Vi förundrades över hur låtarna som kompositioner lät så organiska och enhetliga trots att de sällan följde vanliga låtstrukturer inom pop- och rockmusik. Inte minst fastnade vi även för hur denna grupp lät dynamik spela en så central roll i många låtar; hur naturliga växlingarna lät mellan finstämdhet och käkmuskeltriggande crescendon.
Vad gäller det rytmiska så framstod Chris Bears trumspel så musikaliskt att det stundtals knappt gick att uppfatta som en egen komponent. Självklart hördes det men var så väl inflätat i resten av musiken att bandet tycktes operera mer som en självständig organism än enskilda bandmedlemmar. Liksom Chris Bear har jag (Johan) en fot i jazzen och den andra i rockmusiken, och jag tyckte mig höra detta överbryggande spel mellan dessa två stilar på ett helt unikt sätt. Istället för en fullständig klash mellan genrer så var detta ett ödmjukt möte dem emellan.
På vårt nya album Magisk realism hörs nog inga uppenbara likheter med detta band som vi såg den där höstkvällen 2012. Våra egna musikaliska preferenser har förändrats sedan dess och nya medlemmar med helt andra influenser har satt en tydlig prägel på hur Carlos Atlantis låter. Däremot: varje gång vi börjar skriva på något nytt så tycks vi naturligt söka oss till någon slags gemensam utgångspunkt i form av de musikaliska ideal vi upptäckte med Grizzly Bear. Hur vi ser på låtstrukturer och hur vi tänker kring ljudbilder. På så sätt lever detta vidunderliga band vidare för oss i nästan allt vi gör.
/ Johan Portmark och Filip Astner i Carlos Atlantis
Lyssna här nedan!