ville. När jag närmade mig slutet av tonåren och fortfarande var relativt olycklig var det proggen som kom in i mitt liv. Alltså den svenska som ofta besjöng orättvisor ur ett vänsterperspektiv men också svårigheterna med att leva ett bra liv. ”Att vara lite vilsen i vår sköna nya värld” som Ola Magnell sjunger i Påtalåten. Han slog ner som en smärre bomb i mitt olyckliga liv. Kanske är det albumet Nya Perspektiv (1975) som haft störst betydelse för mig. Något år innan kom Kjell Höglunds Häxprocess som haft en liknande stark inverkan på mig. Kan fortfarande lyssna på båda dessa album med stor behållning. Sen fanns ju Gunder Hägg som senare blev Blå Tåget med Stockholm Norra som en utlöpare. Om man ser till tiden jag lyssnat på en grupp är det nog Blå Tåget inkl medlemmarnas sologrejer som jag lyssnat mest på i mitt liv. Torsson är också ett band som följt mig in i dessa dagar. 

Åren gick och jag blev byråkrat på landstinget i Luleå. Ja, åren gick och inte mycket hände. Jag närmade mig 30 och blev till sist mer eller mindre utsparkad från korridorerna 1987. Nästa anhalt blev en konstskola och ett nytt liv började. Jag kom i slutet av 80-talet/början av 90-talet i kontakt med The Bear Quartets musik. Det lite vingliga och lätt melankoliska tilltalade mig. Jag lärde känna medlemmarna och särskilt Peter och Matti har blivit följeslagare i livet. Mattis sologrejer efter bandets upplösning finns med mig nu typ hela tiden. Årtionden har passerat fram till nu när jag lyssnat en hel del på mitt eget soloalbum, både under tiden av pålägg och mixning samt nu senaste tiden för att lära mig låtarna inför livespelningar. Vilat mig från det har jag gjort med Jonathan Richman, lyssnat många timmar på albumet Modern lovers 88. Vardagliga småroliga, ibland melankoliska texter med alla ingående ingredienser på plats. Ska slutligen nämna två låtar som jag då och då sjunger här hemma eller plågar omgivningen med, Konstiga restauranger med Jonas Lundqvist och Fakta och nostalgi med Bäddat för trubbel. Båda med texter om jobbig kärlek vilket jag själv också ägnat mig åt på mitt soloalbum (och i mitt liv). Tack och hej!

Ps. Ursäkta bara en kvinna på spellistan och det är Karin Beckérus projekt Lovi did this. Bra låt! Karin spelar med mig i mitt liveband. 

/ Mats Wikström 

Lyssna på Mats Musikminne-spellista här nedan samt på hans nya album!

Lily Bauer - Have you seen the moon?

Lily Bauer startade faktiskt som gatumusikant och har spelat på både Sydney, Malmö och Lunds gator. Hon bodde i Sydney i ett och ett halvt år men sen blev det Sverige igen och nuförtiden bor hon i Stockholm. Hon har tidigare gett ut musik på svenska men förra året, i november, gav hon ut sin första engelska singel, Wander. Hennes engelska musik är mer åt det folkpopiga hållet, skulle jag säga, medan hennes svenska låtar lutade mer åt vemodig vispop. 

Nu är hennes EP Have you seen the moon? här. EP:n består av fem låtar och något som hennes låtar präglas av, oavsett språk. är det uppriktiga i hennes toner, elden i det hon sjunger om. Det är relativt stillsamma resor vi bjuds på, mestadels gitarrdrivna, men vi får även ta del av piano och fiolens vackra språk. Det är ingen jakt på catchiga melodier utan det är en vemodig läkeprocess vi får lyssna till, om vad det egentligen är som man ska lyssna till. Är det hjärnan eller hjärtat? Att ta felaktiga beslut men att lära sig något av det, göra kloka insikter av det som har sårat. Det är innerligt och vackert på många sätt, särskilt i I know better där hon sjunger “I don’t know your face in the morning light, but I don’t want to be alone” och det är en låt som både värmer och skär på samma gång. 

Den främsta styrkan finns i Lily Bauers röst och texterna som känns så oerhört nära själen. Det avslutande titelspåret kläs i ett så vackert piano att tårarna nästan tränger fram. Det finns en styrka i alla de fem spåren, ett oerhört ärligt och vackert uttryck. 

Lyssna här nedan!

Nouel - Nouel introducing: Short stories

Jag har lyssnat en del på Nouels cover på min favoritlåt av Elliott Smith, Somebody that I used to know. Det är en fantastisk tolkning och man märker att Nouel verkligen uppskattar Elliotts låt, samtidigt som hon lägger sin egen själ i tonerna, i orden som hon sjunger. Nathalie Nedeljkovic som Nouel heter till vardags släppte debutsingeln Milky way 2021. Låten är en av de allra bästa på hennes debutalbum, Nouel introducing: Short stories, som nu är ute. Milky way är ett drömskt rum fullt med gamla fotografier där en gitarr och ett piano möts. Det är ett rum man aldrig vill lämna. Samtidigt bär texten ett vemod om någon som inte längre finns på jorden. Nouel sjunger ”I know it’s not easy to be dead when there’s so many ideas in your head” och det är en fin låt där längtan och saknad går ihop. 

Överlag är det annars ett fint historieberättande blandat med ömsint och vackert gitarrplock som Nouel bjuder på på sitt debutalbum. Det är perfekt kvällsmusik när man kryper ihop i soffan och musiken blir både en filt och en varm brasa och det är en fröjd att lyssna till Nouels texter som både är vackra och skrivna med finess. Det finns samtidigt en lekfullhet av samma själ som målas ut på det vackra omslaget, signerat Ebba Hägne. Lekfullheten målas ut både i texterna och i arrangemanget och ofta går allvaret hand i hand med lekfullheten genom albumets tio spår. Lyssna bara på lekfullheten i City kids eller i den fantastiska texten till Manic pixie dream girl. Det är målande och väldigt bra och ofta i samma skola som just Elliott Smith eller Phoebe Bridgers. 

Kärnan i albumet känner jag, även om Nouel själv berättat att historierna bara är till hälften sanna, finns i något hon sjunger i Iconic pizza night där sista raden lyder ”I would never open up to someone that just doesn't give a fuck” och det är ord som många säkert kan känna igen sig i. Det är ett album som känns öppet, som vågar vara sårbart och det är omöjligt att inte bry sig. Det är på många sätt ett fantastiskt debutalbum.

Lyssna här nedan!

Att träna upp lyckans kondition

Jag hade inte varit riktigt lycklig på länge. Själens rutor hade fått skrapas hela sommaren. Det innebar mest att lyckan inte hade särskilt bra kondition där i början. Det var inte läge för att springa fram. Men är det någonsin läge för att springa? Finns det en tid då känslor måste avgå? Mina känslor har alltid velat ha sina fönster på övervåningen, de har alltid försökt ha en överblick. 

Vissa dagar borde aldrig lämna sina rötter. Vi vadade genom vattnet. Himlen visslade lite tyst och färgades, nästan som en pyroman gick runt där uppe, tände eld på varje kvarter. Glädjen hade varit på hög ljusstyrka hela dagen. Gatlyktorna tändes och blev som små öar i vattnet. Vågorna stack ut sina hakor men det var befriande att stå där. Vi andades med varandra. Vi ska aldrig mer behöva skrapa själens rutor i maj, tänkte jag. 

