2023: Årets 25 bästa låtar

1. SOLE - du jag tiden 

Ett stillsamt mästerverk. Upprepningen av texten i ett klädesplagg där knapp efter knapp går sönder på grund av intensiteten, tyngden. Pelle Osslers gitarr som spränger själen i slutet. Låten börjar så mjukt och lätt för att sedan explodera fullständigt. SOLE har släppt både årets bästa låt och årets bästa album. 

2. The National - Smoke detector 

The Nationals bästa låt på länge. Låten pågår i nästan åtta minuter och är en berg och dalbana genom Matt Berningers huvud. Bandet har varit nära att lägga av men istället släppte man i år två album som båda nosar på bland det bästa bandet har släppt. 

3. The Parade - I'm a dreamer 

Det finns inte så mycket info om The Parade. Deras enda singel hittills släpptes under sommaren och blev en av mina mest spelade låtar. Låten bär på ett drömskt och romantiskt skimmer och är en strålande poplåt. Texten ”As a summer dreamer, I just wanna love” ekar fortfarande i huvudet. 

4. Solen - En sommarnatt 

Stella Explorer gästar på en låt som beskriver ett förhållande på väg att raseras fullständigt. Parallellt är det en drömsk låt att lyssna på under en långfärd med bilen. Det är Solens bästa låt hittills. Fulländad i både vemod och skönhet. 

5. Jeff Elliot - Prologer 

Författaren/poeten Elnaz Baghlanian läser en fin text över ett drömskt sound. Texten behandlar barn, flykten från Iran, rotlöshet, det komplexa i vad en flykt innebär och vad det gör med ens identitet. En låt som rört mig till tårar gång på gång. 

6. Sara Yasmine - Fjärilar 

Som en vacker saga målar Sara Yasmine upp texten. Barndomens naivitet möter en oförstående vuxenvärld. Fantasin är barndomens bästa skydd, bästa vapen. Klockspelet i låten förhöjer den magiska känslan än mer. En oerhört vacker låt. 

7. Ævestaden - Motorbåt 

En liknande känsla som hos Sara Yasmine. Som hämtad från barndomens sagor. Fantasi och drömmar bygger upp ett mästerverk på knappt åtta minuter. 

8. Ceci Noir - Away 

Ceci Noirs comeback-låt släpptes i två versioner. En eftertänksam och en lite mer rivig version. Det är fint att höra låtar på olika sätt, det blir två skilda perspektiv. Genom låten går hon sin egen väg. Det kanske varken är den enklaste eller rakaste vägen, men det är hennes väg. Låten är klädd i både närvaro och tyngd. En fantastisk låt. 

9. Nära Döden - Slänger ingenting 

Jag har haft många stunder med Nära Döden i år och de välskrivna texterna i hop med bandets punkiga energi är verkligen toppklass. Slänger ingenting är en av bandets absolut bästa med en text om rädslan i att förlora människor som står en nära. 

10. Division 7 - Tungan ute i regnet 

När jag såg Division 7 på Skeppet i år var detta en av de absoluta höjdpunkterna. De nedtonande verserna och krutröken i refrängen. Det är verkligen fyrverkerier i själen. ”Jag är solen i april, jag är ingenting som håller i längden” är en av årets bästa textrader. 

11. Nelly Malou & Valentina Orioli - I don’t need you anyway 

De två vännerna Nelly Malou och Valentina Orioli släppte en finfin poplåt om att lämna något destruktivt bakom sig. Man kommer ut på andra sidan, starkare än innan. Det är en väldigt fint och starkt möte mellan Nelly och Valentina, full med insikt. Har spelat denna låten många gånger för mina kollegor för att förklara storheten i den. 

12. Amanda Ardai - Håll om mig 

Amanda Ardais Håll om mig är en av årets absolut finaste ballader. Låten är atmosfärisk och känslosam. Körerna lyfter låten några extra snäpp och Amanda ger oss en av årets absolut starkaste sånginsatser. 

13. Fredrika Rei - So it goes 

En fantastisk låt för dansgolvet. Kanske den mest dansvänliga låten på listan, faktiskt. Fredrika hade, musikaliskt sett, ett fantastiskt 2023 där hon släppte flera fina singlar. So it goes var den allra starkaste. 

