söndag 28 maj 2023

Att träna upp lyckans kondition

Jag hade inte varit riktigt lycklig på länge. Själens rutor hade fått skrapas hela sommaren. Det innebar mest att lyckan inte hade särskilt bra kondition där i början. Det var inte läge för att springa fram. Men är det någonsin läge för att springa? Finns det en tid då känslor måste avgå? Mina känslor har alltid velat ha sina fönster på övervåningen, de har alltid försökt ha en överblick. 

Vissa dagar borde aldrig lämna sina rötter. Vi vadade genom vattnet. Himlen visslade lite tyst och färgades, nästan som en pyroman gick runt där uppe, tände eld på varje kvarter. Glädjen hade varit på hög ljusstyrka hela dagen. Gatlyktorna tändes och blev som små öar i vattnet. Vågorna stack ut sina hakor men det var befriande att stå där. Vi andades med varandra. Vi ska aldrig mer behöva skrapa själens rutor i maj, tänkte jag. 

Vi började gå mot skogen, samtidigt som regnet försiktigt började smyga sig på oss. Träden hade inte satt upp håret på säkert flera dagar. Det var så vackert den kvällen.Jag pekade på mitt huvud och sa att det gått en motorväg här innan, men att det nu bara var en cykelväg där. Jag tänkte att det är en av de finaste sakerna med att få vila ut, att tankar får tänkas klart. Själv vilar jag som bäst när jag rör mig, då är hjärnans mätarställning på noll. Då sjösätts varje tanke i lugn och ro. Jag lade mig i en droppe som försiktigt dök ner under din krage. Jag kände mig verkligen lycklig. När vi kom hem slängde vi av oss kläderna och somnade tätt intill. 

Två år har gått och jag har många drömmar kvar. Jag vill kunna se dem i ögonen, vem vet när de får för sig att packa sina pass? På många sätt är det lättare att bära varandras tyngder. De längsta stegen har vi tagit inombords de senaste åren. Från stapplade ord till böcker, från att knappt våga titta på varandra till att blickarna nu bultar mot själen, välkomnas in. 

Du följde med mig till tandläkaren och vi lyssnade till en äldre person i väntrummet som sa ”åh, en tidning om semlor!” och hans fru svarade ”Älskling, det står senior. Använd dina glasögon!” och kanske är det där vi om några år. En del dagar blir molnen som en snodd kring lyckan men de skingrar sig alltid och lyckan släpps återigen ut över ängarna, över gatorna, över din hand som långsamt närmar sig min under köksbordet.