 |
| Foto: Tina Axelsson |
Vera Vinter är en artist som varit med mig i över tio år. Jag minns att jag älskade hennes debut Idyll och drömde mig bort till låtar som Det handlar om träd och förstås även titelspåret. Det handlade både om relationer till andra och till henne själv. Tryggheten i naturen och att sakna det man växte upp i. Ibland måste man sätta ens barndomsminnen under lupp och återvända till dem. Jag tänkte själv på hur mycket jag saknade att åka hölass eller leka kurragömma i skogen utanför Kalmar. Att bara stå bakom det största trädet och räkna. Men plötsligt, när man slutar räkna, så är barndomen puts väck. Och vips står man klädd för ett annat liv - eller försöker vara förberedd för det på något vis.
Veras nya album heter Från mitt berg och det bärs upp av nio låtar fulla av ödmjukhet och insikt skulle jag säga. Det är sånger som både blickar bakåt och framåt och som känner en slags tacksamhet för livet, både för de ljusa stunderna och också de rivit en, skakat om en. Någonstans möts allt som man varit med om och man kommer till en slags insikt om var man har hamnat och hur. Låtarna på albumet klär gärna upp sig i stråkar och i mötet med Veras poetiska texter och röst så njuter jag verkligen. Allra finast blir det i 1992 med en fantastisk kör och Vera som sjunger ”Jag var bland molnen och du lät mig stanna där/vi reste stegar till en hemligare värld.”
Idag gästar Vera serien "Fem album" och Spotify-länkar till albumen, där det är möjligt, hittar ni genom att klicka på det specifika albumets titel.
The Cranberries - No Need to Argue (1994)
Jag och min syster upptäckte The Cranberries i tonåren. Förmodligen var det min storasyster som köpte CD-skivan på Thore Henriksson i Kalix. En affär som förutom teknik hade skivor och musik. Vi spelade den flitigt på hennes rum hemma i Stora Lappträsk. Jag hade börjat sjunga i ett band genom Kulturskolan ungefär i samma veva och innan vi började skriva egna låtar repade vi in Zombie som vi körde när kommunens alla skolor hade avslutning för "Våga säga nej till droger-projektet" i Folkets hus i Kalix. Att försöka sjunga som Dolores O'Riordan (hoppa mellan huvudklang och bröstklang) på en scen inför andra var ett stort steg för mig. Läskigt och befriande.
Emmylou Harris - Wrecking Ball (1995)
Pappa kollade på nån dokumentär och ropade på mig från vardagsrummet. Jag minns att jag såg nån vitklädd artist på teven. "Sånt här borde du sjunga" sa han till mig. – Aldrig i livet sa jag, jag ska göra pop! Men ganska snart efter det lånade jag Emmylou Harris skiva Wrecking Ball på Kalix bibliotek. Jag har aldrig, förr eller senare blivit så påverkad av en skiva. Hennes spruckna, släpiga och nasala röst gick igenom allt och vred liksom om hela min själ. Daniel Lanois, som producerat albumet, hade byggt reverb-rika, delikata rum för varje låt som var skrivna av storheter som Neil Young, Lucinda Williams, Steve Earle med flera.
Allan Edwall - Grovdoppa (1979)
En bit in på 00-talet var jag rätt vilsen, både i livet och i musiken. Min pappa hade gått bort, jag hade varit i Japan och släppt en skiva, men åkt hem igen. Flyttat till Stockholm, pluggat diverse kurser på Universitetet och samtidigt jobbat som städerska på Louis Vuittons väskbutik. Jag längtade efter ett musiksammanhang där jag kände mig hemma men det var motigt. Jag skrev på engelska och spelade i en duo men det var inte mina egna berättelser som kom fram i musiken. Sen fick jag Allan Edwalls visor på CD i present, den gick på repeat. Det hände nåt med mig, jag blev stärkt i mina egna erfarenheter genom Allans musik och texter om bruksorten, mjölkcentralens kalla glass och lilla bäcken som rinner mot havet. Efter det kändes det ologiskt att inte skriva på svenska. Jag ville ju försöka få nån annan att känna lika starkt som jag kände när jag lyssnade på Allan.
Bob Dylan - Oh Mercy (1989)
Jag upptäckte Dylan rätt sent, typ i 25-årsåldern. Oh Mercy-plattan fick jag på vinyl i present av min kompis Danne som jag pluggade musik med på Folkhögskola. Jag hade inte gått musikgymnasium eller pluggat musik alls innan och plötsligt gick jag i en klass där alla älskade musik, hade gått på Södra Latin eller Rytmus och var tokgrymma på sina instrument. Det var energi och prestationsångest om vartannat men en fri och härlig tid då jag tvingades utmana mig själv musikaliskt. Såhär i efterhand ser jag att jag växte mycket under den tiden. Men där och då var det ganska jobbigt. Kanske är det ofta så, i livet och med musik, att de upplevelser och stunder som bjuder på extra motstånd (som Dylan först gjorde för mig) är de som stannar kvar längst och går på djupet i en. Oh Mercy är en skiva jag ofta återkommer till. Den är så svängig, rå, rak och mystisk, allt på samma gång.
PJ Harvey - Stories from the City, Stories from the Sea (2000)
PJ Harvey upptäckte jag efter att jag flyttat till Stockholm. Jag var ute mycket och lyssnade på band och artister live på klubbar som Bonden, Mosebacke och Hannas Krog. Jag försökte hitta min plats i staden. I nån veva träffade jag på artisten Katharina Nuttall. Hon och Ane Brun skulle arra en hyllningskväll till PJ Harvey där olika folk fick framföra tolkningar. De bjöd in mig och jag valde låten We float som jag repade in med husbandet de satt ihop för kvällen. Konserten gick av stapeln på Bio Rio i Hornstull nån gång i mitten av 00-talet och sen dess har jag lyssnat på alla Polly Jean Harveys släpp och sett henne spela live. Jag älskar hur hon berättar med sin röst. Både viskar och ryter, helt o-brydd om vad som är "perfekt”.
/ Vera Vinter
Lyssna på Från mitt berg här nedan!