14. Nathalie - Oceanien 

Ett möte mellan flera röster, mellan olika känslor. En fin beskrivning av vad som gör ord stora egentligen. En låt som precis som texten spricker upp likt solen, likt våren. En fantastisk poetisk pärla. 

15. Diza Guava - Fakta 

Texten i fakta kändes ända in i själen. Diza är en av mina absoluta favoriter. Det känns som att vad hon än släpper så är det fantastiskt. En låt som musikaliskt bär på cello och klarinett och där texten är rak och behandlar ryktesspridning. En av Dizas bästa låtar hittills. 

16. Tiger - Hälften kvar 

Tiger har släppt både flera fina singlar i år och ett album, Tango i natten. Bandets starkaste låt i år släpptes i november. En låt om självinsikt och bandet fortsätter göra vardagspop med somriga och romantiska melodier. 

17. Raketklubben - Villagatan

Det är utan tvekan så att mycket av dagens bästa popmusik görs i dalarna. Raketklubben från Borlänge släppte den fina singeln Villagatan som berörde mig djupt. Ett personligt brev från en barndom, en uppväxt. Brevet längre inte skulden hos någon, men förklarar på ett fint sätt något av det svåraste. Känslosamt och mycket starkt. 

18. Amanda Aasa - Skål för alla sorger 

Amanda Aasa släppte singeln Skål för alla sorger i november och det är en låt som växt oerhört mycket på mig. En funkig känsla i verserna. Har sjungit med i refrängen i snart två månader. En fantastisk låt att avsluta det här året med. 

19. Clara Alm - Saknad smakar salt 

Bakom ett vackert omslag sjunger Clara Alm med en oerhörd känsla. Texten och Claras röst kramar in massa styrka i en. Låten växer otroligt i styrka i slutet. En fantastisk ballad. ”Längtan kan få vem som helst att bli sjuk i huvudet” är en textrad som jag bär med mig.

20. The Jilted - Oblivion 

The Jilted har släppt flera singlar i år. De bottnar ofta i mänskliga svårigheter, relationer som kraschar och annat tungt. Texterna är mycket välskrivna. Man blandar de tunga orden med elektronisk pop av högsta klass. Oblivion var duons bästa släpp under året. Nästa år får vi ta del av debutalbumet! 

21. Samling - Hjärtat som en slägga 

Samling släppte ett av årets bästa album och Hjärtat som en slägga innehåller fantastiska rader som ”Är det Christer Petterssons medicin, för underkäken går som en skrivmaskin”. Texterna är underfundiga och musiken proggig pop som får ens ben att helt lyfta från alla möjliga golv. 

22. de clair. - Sleep with me on my birthday 

Debutsingeln från de clair. En låt som rör sig långsamt i sorg och ensamhet. En låt som, ämnet till trots, omfamnar ens värld och gör den mindre ensam. 

23. Ida Gratte - Jag och min soffa 


Ida Gratte har även hon släppt många fina singlar i år. Plus ett album på det! Jag och min soffa är hämtad från albumet Vi måste prata och det är en låt med fina detaljer som gör mig lycklig. Det är en låt som för mig fångar den fina gemenskapen. Den som man alltid vill behålla. En relation där saker är lite kravlösa och där inget handlar om prestige. Det är underbart. 

24. Mollie Minott - What a feeling 

En stillsamt rum där golvet är gjort av eftertanke och väggarna bärs upp av styrka. Mollie sjunger otroligt fint i låten, en av hennes bästa sånginsatser hittills. Låten fångar det fina i det lilla och att vi inte behöver sätta en mening på allt. Man behöver inte heller veta allt. Saker kan bli väldigt bra ändå. Precis som livet i sig. Det finns en mening även i att inte veta allt. 

25. Sörensens IF - Nu knäcker du 


Jacob Sörensen sjunger med den äran i en ballad med mycket känsla. En låt som jag och min pappa lyssnade på när jag var hemma i Kalmar under jul. Vi enades om att det var en otrolig låt. Munspelet i slutet blir en extra härlig ingrediensen i en fantastisk rätt.

Lyssna på låtarna här nedan!