Vi började gå mot skogen, samtidigt som regnet försiktigt började smyga sig på oss. Träden hade inte satt upp håret på säkert flera dagar. Det var så vackert den kvällen.Jag pekade på mitt huvud och sa att det gått en motorväg här innan, men att det nu bara var en cykelväg där. Jag tänkte att det är en av de finaste sakerna med att få vila ut, att tankar får tänkas klart. Själv vilar jag som bäst när jag rör mig, då är hjärnans mätarställning på noll. Då sjösätts varje tanke i lugn och ro. Jag lade mig i en droppe som försiktigt dök ner under din krage. Jag kände mig verkligen lycklig. När vi kom hem slängde vi av oss kläderna och somnade tätt intill. 

Två år har gått och jag har många drömmar kvar. Jag vill kunna se dem i ögonen, vem vet när de får för sig att packa sina pass? På många sätt är det lättare att bära varandras tyngder. De längsta stegen har vi tagit inombords de senaste åren. Från stapplade ord till böcker, från att knappt våga titta på varandra till att blickarna nu bultar mot själen, välkomnas in. 

Du följde med mig till tandläkaren och vi lyssnade till en äldre person i väntrummet som sa ”åh, en tidning om semlor!” och hans fru svarade ”Älskling, det står senior. Använd dina glasögon!” och kanske är det där vi om några år. En del dagar blir molnen som en snodd kring lyckan men de skingrar sig alltid och lyckan släpps återigen ut över ängarna, över gatorna, över din hand som långsamt närmar sig min under köksbordet.

Ida Wiklund - Mitt hem

Ida Wiklund vann P4 Nästa Stockholm och kom fyra i riksfinalen med fina Gör slut med henne, va med mig. Hon följde upp den singeln med att i januari släppa Det trodde jag aldrig. Ida, som debuterade redan 2011 med albumet Översätter världen, har en utveckling som verkligen rusat fram det senaste och det känns som att hon hittat hem i sitt uttryck och samtidigt vågar fila på det hela tiden. Det mer country-anstrukna på debuten har med tiden fått ett mer modernt popsound. Jag gillar utvecklingen, Ida sjunger alltjämnt fantastiskt och skriver både finurliga och fina texter. Särskilt rymmer hennes texter många känslor och texterna känns som ett fint och tryggt rum för hennes känslor, det finns en innerlighet och en tanke bakom varje ord hon sjunger. 

Det var fint häromkvällen när någon på spårvagnen spelade hennes Lyckligast nu. Det är en fin duett och vanligtvis gillar jag inte när människor spelar musik högt i kollektivtrafiken, men just där och då var det fint. 

Nya singeln, skriven tillsammans med Peter Kvint, Mitt hem är en låt som bär på både ett somrigt och luftigt sound, samtidigt som ett vemod stundtals skär rakt igenom stämningen. Det är både en tacksam hyllning till Stockholm men att samtidigt vandra runt där utan de personer som man gått med där innan gör ont. Ida sjunger till sina mor- och farföräldrar för i orden ”mitt hem” så finns samtidigt tankarna på deras hem och gator och minnen som Ida delat med dem. Det finns en tacksamhet i texten och låten tyngs inte av vemod, det vandrar dock genom låten, hand i hand med tacksamheten. Det är både vackert och rörande. 

Lyssna här nedan!

Simon Alexander - Evermore

Simon Göthberg som gör musik under namnet Simon Alexander har sen debut-EP:n Won’t be found 2017 mestadels rört sig i ett akustiskt landskap där hans röst blivit till en vän som hållit sig i närheten av en och snabbt kunnat trösta en vid behov. Lite den känslan. Simon är fantastisk på att ge olika slags känslor en röst. Kanske är jag mest förtjust i Simons musik när den allra största tyngden finns just där, i hans röst, i just hans berättelser men han är också väldigt produktiv och vågar prova nya vägar, nya sätt att kommunicera ut allt han bär på. Han har visserligen rört sig i lite mer riviga takter innan, men aldrig så mycket som på den nya EP:n Evermore. 

Jag måste säga att jag ändå gillar det lite mer riviga soundet och Happy going lucky är en självklar hit. Han har inte glömt det melodiösa i det tyngre soundet och han sjunger fortsatt mycket bra. De två avslutande låtarna, Alright och Evermore, är något mer tillbakalutade - samtidigt som de är explosiva, men de bidrar samtidigt med en större variation. 

Detta är klart annorlunda än Simons tidigare material men samtidigt är det en spännande utveckling och det är aldrig fel att pröva flera vägar, fler sätt att uttrycka sig. Simon berättade själv att han kände sig lite vilsen och behövde göra något annat och i såna lägen tänker jag att man behöver blicka både bakåt, som många av texterna gör på EP:n, men också blicka rakt fram, som musiken gör här. Det är Simon fast på ett nytt sätt. Det är samma starka röst, med en rivigare förpackning. Det är starkt att våga testa något annat efter många år av ett liknande uttryck och det låter minst lika bra. Men den allra största styrkan, det allra största rivet finns i hans röst. Må han aldrig glömma bort det. Den är den viktigaste komponenten i hans sound.

Lyssna här nedan!

Musikminne från Leyli

Leyli Afsahi släppte under namnet Leyli singeln Darkest before daylight 2020 och igår släppte hon efterföljande Change for the better. Det är en stillsamt vacker låt där Leylis röst verkligen glänser. Texten beskriver en slags nystart, lite som när livet klär sig i vårskrud och något nytt börjar växa ut i ens liv. Det är hoppfullt och innerligt - och väldigt vackert. Idag gästar Leyli bloggen för att berätta om ett musikminne, kopplat till Polarpriset, BB King och Jimmy Page!

Mitt roligaste och galnaste musikminne är när jag var 16 år och gick på Polarprisgalan tillsammans med min pappa och mina två yngre bröder. Jag kommer från en musikintresserad familj och under hela uppväxten var min pappa väldigt mån om att ta med oss barn på konserter. Mitt största intresse på den tiden var 70-talsrock, och jag hade börjat spela elgitarr två år tidigare. Idolen var Jimmy Page från Led Zeppelin. Gissa hur taggad jag blev när jag fick veta att Polarpriset 2004 gått till BB King och att ingen mindre än Jimmy Page skulle läsa nomineringen på ceremonin! Jag måste dit! Sagt och gjort - min pappa köpte biljetter och vi åkte till Stockholms konserthus. Själva ceremonin var visserligen pampig men för en 16-åring var det kanske lite för formellt och utdraget. Att se sin största idol i egen hög person var däremot nästan en surrealistisk upplevelse, även om han såg väldigt annorlunda ut från konsertfilmerna jag brukade se på DVD. 

Den galna delen av berättelsen utspelar sig dock inte under själva ceremonin, utan efter. Så fort det hela var klart går vi ut i Konserthusets foajé. Jag går lite i förväg och hör plötsligt någon säga ”the bus to Grand Hotel is right outside”. Ett ögonblick senare sitter jag på bussen. Ingen har kollat vem jag är. Min pappa ringer mig på min Nokia 3310 och blir nog lite chockad när han får höra vart jag är påväg. Bussen kommer fram bara en liten stund senare och jag följer med strömmen in på lyxhotellet. Det visar sig att det är där receptionen ska hållas. Hela den svenska musikeliten är förstås på plats. Jag går nästan in i Per Gessle och känner mig lite allmänt förvirrad och malplacerad. Fortfarande är det inte någon som lägger märke till mig - nästan som att jag var osynlig. Jag blir lättad när pappa och brorsorna kommer in genom entrén. Pappa känner sig ännu mer malplacerad - han är den enda mannen som har kostym istället för smoking. Jag har på mig min finaste topp från H&M och en kort pennkjol lånad av mamma, men framstår som väldigt basic bredvid de eleganta damerna i aftonklänning. Det finns heller inga andra barn eller ungdomar där. 

