Musikminne från Frida Franzén

Idag släpper Frida Franzén singeln Den nakna djungeln. Låten är en vacker duett med (Pelle) Ossler. De två rösterna möts verkligen och kompletterar varandra i en låt som eskalerar i intensitet och som känns mer och mer ju längre låten pågår. Finast är det när Frida och Pelle bär upp låten i de gemensamma partierna. För drygt ett år sen släpptes Fridas debutalbum Visdom om år och det är tydligt att hon utmärker sig med sin musik då texterna, rösten och produktionen bildar en helhet som både är unik och fantastiskt bra. Särskilt de poetiska texterna sticker ut, men som sagt; en fantastisk helhet. 

Idag gästar Frida bloggen för att dela med sig av ett musikminne, kopplat till nyligen bortgångna Pugh Rogefeldt. 

 

Jag minns inte vilken sommar det var, men det måste varit i slutet av 00-talet. Jag och några kompisar var på Ornö i Stockholms skärgård, som då var mitt lantställe, numer min hemadress. På Ornö fanns då bara en krog, inhyst i öns bygdegård. Krögaren hade nog en bra kontakt i musikbranschen, för flera år i rad spelade där artister som kanske inte alltid var hyperaktuella men ändå kändes för stora för att lockas till denna relativt okända ö. En av dessa artister var Pugh Rogefeldt. Och den spelningen var vi nu på väg till. 

Vi hade lånat ihop fyra cyklar och trampade den 5-6 km långa vägen till öns centrum. Restaurangen består av ett stort rum, med fönster längs ena långsidan med en fantastisk vy över inloppet till den långa vik som kallas Kyrkviken. I en hörna där vid fönsterraden satt Pugh på en stol, med sin gitarr. Biljetterna var såklart utsålda, men hur många får vara där inne? Kanske 80 pers. Så intimt är nog ingen överdrift. 

Den enskilda låt jag minns bäst från spelningen den kvällen är nog Dinosaurie från det fantastiska albumet Maraton som släpptes 1999. Låten har ett underbart gitarriff, och en makalös text som nästan passar ödsligheten med en ensam gitarr bättre än fullt band. En sak jag slås av är hur komplett det kändes, med en ensam artist på en stol, och vilken bra berättare han var. Riktigt bra låtskrivare har mycket att berätta tänker jag, och deras låtar håller för både fullt band och med en ensam gitarr. 

Efter spelningen cyklade vi hem, rusiga i den varma, ljusa sommarkvällen. Ner till stranden där jag lärde mig simma en gång, som är helt igenvuxen nu och var halvvägs på väg redan då. Många musikminnen som baseras på livespelningar skapar så mycket mer och klarare minnen runtomkring. Det blir nån form av referenspunkter att hålla sig fast vid, i ett då som hela tiden kommer längre bort. 

När jag nåddes av beskedet att Pugh Rogefeldt hade dött, var detta min första tanke: att jag fått uppleva honom, hans musikalitet och genialitet, så nära och i min hemmiljö där jag efter den där sommaren själv spelat ett flertal gånger. Av alla storslagna och påkostade spelningar jag varit på, är nog ändå denna upplevelse en av mina bättre. Ibland får man tacka sig själv för att man inte missar tillfällen som dessa. Men mest av allt är jag tacksam över all musik Pugh har gjort och att han med tydlighet visade att svenska är ett mycket kraftfullt och passande språk för rock!

/ Frida Franzén 

Lyssna här nedan!