Amanda Aasa - En sån tjej

Foto: Oscar Sundberg 

Amanda Aasa är ute på en slags resa. Inte en resa som det krävs pass för, utan snarare mod. En resa från något jobbigt till något lättare och lugnare. Ljusare. Från skuggiga och ruggiga städer till städer byggda av vårljus. Resan började med singeln Bedövad som hon släppte i september. Det var hennes första släpp sedan 2020. Jag hörde själv låten i oktober första gången. Jag lyssnade tillsammans med en person som själv mådde väldigt dåligt och låten Bedövad blev som en kram för den personen. Det var fint att få se. Det var en öppenhjärtig singel med fina körer, ett modernt beat och texten, ja texten, är otroligt stark. 

Nästa singel Hur skriver man älskar dig på latin? kom i oktober och beskriver en relation som höll på krascha men där man sedan hittar tillbaka till varandra. Kanske hade andra valt att avsluta men i texten beskrivs känslan av att våga. Våga falla, våga känna. ”Vi tog andan ifrån världen” är väldigt vackert uttryckt. 

Båda de två singlarna och Skål för alla sorger (som var sista singeln innan EP:n) finns att höra på EP:n Tidsmaskin. Titellåten rörde mig till tårar. Barndomsreferenser som möter vuxenvärldens svårigheter och sorger. Det är ett vackert avsked gjort till fin musik som borde röra om hela världen, skaka hela himlen till tårar. Ett stillsamt och vemodigt mästerverk. Skål för alla sorger kan verka mer lättsam, men även här är texten skriven ur sorg, ur mörker. Melodin är dansant men texten gör ont. Låten är en sån som växer ju mer jag lyssnar och det är en av mina favoriter med Amanda. Man hör och känner hennes talang i allt hon gör. 

Senaste singeln heter En sån tjej och låten är som en käftsmäll, en laddare som ger kraft till alla som behöver det. Låten bär på styrka och en vilja att bryta sig loss från förlegade normer och strukturer. Låten är ett extra simtag för de som inte orkar simma längre och det är en fantastisk låt. Amanda sjunger som vanligt fantastiskt. Hennes musik bär på både insikter, stora melodier och mycket mening i hennes penna. Det är musik jag gärna avslutar det här året med och påbörjar det nya.

Lyssna här nedan!

Min hjärna och ris har en sak gemensamt - vi har båda en tendens att koka över

”Kom tillbaka”, ropar någon. Jag vänder mig om. Orden är ledigt klädda och välmenande. Solens sista knapp är stängd, den går upp för dagen. Jag går långsamt tillbaka. Det känns som att gå i en kram. Ibland känns kramen sprungen ur en sorg, ibland ur saknad, stundtals av lycka. Så har mitt år varit. Det har varit mycket tårar - men vad ska man göra när personer i ens närhet blir sjuka? Jag avskyr att känna mig maktlös men många situationer har man ingen makt över. Det är en av livets lektioner. 

Jag minns oron över en granne som for illa men som istället blev ett påpekande av orden som jag valde. Värdigt? Det är inte upp till dig att bestämma vad som är värdigt eller inte. Klart personen ska få må dåligt. Till slut blev det viktigaste i sammanhanget att min granne hade rätt att må dåligt och det glömdes helt bort att prata om hjälpen att ta sig därifrån. Jag vet inte vem det där gynnar egentligen. Jag tror att många väljer att benämna samhället när man inte klarar av att förändra det. Men det är människor vi möter om dagarna och ibland är jag rädd för att vi alltmer bara ser rubriken av dem, ytan. Jag är rädd för att vi i olika bubblor inte skapar någon mänsklig gemenskap längre, vi blir bara snabbare på att döma de som inte är i just vår bubbla. 

Jag gifte mig i augusti. Jag försökte hålla ett tal men känslorna blev så oerhört starka. Rösten brast flera gånger när jag pratade om dels min fru och dels mina föräldrar och syskon. De har alla funnits där när mitt liv brustit. Tänk när mitt liv tog sitt första bloss. Tänk på all rökt jag lämnat efter mig. Bröllopet är mitt livs finaste händelse. Det är ett fyrverkeri som pågår ständigt och som skapar en färggrann själ. 