Jag minns inte riktigt vad som hände de efterföljande minuterna men mitt nästa minne är att jag och brorsorna befinner oss en trappa upp i VIP-loungen. Och där är BB King! Han sitter bekvämt nedsjunken i en stor fåtölj och verkar ha en djup konversation med en dam, så jag vågar inte riktigt gå fram och skaka hans hand. Det är något jag ångrar idag! Mina brorsor står nervöst i ett hörn och knaprar jordnötter. Jag minns att rummet var som en normalstor konferenslokal men med få sittplatser. De andra människorna la jag inte märke till - jag var upptagen att titta på BB King, men konstaterade samtidigt att Jimmy Page inte var där. Ska jag kanske gå tillbaka till det stora lobbyn och se om jag hittar honom? Innan jag hinner ta ett beslut är det någon som blåser en fanfar. ”His Majesty the King of Sweden! Her Majesty the Queen of Sweden!”. Dags att gå... Jag hinner kanske halvvägs ner för trappan när jag ser att Kungen och Drottningen är på väg i min riktning. Och strax bakom dem går han - JIMMY PAGE! 

Jag står som förstenad på en avsatserna. När Jimmy Page går förbi mig stammar jag fram ett nervöst ”Hi Jimmy....” Han bara stirrar tillbaka. Det måste ha varit märkligt att se en underdressed tonåring på den lyxiga receptionen. Min nästa syn är mina brorsor som halvspringer ut ur VIP-loungen. De nästan krockar med Drottning Silvia! Nåja, nu är det kanske dags att gå hem. Vi hittar pappa som undrar vart vi tagit vägen. En vakt tittar frågandes på oss. Vi lämnar hotellet samtidigt som folk börjar sätta sig till bords. Det fanns tyvärr inga platser över till oss...

/ Leyli 

Lyssna på Change for the better här nedan!

Musikminne från Kieli

Den svensk-finsk-karelska artisten Kieli, eller Elin Pöllänen som hon heter egentligen, släpper idag albumet From summer to spring. Det är ett album som gör mig djupt berörd. Det är intimt men samtidigt storslaget. Låtarna präglas av sorg och oro men samtidigt också tacksamhet och kärlek, som försiktigt kanske inte suddar ut sorgen men ändå förändrar den. Albumet är flerspråkigt och ger även naturen en röst. Dess språk och närvaro har gett styrka mot det jobbiga och tunga. Det är ett vackert album som allra främst handlar omen dotter och hennes pappa under deras sista år tillsammans. Albumet är en vacker bearbetning som alla borde ta del av. Kieli gästar idag bloggen för att dela med sig av ett musikminne om Sigur Rós. Och om hennes pappa.

En meteor föll från rymden och platsen den landade på blev så småningom till platsen där jag hörde Sigur Rós live för första gången, ett band som inte bara skulle innebära ett band för mig, utan en identitetsmarkör, en värld att integreras och förverkligas i. Jag minns inte vilket datum det var, men när jag googlar så kommer det fram att det var den 28 juni 2006 som Sigur Rós spelade den där omtalade konserten i Rättviks Dalhalla. Vi satt under filtar på bänkar, jag och min tonårskompis Hugo, som jag kallade kycklingen för hans gula tuppkam. Han hade stora hörlurar och vi delade egen-brända CD-skivor med varandra och sjöng Radioheads 2+2=5 på rasterna, en av de där många låtarna som fick en egensnickrad text då jag sjöng “meditation” istället för “paying attention”.

Vi satt och surrade av förväntan inombords. Sen började Takks första fraser eka i bergen, som sedan gick över till Glosóli, min absoluta favoritlåt. Bastonerna studsade mellan bergväggarna och gick igenom kroppen. De var långsamma men framåtlutade. De fick mig rotad, men ändå flygande. Vi visste var de var på väg, men vi förstod inte att de skulle leda oss in i en upplevelse som jag än idag ser tillbaka på som om det var en dröm. Stämningen. Vattnet runt scenen, där blås-bandet kom in på roddbåtar i röda marching band jackor under Se Lést. Ja, det är var så episkt som det låter. Och så en av kvällens sista låtar, Heysátan, som gav kvällen tid och takt att landa, och bli nostalgisk. Filten, mjuk över de knän som stillat sig. 

Jag minns resan, med de svepande vyerna från fönstret på ditvägen, och hur vi exalterat åkte hemåt i en hoppfull och upplyst natt. Ett musikminne, som knyts ihop med andra minnen, går vid sidan om en i livet. Jag har sett Sigur Rós live två gånger till. En gång i Helsingfors – pappa och jag tog oss dit med den så familjära finlandsbåten – och den senaste gången i Stockholm – jag tog mig dit på cykel. Medan Glósóli ljudade ut i arenan så brast något inom mig och tårarna började rinna. Så mycket har hänt mellan den där första Sigur Ròs-konserten och den sista. Livsval, jobb, andra resor. Förlust, sorg och saknad. En pandemi. Men också glädje, tacksamhet, kärlek. Att vi smyckar vårt eget Dalhalla av det meteornedslag som livet innebär, med alla dess känslor. Och musiken, som kan bearbeta allt det där, allt det vi vet och inte vet, allt vi saknar och allt vi håller om. I slutändan är det det som minnet av Dalhalla betyder: den där förväntansfulla resan och upplevelsen, men också den växande insikten om hur betydelsefullt det är att ha en sådan relation till musiken, att formas av den och själv kunna forma den. Och att ha haft personer i sitt liv som har möjliggjort och stöttat den relationen. Som pappa.

/ Kieli 

Lyssna här nedan!

Nelly Malou & Valentina Orioli - I don't need you anyway

Jag intervjuade Borlänge-artisterna Valentina Orioli och Nelly Malou hösten 2021. Valentina var då aktuell med debut-EP:n Handle With Care och Nelly släppte sin debut-EP I Like You Better In White. Jag har lyssnat en hel del på både Handle With Care och I Like You Better In White sedan de släpptes och särskilt föll jag för Valentinas berörande sång i Complicated och den likväl fantastiska som smärtsamma skildringen av en destruktiv relation i Nellys Déjà vu.

De båda artisterna känner varandra väl efter att de för några år sedan jobbade på samma restaurang i Borlänge. Förra sommaren stod de på scen tillsammans för första gången, på festivalen Alive i Borlänge. Den eftermiddagen, i juli 2022, så framförde de låten I don’t need you anyway. Det var premiärspelningen för en låt som idag släpps som singel. 

Nelly och Valentina möts här i en låt som behandlar en relation som man en gång i tiden kände att man var menad för, men som visade sig vara destruktiv, och insikten kom till en att man mår bättre utan just den relationen och nära vänskap kan få en att gå än starkare ur det, än mer skyddad från att hamna där igen.

Båda artisterna har en grund i alternativ elektronisk pop, men Nelly har kanske dragit mer åt det elektroniska vemodiga hållet medan Valentina har en dragning åt mer soul/RNB. Låten är i alla fall en fint möte mellan artisterna och jag har själv under flera kvällar satt på låten på högsta volym och känt en slags sol stiga i mig. Den känslan. 

