Överlag är det annars ett fint historieberättande blandat med ömsint och vackert gitarrplock som Nouel bjuder på på sitt debutalbum. Det är perfekt kvällsmusik när man kryper ihop i soffan och musiken blir både en filt och en varm brasa och det är en fröjd att lyssna till Nouels texter som både är vackra och skrivna med finess. Det finns samtidigt en lekfullhet av samma själ som målas ut på det vackra omslaget, signerat Ebba Hägne. Lekfullheten målas ut både i texterna och i arrangemanget och ofta går allvaret hand i hand med lekfullheten genom albumets tio spår. Lyssna bara på lekfullheten i City kids eller i den fantastiska texten till Manic pixie dream girl. Det är målande och väldigt bra och ofta i samma skola som just Elliott Smith eller Phoebe Bridgers.
Kärnan i albumet känner jag, även om Nouel själv berättat att historierna bara är till hälften sanna, finns i något hon sjunger i Iconic pizza night där sista raden lyder ”I would never open up to someone that just doesn't give a fuck” och det är ord som många säkert kan känna igen sig i. Det är ett album som känns öppet, som vågar vara sårbart och det är omöjligt att inte bry sig. Det är på många sätt ett fantastiskt debutalbum.
Lyssna här nedan!