Månaden innan var vi i Albanien. Såhär i efterhand tänker jag att det är så fint att det är de mindre sakerna vi gjorde som jag minns bäst. När vi satt på uteplatsen tills mörkret ätit upp alla strimmor av ljus utanför. Vi lyssnade på musik, pratade och drack vin. Jag minns en taxiresa som var fruktansvärd just då, men som minnena kiknar av skratt av när de blickar tillbaka. Resorna har skett till olika fysiska platser men också i min personliga utveckling. Det låter klyschigt och rätt tråkigt att prata om personlig utveckling, men samtidigt är det det handlar om. Jag har blivit mer otrevlig och mindre accepterande för människor som beter sig egoistiskt. Det är en framgång. Jag har varit så oerhört frustrerad i stunder av hur självfokuserade människor har varit i vår kontakt, samtidigt som jag alltid skrivit typ ”Förstår. Kram, fina”. Frustrationen exploderade bara inombords och jag raderade mig själv mer och mer. Jag kanske borde sagt ”Vi kanske ska sätta en soppåse i mig så att vi är tydliga med min roll i vår relation?” 

Det har blivit många promenader. Jag har en teori om att det benen gör hakar hjärnan på. Min hjärna och ris har en sak gemensamt. De har båda en tendens att koka över, så jag tror det är viktigt med promenader. Jag trivs bra både med att gå själv och gå tillsammans med någon. Innan hade jag så svårt för att göra saker själv, men om jag skulle bygga mitt liv på att invänta någon så hade varje dag känts lite som en reserverad plats där man inte riktigt vet om platsen kommer fyllas eller inte. Jag kan inte leva så. Livet måste också lära sig att kunna andas på egen hand. Liksom allt behöver. 

Jag insåg i år att det mesta vi gör är någon form av ångesthantering. Det är egentligen inget dåligt. Jag tror bara det är så vi människor fungerar. Vi är som gurkor med ångest. I mitt fall innehåller gurkorna rejält med kolsyra och koffein. Är man beroende så är man. 

Jag är glad att jag kunnat fjärma mig från destruktiva relationer och att jag kommit närmare personer jag för alltid vill ha kvar. Jag tror inte alltid att åldern gör en visare, men jag tror att jag idag har fler sätt att hantera hur jag fungerar. Jag vet min innehållsförteckning och vad jag inte bör blanda mina egenskaper med. Mitt universum. 

Jag tror, när jag är jag runt 80, så kommer jag sitta vid ett bord med min fru och se tillbaka på just det här året som ett överlag jobbigt år men som samtidigt bjöd på de högsta topparna. När mitt hjärta möttes i en livslång kram. Bara en sån sak. Jag hoppas nästa år tvättar händerna innan det tar mig i handen och välkomnar mig. Det blir en rimlig början.

Nathalie - Oceanien

Foto: Press

Första gången jag hör Nathalies singel Oceanien är jag på besök i min hemstad Kalmar. Just där är det som om flera åldrar pågår samtidigt. Jag går längs barndomens gator samtidigt som jag ska bära visheten hos en vuxen. Det är inte alltid lätt att hantera den kombinationen. Jag tänker på det där när jag hör Nathalies musik. Hon är bra på att kombinera visor som formas likt sagor, där melodierna känns som barndomsminnen. Trygga, hjärtliga. Detta i kombination med texter som inte är rädda för att rycka av plåstret och tala om det som gör ont. Singeln Svallvågor behandlade både skam och att kunna skapa en mening i allt. Savannen klädde sig i hennes ”finaste oro” och var en poetisk pärla. Just Nathalies texter bränner till varje gång hon släpper något. Varje gång. 

I nya Oceanien delar hon sånginsatsen med Amanda Lindberg och Mi Von Ahn. Låten bär på fina musikaliska plagg och en poetisk kärna. Om kraften i att öppna upp sig, att våga spricka upp likt solen. De stora orden gömmer sig bakom mycket uppoffring, mycket mod. Det är svårt att hitta rätt formuleringar, men det ger också en styrka bakom det sägs. Det viktigaste och mest ärliga man kan säga är inte nödvändigtvis det enklaste man kan säga. Men det är innerligt och det kommer från djupet av ens själ. Oceanien är en fantastisk låt och kanske den allra största som Nathalie har släppt hittills. Samarbetet med de andra sångerskorna, med kören. Samtalet med instrumenten. Allt är bara så stort, så vackert.

