Man får välja vilka bilder man vill göra en ram av. Min självbild fram tills att jag var 25 är inte en av de bilderna. Det är många minnen man vill tömma, gå ut och kasta i havet. Länge hade jag vattenkammat humör. Länge hade jag mina rötter i att aldrig säga nej. Jag har huggit ner de träden nu, men det tog några år. Länge hade jag en ovilja att springa på mig själv. Att våga se på mig själv i spegeln efter en dusch. Att plötsligt tappa fattningen om ratten. Länge var jag en sån som undrade om jag stängt av spisen när jag lämnat hemmet. Förutom att spisen satt i mitt huvud och den var aldrig avstängd. Plattan var på och allt bara kokade. Färgen av de tankarna har inte helt flagnat bort. Men jag bor några hundra meter från de tankarna nu och en dag går kanske flyttlasset än längre.
Jag kan skriva texter om att det är okej att misslyckas men min hjärna vill inte ens ta till sig ett utkast av de texterna. Den där oron finns även i en del sociala situationer, det finns verkligen stunder då jag önskar att jag hade en korrekturläsare i just sociala situationer. Jag har alltid skämtat som en del i att göra det lättare, men ibland blir det verkligen som att öppna bildörren medan bilen är igång.
Jag fyller 40 snart och har fortfarande inte riktigt lärt mig att dirigera vågorna. Det jag har lärt mig är att man ofta behöver fokusera på vad just man själv behöver, man kan inte fokusera på andras diken när ens eget hav rinner över.
Att bli vuxen kändes som när jag som liten stod i kassan på ICA och min mamma sa att hon bara skulle hämta något och att jag skulle stå kvar i kassan så länge. Det blev färre och färre framför mig. Jag tänkte tillbaka på de situationerna och hur maktlös man kände sig där och då. Så kändes det.
Jag väntade på att det skulle komma ett övergångsställe till att bli vuxen men istället fick jag snedda över en trafikerad väg. Det var som en färdigrätt som var klar efter sju minuter i mikron. Här väntade jag mig hemlagat. Man kan tala om att man själv väljer ingredienserna men det blir inte riktigt så.
Att bli vuxen är inget förstahandskontrakt, det är att vara inneboende och flytta runt i olika liv, olika känslor. Det kan ta lång tid innan väggarna känns som ens egna. Innan dörren öppnas av välbehag snarare än av ångest. Det tar tid att lära sig vilka delar av en som är animerade, vilka delar i en som gör ont på riktigt när något vrider ur ens själ.
Att bli vuxen är som att ta med sig soporna in. Vänja sig vid lukten.
Men att bli vuxen var även att flytta in i någons själ och aldrig banka på dörren, aldrig vilja släppas ut. Det är min hemstad och på vissa sätt där jag föddes. Just där och då är livet i kontakten och hjärnan ställer sig inte på sladden. Den låter oss vara. Då kan dagar i sängen eller att bara gå ner till ICA vara några av de mest fantastiska dagarna man haft. Det trodde jag inte. Särskilt inte när jag stod där själv i kassan och väntade på att min mamma skulle komma tillbaka med potatisen som hon hade glömt.