Låten bottnar i något hemskt, men lämnar efter en sig en väldigt fin och stark känsla, som liksom springer runt i den somriga refrängen. En väldigt stark singel som jag hoppas många kommer ta till sig i sommar och jag hoppas samarbetet utmynnar i fler låtar.

Lyssna här nedan!

The Jilted - Guilty pleasures

I slutet på låten Guilty pleasures skriker till slut Magnus Haderborg ut orden ”I want you to hold me.” Det är känslosamt. Låten är den första singeln från duon The Jilted som består av Magnus (från The Vapour Veils) och Linus Giertta (The Grand Opening, Blanka). Första singeln är lite mer lågmäld och luftig än exempelvis The Vapour Veils material. Lite mer drömskt, lite mer elektroniskt. Det är en spännande duo och tanken är att kanske släppa en EP till hösten. 

Jag känner hur musiken får mig avslappnad samtidigt som texten, som beskriver en relation på väg att helt haverera, skär i hjärtat. Magnus sjunger ”I told you what’s wrong with our lives, and you told me what’s wrong inside me. Who I am and who I never was and never will be” och det är verkligen så att texten bär på en känsla, melodin en annan. Samtidigt känns det så öppenhjärtligt och önskan i slutet av låten så innerlig. Det är ångestfyllt men på samma gång gör de fin dansant pop av det och när ångest blandas med musik är det alltid förlösande på något sätt. Det är som vanligt i kontraster som mycket magi bildas, så även här. 

Det ska bli spännande att få höra ytterligare material från duon. Första singeln är mycket lovande.

Lyssna här nedan!

SOLE - våra liv

När jag var hemma och besökte mina föräldrar i Kalmar så fick jag med min ”bysse” som jag hade köpt på Astrid Lindgrens värld i början av 90-talet. Den är gjord av trä men består egentligen mest av mina föräldrar och minnen kopplade till dem. Det är samma med allt jag har i mitt hem som jag köpt med mina föräldrar, allt är kopplat till en viss del av livet och vad vore de sakerna utan dem? Kanske hade dessa saker tappat allt blod om det inte vore för mina tankar på mina föräldrar? 

Jag funderar över det där när jag lyssnar på SOLEs nya album våra liv. Albumet är en poetisk betraktelse över livet och dess gång och till viss del om hur vi påverkas av möten i våra liv. Människor kan ju komma in som gäster i våra liv och helt plötsligt blir ingenting riktigt som det var innan det. Albumet ställer många frågor om vem man är, både i förhållande till någon och vem man är utan den personen. Hur vore en väg genom samhället om normer inte var trafikljus att följa, om man bara kunde låta bli att följa olika slags ideal? 

Som ett sätt att svara på frågorna bjuder SOLE in till möten på albumet, mellan olika språk, perspektiv, människor och genrer. Det finns ju så många olika perspektiv att ta in och här, på sätt och vis, vävs en del erfarenheter och insikter samman. Som exempel kan nämnas låtarna gare du nord och novembermoln, båda låtarna är skrivna av hennes pappa Pelle Ossler men när SOLE sjunger låtarna är det som att hennes uttryck vävs samman med hennes pappas uttryck, ett möte mellan två olika tider och liv. I inledande nous läser Barbara Chamoun en egen dikt på franska innan SOLE kommer in med sin svenska text och återigen byggs en låt på mötet, här i språk och kontrasterna emellan. 

Just möten och kontraster är två tydliga teman på albumet. Det är inga känslor som döljs på något sätt, utan det är ett helt skafferi av känslor som möter oss, något som skapar något alldeles unikt. Lyssna bara på ven som låter både hotfull och lugnande på samma gång, med kyrkklockor och körer där allt låter både inbjudande och samtidigt skrämmande. 

Det finns många höjdpunkter, den intensiva stormen du jag tiden är som jag nämnt tidigare på bloggen något alldeles fantastiskt. Den var som ett tidigt vårskrik när den kom i februari och jag kan inte säga annat än att det är en låt att resa i. En låt att fängslas av. Titellåten är också en vacker historia, som både är finstämd och intensiv. I efterföljande låta allt bli sjunger Sole ”jag tror inte livet är menat att förstå” och kanske ligger det något i det, samtidigt som trösten finns i just förståelsen. När andra delar samma känsla.

I två liv låter det "Allt dom nånsin önskat sig är att någon vill stanna kvar, men allt dom vet just nu är att dom flesta ger sig av” och det upprepas gång på gång. Det är vemodigt. Samtidigt bär texterna på en stor tröst, kanske inte alltid i orden, men hur SOLE förmedlar dem med sin röst. 

På det här albumet är hennes röst en slags gemensam röst som tonsätter mångas funderingar över hur livet ter sig, vem man är med någon och vem man skulle vara utan någon. Det är kanske inte någon som riktigt har svaren, men SOLE ställer frågorna på ett fantastiskt fint vis. Ett av årets absolut bästa album.  

Lyssna här nedan!

Musikminne från Carlos Atlantis

Carlos Atlantis släpper idag albumet Magisk realism, vilket är deras andra album i ordningen. Debuten Yr i olika situationer kom i början av sommaren 2020. Skulle säga att deras drömska indiepop har blivit aningen stökigare och rivigare. Mer explosiv, helt enkelt. Texterna är genomgående mycket bra och i allt från fina Slå på saker tills dom låter till mer lugna Ändra form så lyckas de verkligen fånga mig. Jag gillar stämningen de bygger upp och texterna är verkligen fantastiska och de sticker ut i bruset av allt som släpps. Strålande på så många sätt. Den 8 juni firar de albumsläppet på Babel i Malmö och idag gästar de bloggen för att dela med sig av ett musikminne!

 

Någon gång under hösten 2012, två år innan Carlos Atlantis bildades, såg två av oss det amerikanska indierockbandet Grizzly Bear på Berns i Stockholm. De turnerade med sin nya platta ‘Shields’ och vi var som förhäxade av detta nyskapande och begåvade band. 

Vi förundrades över hur låtarna som kompositioner lät så organiska och enhetliga trots att de sällan följde vanliga låtstrukturer inom pop- och rockmusik. Inte minst fastnade vi även för hur denna grupp lät dynamik spela en så central roll i många låtar; hur naturliga växlingarna lät mellan finstämdhet och käkmuskeltriggande crescendon. 

Vad gäller det rytmiska så framstod Chris Bears trumspel så musikaliskt att det stundtals knappt gick att uppfatta som en egen komponent. Självklart hördes det men var så väl inflätat i resten av musiken att bandet tycktes operera mer som en självständig organism än enskilda bandmedlemmar. Liksom Chris Bear har jag (Johan) en fot i jazzen och den andra i rockmusiken, och jag tyckte mig höra detta överbryggande spel mellan dessa två stilar på ett helt unikt sätt. Istället för en fullständig klash mellan genrer så var detta ett ödmjukt möte dem emellan. 

På vårt nya album Magisk realism hörs nog inga uppenbara likheter med detta band som vi såg den där höstkvällen 2012. Våra egna musikaliska preferenser har förändrats sedan dess och nya medlemmar med helt andra influenser har satt en tydlig prägel på hur Carlos Atlantis låter. Däremot: varje gång vi börjar skriva på något nytt så tycks vi naturligt söka oss till någon slags gemensam utgångspunkt i form av de musikaliska ideal vi upptäckte med Grizzly Bear. Hur vi ser på låtstrukturer och hur vi tänker kring ljudbilder. På så sätt lever detta vidunderliga band vidare för oss i nästan allt vi gör. 