Lyssna här nedan!

Sörensens IF - Ettnioåttasex

Foto: Press

Jag skrev om Sörensens IF lite kort i samband med att jag recenserade Frida Franzéns När bara julen är över. Bidraget, som finns med på samlingen This is all the snow you get, var stämningsfullt och mysigt och en av samlingens starkaste låtar. Ett socialrealistiskt julkort när de är som vackrast skrivna. Bakom namnet Sörensens IF finns Jacob Sörensen. 

Albumet Ettnioåttasex släpptes i slutet av mars. Albumet börjar med titellåten där Olof Palme dör och låten fortsätter sedan på en promenad genom minnen, genom småstadens charm kontra längtan efter något annat. Tankarna på flykten därifrån. Drömmarna om Stockholm och Göteborg. Jag känner igen mig från min uppväxt i Kalmar. Jag stod ofta på Skivlagret på Larmgatan och drömde mig bort till Stockholm. Det viktigaste med drömmarna på den tiden var att de alltid skulle bära på något större. 

Albumet är ett berättade sådant. Texterna är synnerligen välskrivna och jag gillar att låtarna och historierna får ta plats. Sörensen har verkligen något att berätta. Varesig texterna bottnar helt i honom själv eller inte så hörs glöden i rösten, intresset för livet och för det som har varit, för det som varit grundbultarna i livet. Hand i hand är över åtta minuter men hade gärna fått vara det dubbla. Texterna hamnar både i känslor, i samhällskritik och i livet i stort. Jag som själv gillar att både skriva och läsa faller helt för texter där detaljer ges plats, där miljöer målas upp som om man gick där själv. Man vet inte riktigt vilka personerna är som ramlar runt i texterna, men känslan är så stark att det gör detsamma. Man blir en del av dem ändå. 

Starkast blir det i Nu knäcker du. En balladliknande sak där ett munspel förstärker känslan i slutet. Vet inte vad som hände riktigt, men låten rörde mig helt till tårar. En fantastisk låt. Överlag tolkar jag albumet som ett rop efter en gemenskap som försvunnit. Vi mår bäst av att ha varandra och inte samlas i olika bubblor och rikta hata mot varandra. Vi behöver varandra om inte allt ska gå åt helvete. Det är en fantastisk skara låtar som jag upptäckte lite sent, men som jag kommer bära med mig länge.

Lyssna här nedan!

Selma & Marras - Nyårshambo

Artisterna Selma och Marras har under året släppt flera låtar tillsammans. Den första singeln Förväntan släpptes i mars och på juldagen släppte de en cover på Big Fishs gamla Nyårshambo. Jag har själv lyssnat på Selma och Marras Elektrisk natt flertalet gånger under året. Det har varit ett mörkt år på många sätt men duon har en förmåga att få en att dansa genom mörkret. Ruska bort det - åtminstone en stund. Äkta jul som släpptes i november var en mysig alternativ jullåt. Selma och Marras röster passar utmärkt ihop och alla låtar bär på en elektronisk och dansant grund. Det är vital elektronisk pop som gör mig glad. Marras Det är sant släpptes för två år sedan och har sedan dess varit en av mina mest spelade låtar. Texten, om konspirationsteorier som väcks och/eller förstärks på internet, är både rolig och tankeväckande och melodin är fantastisk. Jag minns ett klipp från någon synth-festival när ett dussin personer vid ett tält skrålade med i texten och jag minns hur jag tänkte att jag saknade den där gemenskapen, den där sammanhållningen. Det var väldigt fint att se. Rörande. 

Big Fish är ju ett band jag lyssnat en hel del på och deras senaste album Kalla döda drömmar (2022) är bandets bästa släpp hittills. De har tagit sin historia och delat den med Nick Cave under en promenad genom sorg, genom minnen, genom ett land som brutits isär allt mer på grund av bland annat rasism. Det är ett album där tempot sänkts om man jämför med hur bandet lät tidigare, men samtidigt är albumet tungt på så många andra sätt. Ett mästerverk. Lyssna exempelvis på När idag blir igår och Vår borg en ruin.

