Det är som att man ska ösa på med digitala, verbala och fysiska tvätthögar - allt samtidigt och sen ha kvalitetstid, äta näringsrik mat och ha frigående drömmar - och naturligtvis sova exakt så länge som man behöver. Inte ligga och grubbla över alla fel man gjort på jobbet eller varför ens kollega sa si och den andra sa så och visst lät chefens ton lite arg när jag ringde? Och är värken i njuren något farligt? Kommer mitt hår se perfekt ut när jag vaknar? Hoppas, för jag hinner inte duscha igen - och varför ska Mario bli dödad av sista bossen i min mage varje morgon? Allt är kaos och jag har inga extraliv - och ingen att ge kontrollen till.
Jag har tänkt mycket i år att jag verkligen kommer försöka att aldrig döma de som svarar långsamt eller inte alls på sociala medier. Jag förstår själv verkligen pressen. Och livet behöver verkligen inte vara hemmagjorda matlådor, det kan lika gärna vara fem stycken Billys. Man lever på ändå. Ofta kanske mindre trött.
Jag bytte jobb i år och om jag inte hade haft en kollega i samma kläder och som närmast exakt förstått varenda känsla och tanke jag har haft under året så hade det inte gått lika bra. Ibland behöver man någon som förstår vilka kläder ens tankar och känslor mår bäst i och visar var dem finns. De kommer inte passa perfekt till en början, men efter en tid så är de som skräddarsydda. Förståelsen är tankarnas verkliga skräddare.
Min pappas sjukdom har präglat en stor del av året och att livet fortfarande promenerar genom honom är och fortsätter vara årets finaste promenad. Resan till Montenegro och Kroatien med min fru var en av mina absolut finaste resor. Att dricka öl i grottor, promenera benen av sig, beställa lök till en pizza och få den serverad i en liten skål, upptäcka och bli upptäckt. Att få vara med om ett åskoväder som jag trodde skulle krossa fönstren, både själens och husets. Vi var i Stockholm på bröllop och plockade svamp i Dalarna. Jag har varit i Hjo och Askersund och verkligen njutit. En nära vän fick barn och jag blir rörd av att få följa ett nytt liv, nya andetag och fotsteg. Jag har känt mig mer och mer hemma i mig själv även om jag ofta önskar att just mitt utseende kunde flytta iväg till en egen lägenhet. Jag har hört att man slutar oroa sig med åren, men min oro är mer som en uppföljare. Den hittar nya vägar, nya sätt att försöka ta kål på mig. Som barn hade nog inte oron samma vägar riktigt, men nu, när åren gått, är många vägar utbyggda och många har fått flera körfält. En av mina största favoriter, David Lynch, dog på min födelsedag. Döden har alltid gett min oro nya körfält.
Jag och min fru åt på Michelin-krog för första gången. Efter det var jag tvungen att betala både tuggummin och mina andetag på faktura, men i övrigt var det en fantastisk upplevelse. Maja-Karin Fredriksson hyllade min blogg från scenen på Nefertiti. Jag blev otroligt rörd och det betyder mycket för en liten ideell blogg att lyftas och synas på det sättet. Maja-Karin spelade med Anna Ran och Kristina Issa och det var en av årets finaste musik-kvällar. Även Säg mig och ÅÅsAA stod för fantastiska konserter under året. Nelly Malou gjorde en av årets absolut bästa låtar och varje dag vill jag dansa omkring till hennes Inte va för på. Och på många sätt har livet dansat mycket även i år. Det som betytt absolut mest är dock att läsa min pappas sms, tänka på hans historier och veta och faktiskt känna innerst inne att det kommer fler sms, fler historier. ”Stannar upp när jag ser ditt namn på min telefon” sjunger Nelly och så kände jag när min pappa ringde för några veckor sen. Den glädjen var högt över Älvsborgsbron.