/ Johan Portmark och Filip Astner i Carlos Atlantis

Lyssna här nedan! 

Musikminne från Isolde Molarin

Isolde Molarin släpper idag singeln My taxi's here, en drömsk låt som man verkligen ska lyssna på på ens kvällspromenader och bara gå in i stämningen den bygger upp. Isolde sjunger strålande och den allra vackraste melodin i låten finns i hennes röst. Det låter både exprimentellt och sökande, men samtidigt så självklart. En väldigt närvarande låt. Låten är hämtad från den kommande EP:n Now you're holding my heart och fortsätter det som på den här singeln så kommer det sluta i något alldeles fantastiskt, var så säkra! Idag gästar Isolde bloggen för att dela med sig av ett poetiskt musikminne. 

Jag sitter i mitt sommarhus. En liten stuga med fönster mot vattnet. Inne har jag riggat upp min studio på ett trädgårdsbord- Man tar vad man har. Jag är i färd med att lägga körer på en låt. Viskande körer för micken är på hög Gain. Jag sitter och klipper ut de bästa tagningarna när jag hör ett annat ljud gå in i micken. Ett märkligt raspigt skrikande ljud. Jag tar av mig hörlurarna och hör att ljudet kommer utifrån. Det låter som en hes fågel som skriker någonstans i viken. Det är svalt ute och vattnet ligger spegelblankt i natten så ljudet studsar och ekar igenom skogen och ger ett otroligt naturligt delay. Jag spelar in ljudet med min telefon. Det visar sig senare vara ett rådjurskrik. Ett läskigt hest läte, nästan mänskligt. 

Några veckor senare sitter jag med prodden till Eager kissers, en låt från kommande EP:n Now You’re Holding My Heart som även My taxi’s here kommer ligga på. I prodden saknar jag en nerv, något vackert hemsökt. Jag får då användning av min inspelning. Rådjursskriket får bli snaren i låten. Det är subtilt och passar in i det cinematiska ljudlandskapet. Vet man inte om det kommer man inte tänka på det, men nu när du vet. Försök hitta det.

/ Isolde Molarin 

Lyssna här nedan!

Ida Gratte - Vi måste prata

Ida Gratte släpper idag nya singeln Vi måste prata. Just den meningen får många att bli rädda i relationer men egentligen bidrar den faktiskt med något gott, då man måste våga ifrågasätta saker och samtidigt vara så ärlig och rak som möjligt i alla relationer. Många är förstås rädda för att dels öppna upp sig men också att såra den andra, men samtidigt är att vara öppen mot de vi vill ha nära något otroligt viktigt. Alla relationer förändras i takt med att livet förändras och de man hade nära en gång kanske är mindre nära längre fram, eller tvärtom för den delen. 

Idas Vi måste prata handlar just om det där svåra med en vänskapsrelation som förändrats med tiden. Man vill inte att relationen ska ta slut, men samtidigt mår man inte bra i den heller. Innan fanns det en större öppenhet i relationen, men plötsligt har den blivit mer sluten och samtalen som förr kunde innehålla små detaljer berättar inte ens stora saker längre. Ida är som vanligt fantastisk på att lyfta fram problem både i samhället och i vardagen. Problem som många brottas med. 

Ida har sedan hon gästade bloggens serie Musikminne 2021 ofta varit omskriven i bloggen och det finns en sådan ärlighet i hennes musik som verkligen gör att den lyser. Texterna känns både raka och finurliga (här rimmar hon roligt på Toan/Johan och presenterar honom som 29, 1.89) och många av de teman hon tar upp är viktiga och hon skriver utan filter. Det går inte att säga annat än att hennes musik både är som kramar till de som behöver det och smällar på käften till de som förtjänar det. 

Vi måste prata är ytterligare en jättefin singel som lyser som mest i slutet där det känns som allt händer på en gång för att sedan tona ut på ett vackert sätt.

Lyssna här nedan!

Musikminne från Gamba

Jag intervjuade Daniel Gamba i samband med att han släppte debutsingeln Aseabarn 2020. Singeln var en låt som bland annat handlade om hans uppväxt i området Råby i Västerås. Jag tyckte att det lät fantastiskt och jag har sett fram emot fler låtar av Gamba. Nu är han återigen aktuell. Denna gången med singeln Falafelkungen! Gamba är fantastisk på att måla upp bilder i sina texter. Otroligt målande. Låten kom till när han satt en kväll på Tacobaren och såg raggarbilar stanna utanför Falafelkungen på Sveavägen. Där och så skapades en målande och skön poplåt. Idag gästar Gamba bloggen för att dela med sig av ett musikminne!

Min kompis berättade en dag att han hade varit på ett seminarium med Bill Drummond, en av frontfigurerna i ett av 90-talets största band, The KLF. 

Under seminariet nämnde Drummond att han hade ett projekt som innebar att låta en soppa resa över jordklotet. Alltså, det handlade om en soppa som det hade sparats en bottensats av, som därefter hade rörts ner i en ny soppa, i ett annat hem, varpå den nya kocken i sin tur upprepade samma procedur, alltså sparade en del av den nya soppan som grund för nästa. Man skulle sedan fråga någon random människa om man kunde få komma hem till den personen och laga till soppan och på så sätt skulle den färdas vidare. Tanken var att det skulle uppstå ett möte mellan människor som annars var främmande för varandra och att den ursprungliga soppan hela tiden skulle finnas med i bilden och ligga och puttra i en kastrull någonstans i världen (i o m alla sparade bottensatser, jag vet, det håller inte). 

Ja, iallafall. Drummond frågade seminarie-deltagarna om han kunde få komma hem till nån av dem och laga till soppan, varpå min kompis räckte upp handen. 

Därefter ringde min kompis runt till folk han kände och drog ihop ett gäng på 15 pers som dök upp i hans lägenhet i Högdalen. I köket stod Drummond knäpptyst och rörde i soppan. Min kompis sa att Drummond hade köpt i princip varenda grönsak som fanns i affären och nu stod han där, en legend som inte sa ett ord, bara stirrade i soppan och drack lite vatten då och då. 

Tre timmar senare kom han ut från köket, nu pratglad och humoristisk, med soppan som vid det här laget såg ut som geggamoja. Han visade på en karta hur soppan hade vandrat och att det fanns en hemsida för den som ville följa resan. Med sig hade han även en låda påskliljor som inte hade slagit ut än. Han uppmanade oss att ta med några knippen för att ge till folk vi mötte på vägen hem. Jag gjorde så och begav mig mot tunnelbanan. Där ute i kylan slog plötslig knopparna ut i min hand. Det var som en tecknad serie. 

När jag kom till tunnelbanan så gav jag liljorna till en gubbe som stod i kön till grillen. Han tog blommorna och åt upp dem. Sen åkte jag hem. 

Och tyvärr Drummond, soppan var inte god.

/ Gamba 

Lyssna på Falafelkungen här nedan!

Mattias Drufva - Dagslända

Jag skrev om Mattias Drufva i samband med att han släppte singeln 23 september 1981. Jag gillade den punkiga rocken då, samtidigt som jag redan då anade att Mattias inte vill fastna i ett visst fack, utan vill spinna genom olika genres. Hans bredd är stor. Det märktes även på albumet Ränderna går aldrig ur, som växlade mellan tung punkig rock till alternativrock med 80-talsvibbar. På EP:n Himmelsblå var låtarna mer akustiska, nästan lite visaktiga och även det passade Mattias väldigt bra. 