Nyårshambo var med på Big Fishs klassiska album Sånger ur sten (1994) och är i originalversionen en folklig domedagsvisa i tung folkton. I Selma och Marras version bär låten istället en elektronisk dräkt och låten blir till en fin duett istället. Mjukare och hämtad från ett annat universum. Det är en jättefin tolkning som ger fina blinkningar till originalets folkton samtidigt som den förflyttar låten till en annan tid och de båda artisterna klär låten i deras kläder, i deras stil. Det är mycket glädjande att göra.

Lyssna här nedan!

Fem album: WATERBODY

Foto: Urszula Striner

Lotta Wengléns nya projekt WATERBODY är ett möte. Ett möte mellan olika musiker, mellan stämningar och ljud. Känslor. Ett möte mellan olika människors universum. Albumet Aquatic happenings släpps idag och gästas av bland andra Magnus Sveningsson och Lisen Rylander Löwe. Albumet är instrumentalt men över de nio spåren så berättas mycket ändå och jag som har saxofon som mitt favoritinstrument älskar hur den kommer in i flertalet låtar och gör ljudbilden än mer magisk. Idag gästar Lotta bloggens serie "Fem album" där hon berättar om album som inspirerat henne under hennes karriär. Spotify-länkar till albumen, där det är möjligt, hittar ni genom att klicka på det specifika albumets titel. 

Chris & Cosey - Heartbeat (1981) och Psychic TV - Force the hand of chance (1982)

Min storebror spelade dessa två album hemma på sitt rum och jag fick sitta med och lyssna. Deras musik tror jag blev begynnelsen av min förståelse för spänningen som uppstår när man placerar en i grunden vacker låt i ett skevt och disonant ljudlandskap. Spännande, vackert och oroande på samma gång. Deras instrumentering blev också min ingång till den syntetiska världen. 

The Beatles - The White album (1968)

Jag tyckte mycket om resan som det här albumet tog mig på. Friheten att blanda genrer, briljant låtskrivarkonst och humor utan några förklaringar. Säkert signifikant för den tiden, men fortsatt en inspiration som ger mod att gå emot det självklara i mitt eget skapande. 

Laura Veirs - Carbon Glacier (2004)

En fantastisk låtskrivare och producent med assnygga harmonier i ackord och en trygg värld att vistas i tack vara hennes tillbakalutade sångsätt. Detta gäller alla hennes album! 

Low - C’mon (2011)

Skir smuts och ljust mörker. Förlusten av ena halvan i den här duon, Mimi Parker, är stor. Ungefär som Bowies bortgång. Så mycket mer som skulle kunna skapas och fascinera. 

Wye Oak - Tween (2016)

Otroligt stämningsfullt band med nyckfulla arrangemang och fin stämsång. De kan gå från noll till hundra på det mest naturliga sätt. Ser alltid fram emot nästa album med den här duon. Orädda och en stor inspirationskälla till min egen duo Blind Lake som jag har ihop med Måns Wieslander.

/ WATERBODY 

Lyssna på Aquatic happenings här nedan!

Svenskt Tonarkiv - Tomten & spelskulden

Svenskt Tonarkiv är ett mycket sympatiskt band. Man har en ödmjuk framtoning och visar ett genuint intresse för musiken runt om dem. De tipsar om andra band och gör spellistor med mestadels smal och ny musik. I en tid som så gärna och ofta mestadels främjar individualism och egoism så känns det extra fint. Första gången jag skrev om bandet var i samband med debutsingeln Inget man pratar om på festen direkt. Singeln, som släpptes 2021, påminde mig lite om Vapnet och jag gillade texten. Texter där vardagsdetaljer och känslor delar täcke i popmusik är något jag verkligen gillar. Många av duons texter är litterära höjdpunkter där små vitsar blandar sig in i socialrealistiska berättelser. Det är ett berättande band och de blandar berättandet med ofta lysande melodier. 

Efter debutalbumet Ville aldrig vara apan så har bandet släppt ett antal nya singlar, varav Förlåt för låten. (Förlåten?) var bandets dittills bästa släpp. 

