Musikminne från Kieli

Den svensk-finsk-karelska artisten Kieli, eller Elin Pöllänen som hon heter egentligen, släpper idag albumet From summer to spring. Det är ett album som gör mig djupt berörd. Det är intimt men samtidigt storslaget. Låtarna präglas av sorg och oro men samtidigt också tacksamhet och kärlek, som försiktigt kanske inte suddar ut sorgen men ändå förändrar den. Albumet är flerspråkigt och ger även naturen en röst. Dess språk och närvaro har gett styrka mot det jobbiga och tunga. Det är ett vackert album som allra främst handlar omen dotter och hennes pappa under deras sista år tillsammans. Albumet är en vacker bearbetning som alla borde ta del av. Kieli gästar idag bloggen för att dela med sig av ett musikminne om Sigur Rós. Och om hennes pappa.

En meteor föll från rymden och platsen den landade på blev så småningom till platsen där jag hörde Sigur Rós live för första gången, ett band som inte bara skulle innebära ett band för mig, utan en identitetsmarkör, en värld att integreras och förverkligas i. Jag minns inte vilket datum det var, men när jag googlar så kommer det fram att det var den 28 juni 2006 som Sigur Rós spelade den där omtalade konserten i Rättviks Dalhalla. Vi satt under filtar på bänkar, jag och min tonårskompis Hugo, som jag kallade kycklingen för hans gula tuppkam. Han hade stora hörlurar och vi delade egen-brända CD-skivor med varandra och sjöng Radioheads 2+2=5 på rasterna, en av de där många låtarna som fick en egensnickrad text då jag sjöng “meditation” istället för “paying attention”.

Vi satt och surrade av förväntan inombords. Sen började Takks första fraser eka i bergen, som sedan gick över till Glosóli, min absoluta favoritlåt. Bastonerna studsade mellan bergväggarna och gick igenom kroppen. De var långsamma men framåtlutade. De fick mig rotad, men ändå flygande. Vi visste var de var på väg, men vi förstod inte att de skulle leda oss in i en upplevelse som jag än idag ser tillbaka på som om det var en dröm. Stämningen. Vattnet runt scenen, där blås-bandet kom in på roddbåtar i röda marching band jackor under Se Lést. Ja, det är var så episkt som det låter. Och så en av kvällens sista låtar, Heysátan, som gav kvällen tid och takt att landa, och bli nostalgisk. Filten, mjuk över de knän som stillat sig. 

Jag minns resan, med de svepande vyerna från fönstret på ditvägen, och hur vi exalterat åkte hemåt i en hoppfull och upplyst natt. Ett musikminne, som knyts ihop med andra minnen, går vid sidan om en i livet. Jag har sett Sigur Rós live två gånger till. En gång i Helsingfors – pappa och jag tog oss dit med den så familjära finlandsbåten – och den senaste gången i Stockholm – jag tog mig dit på cykel. Medan Glósóli ljudade ut i arenan så brast något inom mig och tårarna började rinna. Så mycket har hänt mellan den där första Sigur Ròs-konserten och den sista. Livsval, jobb, andra resor. Förlust, sorg och saknad. En pandemi. Men också glädje, tacksamhet, kärlek. Att vi smyckar vårt eget Dalhalla av det meteornedslag som livet innebär, med alla dess känslor. Och musiken, som kan bearbeta allt det där, allt det vi vet och inte vet, allt vi saknar och allt vi håller om. I slutändan är det det som minnet av Dalhalla betyder: den där förväntansfulla resan och upplevelsen, men också den växande insikten om hur betydelsefullt det är att ha en sådan relation till musiken, att formas av den och själv kunna forma den. Och att ha haft personer i sitt liv som har möjliggjort och stöttat den relationen. Som pappa.

/ Kieli 

Lyssna här nedan!