Nu är i alla fall nya singeln Dagslända här och jag älskar hur Mattias här visar hur brett register även hans röst har. Här bjuds vi återigen på tung rock, fast mer åt grungehållet. Jag gillar verserna mer än refrängen. Jag hade nog föredragit samma tempo genom hela låten, även om jag samtidigt har svårt för att värja mig när intensiteten skruvas upp ordentligt i slutet på låten. Mattias är hur som helst en mycket intressant artist att följa. Det märks hur nyfiken han är på att utforska nytt, hur han vägrar att fastna utan ständigt vill vidare. På singeln sjunger han bättre än någonsin och jag tror inte heller att han faktiskt ska låsa sig vid en genre, utan han vinner mycket på att skapa flera olika uttryck, som alla baseras på mycket känsla och samtidigt starka texter.

Lyssna här nedan!

Nära döden - Vill se dig vara vaken

Nära dödens debutalbum Slänger ingenting, som släpptes i februari, är ett av årets bästa släpp. Deras explosiva energi i kombination med Hanna Winbergs fantastiska sång bidrog till en mycket stark debut. De raka texterna om att växa upp och rädslan över vad det ofta innebär för ens liv, ens gnista och ens identitet bidrog till ett starkt vemod över de skrikande gitarrerna. Hela albumet blev en intensiv upplevelse, ett rum fullt av känslor. 

Nu följer bandet upp albumet med singeln Vill se dig vara vaken. Låten är ytterligare en punkpoppig pärla där vi bland gitarrmanglet även får njuta av munspel. Låten behandlar ett ämne som träffar mig hårt, det där att få tiden att räcka till i vardagen. Det är väldigt träffande bara med raderna ”jag vill se dig vara vaken.” När så mycket annat ska få plats i ens liv är det svårt att hitta tiden till de som ligger en närmast hjärtat. 

Låten befäster bandet som något av det mest spännande i musik-Sverige just nu och de gör stor pop av svårigheterna som kommer med att tvingas bli vuxen.

Lyssna här nedan!

Lars Winnerbäck - Nåt som verkligen är bra

Lars Winnerbäck har varit med mig i alla år. Jag har alltid gillat hans stillsamma steg mer än de bredbenta rockiga. Lyssnar hellre på en låt som Fria vägar ut än exempelvis Det gick inte. Hans främsta styrka finns annars i hans texter, som för varje år bara blir bättre och bättre, och kanske också mer raka än de var innan. I höst så släpper han det nya albumet Neutronstjärnan där han samarbetat med Joakim Berg och Martin Sköld från Kent. Det väntas bli ett uppdaterat sound och först ut är singeln Nåt som verkligen är bra där just Joakim Berg gästar med sin röst. 

Låten beskriver stunder då ”hela livet sjunger med” och nånstans påminns jag om senaste gången jag verkligen föll för Lasses låtar, det var när han släppte Tror jag hittar hem. Här finns det inledande pianot, som då, här finns en text som både blickar bakåt och framåt. precis som då, men i Tror jag hittar hem var någonstans ändå vemodet störst. Här finns vemod också, men främst är det en ganska positiv låt som lär sätta solstrålar i människor snarare än skav. En slags studentlåt som påminner om det fina i livet som väntar, en bil mot Halland eller en natt på klubben Debaser ”som man knappt kommer ihåg.” 

Han fortsätter att beskriva ett liv som innehåller för mycket av vissa saker och för lite av en del, men att kroppen ändå är frisk och hjärtat slår. Jag gillar arrangemanget och hur Joakim Berg återkommer med orden ”nåt som verkligen är bra” även om jag gillar själva verserna mer än ”refrängen”. Det är än finare i slutet när Jocke och Lasse upprepar de orden tillsammans. Det känns mer. Kanske hade det varit ännu finare med en mer regelbunden duett, men det är verkligen en stark låt som tillhör bland det bästa Winnerbäck har släppt på flera år. Det är en låt som blickar mot ljuset, precis som vi just nu, när Sverige snart snart snart slår över till sommar.

Lyssna här nedan!

The Resonance - Desolation

Göteborgsbaserade The Resonance bildades faktiskt i Sundsvall runt 2005 och hette Tvivelfront på den tiden. Fem år senare bytte man namn till nuvarande The Resonance och idag består bandet av 6 personer och det är gitarrdriven indiepop som det handlar om. Förra singeln släpptes 2022 och hette Aldrig ensam. Låten spelades även in på engelska, under namnet Star. Jag gillade när sångaren Jerker Ersare sjöng på svenska och jag hoppas det är ett drag bandet tar till fler gånger. 

Idag släpper man i alla fall singeln Desolation. Som på förra singeln så lever Broder Daniel i bandets melodier. Men där Broder Daniel bjöd på mestadels relativt upprepande texter så är The Resonance mer utförliga, samtidigt som de generellt är raka och känns ärliga och öppna. Just i Desolation sjunger Jerker om en relation som man varken kan lämna eller stanna kvar i. Jag gillar hur gitarrerna liksom skapar ett än större sår i texten eller gör såret i texten tydligare. Även om texten är stark så är det just musiken som för låten framåt, intensiteten i soundet. Jag tänker att låten kommer växa än mer live.

Överlag är det en stark singel från The Resonance och när jag lyssnar på bandets tidigare låtar märker man att bandet verkligen har utvecklat sitt sound till det bättre, det märks tydligt i både Aldrig ensam/Star och här i Desolation. Visst lyser influenserna igenom men det är verkligen inget negativt här. På exempelvis albumet These days hör jag mer postrock medan man på de senare singlarna närmat sig just Broder Daniel. Men man gör något eget av det och Desolation är en singel som växer och som förhoppningsvis kommer ge bandet en större publik.

Lyssna här nedan!

Glenn Udéhn - Vakna

Jag tycker om när Glenn Udéhn omfamnar vistraditionen. Jag minns när vi pratade någon gång, så nämnde han att han gärna ville närma sig det mer visaktiga soundet. Det har kanske inte märkts jättemycket, men i stunder har det som till viss del började på b-sidan Sjung en visa till utvecklats och jag själv tycker att det är något som Glenn absolut ska utveckla än mer. På senaste albumet En natt en dag en vecka en månad ett år ett liv så älskade jag verkligen Lamporna tänds och släcks. Glenn är fantastisk på att fånga stämningen i det lilla, i det mer akustiska. När instrumenten är färre blir rösten ett än viktigare instrument och i Glenns fall så är hans röst som bäst i de sammanhangen. 

Låten Vakna är en melankolisk visa där Glenn sjunger ”jag har gråtit bort hela våren” men där solskenet ändå kryper in i texten. Det blir sommar, det finns ett hopp om att livet vaknar till igen. Glenn fortsätter med de fina raderna ”Du måste lova att ge dig en till chans, så du får känna det bara fåglarna kan säga” och för mig är det en av Glenns bästa låtar på länge. 

Jag gillar den sköra romantiska melodin, hur Glenns och Klara Goligers röster passar så bra ihop. Klara håller sig i bakgrunden, men på ett väldigt fint sätt. Låten ökar i tempo när halva återstår och jag hade nog föredragit om den fortsatt som den började, men det är ingen stor grej just här. Jag hoppas Glenn fortsätter omfamna vistraditionen. Det är något som verkligen klär honom. 

Lyssna här nedan!