Nu, drygt ett år efter förra singeln, är bandet tillbaka med ett julvykort i form av låten Tomten & spelskulden. Låten vandrar i ett 70-tals-landskap och berättar om en Tomte som tar kvällsskiftet och som spelar på travet. Det är en fyndig text som bottnar i allvar och melodin både charmig och mysig och jag måste säga att det är ett väldigt fint julkort att få från den småländska duon. Det är en originell jullåt med charm. Duon är ett fantastiskt modernt proggband.

Lyssna här nedan!

Musikminne från Jezzie

Foto: Tommy Lindblom

Jessie "Jezzie" Olsen släppte singeln See me go i början på december. Den följde upp hennes debutsingel OK som kom i oktober. I år har hon även vunnit den rikstäckande tävlingen Stage Academy Artist 2023 och See me go är låten hon vann med. Jezzies texter är utan filter och vågar visa känslor och sårbarhet. Hennes röst är fantastisk och full av visdom. See me go är en hit ända ut i fingerspetsarna, ända in i själen. Jezzie har länge levt med psykisk ohälsa men musiken har hjälpt henne att bearbeta känslor och tankar. Idag gästar hon bloggen för ett musikminne! 

 

När jag var runt 11 år gammal var jag på ett sportläger i en vecka och sista kvällen hade de en talangjakt. Självklart ställde jag upp och sjöng i talangjakten trots att jag under veckans gång hade skrikit mig så pass hes att det knappt gick att höra vad jag sade. Jag sjöng ändå, endast för att jag redan då älskade att stå på scen och sjunga, oavsett hur det lät. Alla mina vänner stod och hejade och filmade och det slutade med att jag vann! På lägrets avslutning dagen efter fick jag en möjlighet att sjunga på den stora scenen och naturligtvis sa jag ja. Jag ställde mig där, 11 år gammal och superhes, framför 3000 människor och sjöng Utan dina andetag av Kent samtidigt som folkhavet fylldes av ljuset från mobilficklampor. 

Det är ett av mina starkaste minnen från mina tidiga uppträdanden och bidrog absolut till att jag insåg att det var musiken jag ville jobba med, både performance-mässigt men också på ett djupare plan. Att skriva låtar och texter som kan beröra eller lämna ett intryck hos någon annan. Musiken jag gör idag är inte alls samma typ av musik som jag uppträdde med då, men syftet är detsamma. Att sprida ett budskap och förmedla en känsla, att vara en trygg punkt för de som lyssnar.

/ Jezzie 

Lyssna här nedan! 

Söndagstipset: Ove Markström - Från Kågevägen till Skånegatan

Foto: Maria Wallin 

Göteborg bär just nu lager på lager av kyla och regn. Helst vill jag bara vara inomhus, ligga i sängen och vänta på solen. Kanske kommer den till veckan. Kanske inte. Det är i alla fall ganska avslappnande att vara hemma och lyssna på gammal musik och upptäcka ny för den delen. Ove Markström släppte sitt album Från Kågevägen till Skånegatan för drygt ett år sedan. Det är ett fint album att återvända till. Ove, som var med i finfina This Perfect Day, går igenom och reflekterar över sitt liv genom albumet. Jag som närmar mig 40 har ett bra tag gjort samma sak. Jag vet inte när det är tid för den där tillbakablicken riktigt men när den väl har ställt in siktet så inser man att man har en del att bearbeta för att kunna ta sig vidare. På tal om This Perfect Day minns jag hur jag som 12-åring skrek och hade mig till Fishtank. Hur jag hoppade omkring som om det inte fanns någon morgondag. Och just när jag var 13 så var just morgondagar något som man verkligen inte led brist på. Men de börjar sannerligen sina nuförtiden och någonstans känner man det. 

På albumet skickar Ove små vykort från uppväxtens Kåge och från Skånegatan på Södermalm i Stockholm. Men främst är det bilder från uppväxten och jag blir rörd av Oves texter, av bilderna han målar upp, en del av färgerna är klädda i sorg, andra i tacksamhet. Albumet är en fin och ärlig beskrivning av livet och dess gång. Texterna bär tungt och musiken är ofta lättsam och alltid medryckande. Albumet är även ett slags sorgearbete. Oves syster gick tragiskt nog bort i cancer för fyra år sedan och en del av texterna behandlar just systerns bortgång. I bland annat avslutande Syster sjunger han ”Vi ses aldrig igen, hoppas att jag har fel” och det är en del om den där sorgen som kan få en att känna att man hoppas att det finns en gud, att det finns en himmel. Trots att man egentligen är ateist. Sorgen kan göra mycket med en. Den kan få en att hoppas, den kan få en att leta tecken. Det måste liksom finnas en chans. Jag blir lika berörd av Det skulle inte vart du som inleder albumet. Sorgen och det skräniga träffar mig lika hårt. Käftsmäll på käftsmäll. 


