Musikminne från Oliver Krieg

Oliver Krieg spelar på Vassa Eggen i Stockholm i kväll. Skulden & Skammen, hans debutalbum, släpps idag och det ska naturligtvis firas. Texterna skildrar både skuld och skam över en ljudbild som känns intim och nära. Finfin pop med starka texter. Kul att även Vakentimmar-bekanta Hugo Holke gästar på låten Inte härifrån (Mar de hoces). Det är en av de starkaste låtarna på albumet, otroligt känslosam. Idag, dagen till ära, gästar Oliver bloggen för att dela med sig av ett musikminne!

Jag, som så många andra, sjöng i en kör på gymnasiet. En ambitiös sådan, driven av samma eldsjäl sedan sin start några år innan jag ens var född. Sådan var ambitionsnivån hos vår körledare att kören då och då befann sig på olika tävlingar runt om i Europa. Det rör sig om klassisk körmusik och jag tror vi lät rätt bra faktiskt, vår ringa ålder och egentliga musiksmak till trots.  Under mitt andra år reste vi ner till österrikiska alperna för en av dessa kraftmätningar mot likasinnade töntar från hela världen. 

I dalen invid en nästan tropiskt klarblå sjö låg ett litet värdshus med snirkliga takbjälkar och små fönsterluckor. Bergen tornade upp sig runt omkring, snötäckta och branta. Men nere vid sjön var det vår och grönt. 

På själva värdshuset bjöds trånga sovsalar, grumliga, smaklösa buljongsoppor och trots den vackra inramningen utanför fönstret spenderades mycket av vår tid i en dunkel källarlokal. Här övade vi till perfektion de verk som skulle framföras för juryn och sedermera kamma hem en förstaplats. Vi sjöng en rad komplicerade verk på krångliga språk vars uttal vi också repeterat frenetiskt. Men det som kanske var vårt paradnummer var Wilhelm Stenhammars ”I Seraillets have”. Ett kort, vackert stycke på danska av alla språk. 

Jag inser medan jag skriver detta att det måste låta fruktansvärt pretentiöst och för den som hört något av min musik, ganska avlägset från denna. Men låt inte språkbruket lura dig, jag är i alla fall lite mer rock än den här berättelsen skildrar, lovar. 

Nåväl, där satt vi i en ring på nednötta stolar och sjöng varv efter varv på detta stycke som de flesta av oss nog tyckte att vi bemästrat vid det här laget. Men gång på gång började vi om och gång på gång tog det tag i mig. Du vet när man hittat en ny favoritlåt, låtit den gå runt runt och så plötsligt kommer man till den genomlyssningen då magin inte är där längre. Vi hade sjungit det här stycket hundratals gånger redan innan vi satt oss på bussen ner mot kontinenten, och väl på plats i källaren gick den säkert tjugo varv till. Men där satt jag och kände armarna rysa när vi närmade oss slutackordet, varje gång lika starkt, utan undantag.

/ Oliver Krieg 

Lyssna här nedan och kolla in eventet till spelningen på Vassa Eggen här!