Mitt huvud är en etta inredd som en sexa

Det är svårt när ens hjärna helt plötsligt blir till en löparbana. Man hinner inte ens byta om. Alltför ofta är mitt huvud som en etta inredd som en sexa. Den är en tv som står på hela natten. Som barn var jag nog sällan orolig, kanske små snöbollar som kastades runt i huvudet, men snöbollarna har blivit till laviner. Det är inte hela tiden, det handlar oftast om att lämna varje spegel och varje situation perfekt, inte misslyckas. Jag kände ett behov av att alltid vilja vidare men varför skulle jag växa till tretton våningar bara för att? Tar fåglarna och molnen allas händer? Vill alla sträcka sina händer så högt? 

Man får välja vilka bilder man vill göra en ram av. Min självbild fram tills att jag var 25 är inte en av de bilderna. Det är många minnen man vill tömma, gå ut och kasta i havet. Länge hade jag vattenkammat humör. Länge hade jag mina rötter i att aldrig säga nej. Jag har huggit ner de träden nu, men det tog några år. Länge hade jag en ovilja att springa på mig själv. Att våga se på mig själv i spegeln efter en dusch. Att plötsligt tappa fattningen om ratten. Länge var jag en sån som undrade om jag stängt av spisen när jag lämnat hemmet. Förutom att spisen satt i mitt huvud och den var aldrig avstängd. Plattan var på och allt bara kokade. Färgen av de tankarna har inte helt flagnat bort. Men jag bor några hundra meter från de tankarna nu och en dag går kanske flyttlasset än längre. 

Jag kan skriva texter om att det är okej att misslyckas men min hjärna vill inte ens ta till sig ett utkast av de texterna. Den där oron finns även i en del sociala situationer, det finns verkligen stunder då jag önskar att jag hade en korrekturläsare i just sociala situationer. Jag har alltid skämtat som en del i att göra det lättare, men ibland blir det verkligen som att öppna bildörren medan bilen är igång. 

Jag fyller 40 snart och har fortfarande inte riktigt lärt mig att dirigera vågorna. Det jag har lärt mig är att man ofta behöver fokusera på vad just man själv behöver, man kan inte fokusera på andras diken när ens eget hav rinner över. 

Att bli vuxen kändes som när jag som liten stod i kassan på ICA och min mamma sa att hon bara skulle hämta något och att jag skulle stå kvar i kassan så länge. Det blev färre och färre framför mig. Jag tänkte tillbaka på de situationerna och hur maktlös man kände sig där och då. Så kändes det. Jag väntade på att det skulle komma ett övergångsställe till att bli vuxen men istället fick jag snedda över en trafikerad väg. Det var som en färdigrätt som var klar efter sju minuter i mikron. Här väntade jag mig hemlagat. Man kan tala om att man själv väljer ingredienserna men det blir inte riktigt så. 

Att bli vuxen är inget förstahandskontrakt, det är att vara inneboende och flytta runt i olika liv, olika känslor. Det kan ta lång tid innan väggarna känns som ens egna. Innan dörren öppnas av välbehag snarare än av ångest. Det tar tid att lära sig vilka delar av en som är animerade, vilka delar i en som gör ont på riktigt när något vrider ur ens själ. Att bli vuxen är som att ta med sig soporna in. Vänja sig vid lukten.

Men att bli vuxen var även att flytta in i någons själ och aldrig banka på dörren, aldrig vilja släppas ut. Det är min hemstad och på vissa sätt där jag föddes. Just där och då är livet i kontakten och hjärnan ställer sig inte på sladden. Den låter oss vara. Då kan dagar i sängen eller att bara gå ner till ICA vara några av de mest fantastiska dagarna man haft. Det trodde jag inte. Särskilt inte när jag stod där själv i kassan och väntade på att min mamma skulle komma tillbaka med potatisen som hon hade glömt.

Musikminne från Oliver Krieg

Oliver Krieg spelar på Vassa Eggen i Stockholm i kväll. Skulden & Skammen, hans debutalbum, släpps idag och det ska naturligtvis firas. Texterna skildrar både skuld och skam över en ljudbild som känns intim och nära. Finfin pop med starka texter. Kul att även Vakentimmar-bekanta Hugo Holke gästar på låten Inte härifrån (Mar de hoces). Det är en av de starkaste låtarna på albumet, otroligt känslosam. Idag, dagen till ära, gästar Oliver bloggen för att dela med sig av ett musikminne!

Jag, som så många andra, sjöng i en kör på gymnasiet. En ambitiös sådan, driven av samma eldsjäl sedan sin start några år innan jag ens var född. Sådan var ambitionsnivån hos vår körledare att kören då och då befann sig på olika tävlingar runt om i Europa. Det rör sig om klassisk körmusik och jag tror vi lät rätt bra faktiskt, vår ringa ålder och egentliga musiksmak till trots.  Under mitt andra år reste vi ner till österrikiska alperna för en av dessa kraftmätningar mot likasinnade töntar från hela världen. 

I dalen invid en nästan tropiskt klarblå sjö låg ett litet värdshus med snirkliga takbjälkar och små fönsterluckor. Bergen tornade upp sig runt omkring, snötäckta och branta. Men nere vid sjön var det vår och grönt. 

På själva värdshuset bjöds trånga sovsalar, grumliga, smaklösa buljongsoppor och trots den vackra inramningen utanför fönstret spenderades mycket av vår tid i en dunkel källarlokal. Här övade vi till perfektion de verk som skulle framföras för juryn och sedermera kamma hem en förstaplats. Vi sjöng en rad komplicerade verk på krångliga språk vars uttal vi också repeterat frenetiskt. Men det som kanske var vårt paradnummer var Wilhelm Stenhammars ”I Seraillets have”. Ett kort, vackert stycke på danska av alla språk. 

Jag inser medan jag skriver detta att det måste låta fruktansvärt pretentiöst och för den som hört något av min musik, ganska avlägset från denna. Men låt inte språkbruket lura dig, jag är i alla fall lite mer rock än den här berättelsen skildrar, lovar. 

Nåväl, där satt vi i en ring på nednötta stolar och sjöng varv efter varv på detta stycke som de flesta av oss nog tyckte att vi bemästrat vid det här laget. Men gång på gång började vi om och gång på gång tog det tag i mig. Du vet när man hittat en ny favoritlåt, låtit den gå runt runt och så plötsligt kommer man till den genomlyssningen då magin inte är där längre. Vi hade sjungit det här stycket hundratals gånger redan innan vi satt oss på bussen ner mot kontinenten, och väl på plats i källaren gick den säkert tjugo varv till. Men där satt jag och kände armarna rysa när vi närmade oss slutackordet, varje gång lika starkt, utan undantag.

/ Oliver Krieg 

Lyssna här nedan och kolla in eventet till spelningen på Vassa Eggen här! 

Musikminne från Frida Franzén

Idag släpper Frida Franzén singeln Den nakna djungeln. Låten är en vacker duett med (Pelle) Ossler. De två rösterna möts verkligen och kompletterar varandra i en låt som eskalerar i intensitet och som känns mer och mer ju längre låten pågår. Finast är det när Frida och Pelle bär upp låten i de gemensamma partierna. För drygt ett år sen släpptes Fridas debutalbum Visdom om år och det är tydligt att hon utmärker sig med sin musik då texterna, rösten och produktionen bildar en helhet som både är unik och fantastiskt bra. Särskilt de poetiska texterna sticker ut, men som sagt; en fantastisk helhet. 

