Jag funderar över det där när jag lyssnar på SOLEs nya album våra liv. Albumet är en poetisk betraktelse över livet och dess gång och till viss del om hur vi påverkas av möten i våra liv. Människor kan ju komma in som gäster i våra liv och helt plötsligt blir ingenting riktigt som det var innan det. Albumet ställer många frågor om vem man är, både i förhållande till någon och vem man är utan den personen. Hur vore en väg genom samhället om normer inte var trafikljus att följa, om man bara kunde låta bli att följa olika slags ideal?
Som ett sätt att svara på frågorna bjuder SOLE in till möten på albumet, mellan olika språk, perspektiv, människor och genrer. Det finns ju så många olika perspektiv att ta in och här, på sätt och vis, vävs en del erfarenheter och insikter samman. Som exempel kan nämnas låtarna gare du nord och novembermoln, båda låtarna är skrivna av hennes pappa Pelle Ossler men när SOLE sjunger låtarna är det som att hennes uttryck vävs samman med hennes pappas uttryck, ett möte mellan två olika tider och liv. I inledande nous läser Barbara Chamoun en egen dikt på franska innan SOLE kommer in med sin svenska text och återigen byggs en låt på mötet, här i språk och kontrasterna emellan.
Just möten och kontraster är två tydliga teman på albumet. Det är inga känslor som döljs på något sätt, utan det är ett helt skafferi av känslor som möter oss, något som skapar något alldeles unikt. Lyssna bara på ven som låter både hotfull och lugnande på samma gång, med kyrkklockor och körer där allt låter både inbjudande och samtidigt skrämmande.
Det finns många höjdpunkter, den intensiva stormen du jag tiden är som jag nämnt tidigare på bloggen något alldeles fantastiskt. Den var som ett tidigt vårskrik när den kom i februari och jag kan inte säga annat än att det är en låt att resa i. En låt att fängslas av. Titellåten är också en vacker historia, som både är finstämd och intensiv. I efterföljande låta allt bli sjunger Sole ”jag tror inte livet är menat att förstå” och kanske ligger det något i det, samtidigt som trösten finns i just förståelsen. När andra delar samma känsla.
I två liv låter det "Allt dom nånsin önskat sig är att någon vill stanna kvar, men allt dom vet just nu är att dom flesta ger sig av” och det upprepas gång på gång. Det är vemodigt. Samtidigt bär texterna på en stor tröst, kanske inte alltid i orden, men hur SOLE förmedlar dem med sin röst.
På det här albumet är hennes röst en slags gemensam röst som tonsätter mångas funderingar över hur livet ter sig, vem man är med någon och vem man skulle vara utan någon. Det är kanske inte någon som riktigt har svaren, men SOLE ställer frågorna på ett fantastiskt fint vis. Ett av årets absolut bästa album.
Lyssna här nedan!