Idag gästar Frida bloggen för att dela med sig av ett musikminne, kopplat till nyligen bortgångna Pugh Rogefeldt. 

 

Jag minns inte vilken sommar det var, men det måste varit i slutet av 00-talet. Jag och några kompisar var på Ornö i Stockholms skärgård, som då var mitt lantställe, numer min hemadress. På Ornö fanns då bara en krog, inhyst i öns bygdegård. Krögaren hade nog en bra kontakt i musikbranschen, för flera år i rad spelade där artister som kanske inte alltid var hyperaktuella men ändå kändes för stora för att lockas till denna relativt okända ö. En av dessa artister var Pugh Rogefeldt. Och den spelningen var vi nu på väg till. 

Vi hade lånat ihop fyra cyklar och trampade den 5-6 km långa vägen till öns centrum. Restaurangen består av ett stort rum, med fönster längs ena långsidan med en fantastisk vy över inloppet till den långa vik som kallas Kyrkviken. I en hörna där vid fönsterraden satt Pugh på en stol, med sin gitarr. Biljetterna var såklart utsålda, men hur många får vara där inne? Kanske 80 pers. Så intimt är nog ingen överdrift. 

Den enskilda låt jag minns bäst från spelningen den kvällen är nog Dinosaurie från det fantastiska albumet Maraton som släpptes 1999. Låten har ett underbart gitarriff, och en makalös text som nästan passar ödsligheten med en ensam gitarr bättre än fullt band. En sak jag slås av är hur komplett det kändes, med en ensam artist på en stol, och vilken bra berättare han var. Riktigt bra låtskrivare har mycket att berätta tänker jag, och deras låtar håller för både fullt band och med en ensam gitarr. 

Efter spelningen cyklade vi hem, rusiga i den varma, ljusa sommarkvällen. Ner till stranden där jag lärde mig simma en gång, som är helt igenvuxen nu och var halvvägs på väg redan då. Många musikminnen som baseras på livespelningar skapar så mycket mer och klarare minnen runtomkring. Det blir nån form av referenspunkter att hålla sig fast vid, i ett då som hela tiden kommer längre bort. 

När jag nåddes av beskedet att Pugh Rogefeldt hade dött, var detta min första tanke: att jag fått uppleva honom, hans musikalitet och genialitet, så nära och i min hemmiljö där jag efter den där sommaren själv spelat ett flertal gånger. Av alla storslagna och påkostade spelningar jag varit på, är nog ändå denna upplevelse en av mina bättre. Ibland får man tacka sig själv för att man inte missar tillfällen som dessa. Men mest av allt är jag tacksam över all musik Pugh har gjort och att han med tydlighet visade att svenska är ett mycket kraftfullt och passande språk för rock!

/ Frida Franzén 

Lyssna här nedan!

Musikminne från Isak Daun

Isak Daun fullbordar idag sin andra EP i ordningen, när fjärde och sista singeln Gotta love the breeze släpps. EP:n, som bär samma namn som singeln, bär på vemodig indiefolkrock och Trouble, som inleder EP:n, är en av det bästa låtarna jag hört på länge. Isaks röst i den låten är otrolig. Intensiteten i slutet på just den låten är minst lika otrolig den. Lyssna och njut. Idag gästar Isak bloggen för att dela med sig av ett musikminne! 

Det är intressant att se lite längre bak på vad som gjort starkast intryck på en själv. Vad som ledde in mig på den banan jag valt. Jag tänker på ett minne som måste ha varit nån gång i tonåren, säg runt 2009. Jag hade spelat gitarr i några år. Hittade på låtar men kunde ingen teori och bara en eller två cover-låtar av Pearl Jam och Metallica. Jag hade inte ens sjungit inför någon vid den tiden och skrev bara instrumentalt. Då ville jag väl bli någon gitarrgud (nu lutar jag mig bekvämt tillbaks som en rytmgitarrist). Hur som helst så satte min pappa igång ett YouTube-klipp på ett liveframträdande av Jeff Buckley när han spelade låten Mojo Pin. 

Låten har en väldigt speciell och lång början och sättet som Jeff sjunger där i introt är svårt att missta för någon annan än honom. Under låtens gång går han från den vackraste falsetten jag hört till otroliga avgrundsvrål. Allt med någon slags perfekt skevhet som jag aldrig hade hört eller sett innan. Det skakade om min syn på vad en person kan åstadkomma med en röst och gitarr. Jag vet inte om det är en efterkonstruktion men jag har aldrig sett eller hört något lika bra innan eller efter det och hur mycket jag än letat har jag aldrig hittat just det framträdandet igen. Den videon har nästan blivit någon slags dröm och därför extra speciell. 

Något jag märkt under åren jag lyssnat på andras musik är att jag alltid påverkas och blir ett fan av singer-songwriters som Jeff Buckley. Helt oplanerat har jag upptäckt andra favoriter med liknande egenskaper, som Michael Kiwanuka, Dan Auerbach, Elbow (Guy Garvey) och Sharon Van Etten. Det är för mig något kraftfullt i en röst som utrycker en text hen skrivit själv. Jag tror att jag har omedvetet försökt följa det sen den videon. Det tände min lust till att använda min röst och utforska vad jag kunde skapa och framföra.

/ Isak Daun 

Lyssna på EP:n här nedan!

The National - First two pages of Frankenstein

Det var nära att The National splittrades efter I am easy to find (2019). Anledningarna var flera, bland annat drabbades sångaren Matt Berninger av en depression och klarade inte av att skriva musik över huvud taget och ju längre tiden gick utan att skriva desto svårare var det att hitta tillbaka till det. Till sist var det musik, låtskisser som skickades till honom från hans bandkamrater som hjälpte honom ur det jobbiga. 

Nya albumet, det nionde i ordningen, First two pages of Frankenstein, känns verkligen som en bearbetning av att bandet höll på att splittras. Matt har tidigare berättat att både bandet och hans relation mår bra för att han vågar skriva om att titta ner i avgrunden, att våga måla skuggorna tydligare gör det lättare att undvika dem. 

New Order T-Shirt är en finstämd resa genom olika minnen. Minnen som man alltid vill bära med sig. Eucalyptus, en av skivans höjdpunkter, är som en bodelning, där texten beskriver hur motparten lika gärna kan behålla alla saker, för annars har man bara sönder dem ändå. Live, i en version som ligger uppe på Youtube, är låten än råare och Matt både gråter och skriker av frustration i låten. Jag hade önskat att den råare delen av The National fick plats även på deras album. You should take it, 'cause I'm not gonna take it. You should take it, I'm only gonna break it”, sjunger Matt och jag gillar verkligen låtar som växer i intensitet ju längre de pågår. Alien är ett annat exempel på just det och där lyfts även Bryan Devendorfs trummor fram, vilket är välkommet. I takt med att The National blivit ett mer elektroniskt band så har även Bryans trummor ofta ersatts av trummaskin, vilket är väldigt synd, då hans trumspel är en viktig del i bandets identitet. 

Taylor Swift gästar på låten The Alcott och låten påminner mycket om hennes sound och hur det har utvecklats i samarbete med just The Nationals Aaron Dessner men det är en fantastiskt fin duett om ett par som tidigare haft ett förhållande. 

Överlag är albumet ett fantastiskt fint sådant. Det är det mest nedtonade albumet från bandet hittills och ibland kan jag sakna det råa som finns hos bandet live. Den intensiteten hade behövts på bandets album också men det finns inget band som kan skriva om mänsklig smärta på samma sätt som The National.

Lyssna här nedan!