Albumet handlar inte bara om frustration och sorg över livet utan även över svensk politik och hur utsatta människor får betala för kortsiktiga ekonomiska vinster och en jakt efter makt. Texterna är överlag strålande och känslorna och insikterna vridna till max. Musiken är delvis eftertänksam men oftare skränig gitarrbaserad rock. Det är texter från ett blödande sår, ett blödande land men Ove har något helande i sin penna, i sin röst. Det är en fantastisk solo-debut som jag kommer fortsätta återvända till gång på gång på gång.

Lyssna här nedan!

Cloudpocket - Believe in us

Foto: Press

För mig personligen är Cloudpocket ett av Sveriges mest intressanta band. 2022 släppte bandet det årets bästa album I’m ashamed of what I used to brag about och Headroom var en av 2022 års bästa låtar. På albumet så vandrade många av texterna genom tunga gator utan liv och rörelse medan musiken ofta tog en löptur genom folkfyllda gator fyllda av förändringar åt det positiva hållet. Albumet var också en slags övergång från något tungt till att komma ut levande på andra sidan.

Nu går jag själv sällan på klubb längre men många av låtarna borde spelas ofta på många dansgolv runtom i landet. Hemma älskar jag att släcka ned och sluta ögonen och höja volymen till absoluta max. Då är Cloudpocket både hjärnans och benens bästa plagg. Det är avslappnande för huvudet och det är frigörande för benen. För drygt ett år sedan så lyssnade jag på albumets avslutande spår Closer gång på gång. Det var en knastrig avslutning som kändes ända in i själen. Den gav plusgrader ända in. En otroligt vacker soulballad. 

Nu är bandet tillbaka med en låt där Vakentimmar-bekanta Clara Alm och Tiffany Lorentz bidrar på olika sätt. Clara med mixen av låten och Tiffany bidrar med sin röst. Nya Believe in us är, Cloudpockets vana trogen, en lekfull låt som är lika delar avslappnad och dansant. Lounge-aktig i verserna och otroligt ljuvlig i refrängen där tempot ökar. I slutet fylls dansgolvet helt. Cloudpocket fortsätter vara som en slags vän. Känslan av gemenskap genomsyrar bandet mer än hos många andra. De förmedlar bara inte den känslan i sitt uttryck, utan så fort man lyssnar så känner man det i varje ton, i varje låt. Believe in us är inget undantag. Ett extra plus för så otroligt snygga små detaljer som höjer låten ytterligare ett snäpp. Eller flera.

Lyssna här nedan!

Josefin Berger - Rövarsången

Foto: Press

Josefin Berger har tidigare tolkat Vargsången ifrån Ronja Rövardotter och nu är det dags för Rövarsången att få klä sig i Josefins värld, i hennes kläder. På albumet A new dawn (Where I can blossom) sjöng Josefin bland annat om Ronjas födelse och det står helt klart att Ronja betyder mycket för Josefin. Mycket av visorna från Astrid Lindgrens värld är några av mina favoriter. Bland annat då Rövarsången, Vargsången och Törnrosdalens Frihetssång från Bröderna Lejonhjärta. Det är något så fridfullt i både Rövarvisan och vargsången, samtidigt som ett vemod knackar på i Törnrosdalens Frihetssång. Jag hade den länge som ringsignal på min telefon. Den är oerhört vacker. 

Josefin har ett speciellt uttryckssätt överlag och hennes musik är alltid spännande att få ta del av. I texterna märks kärleken till det fria, de öppna fälten å ena sidan, skogarna och å andra sidan sagorna, friheten man kände när man var barn. Jag kan själv känna den där friheten när jag går vid Fjärås Bräcka utanför Kungsbacka. Bara natur som omger mig. Det är både fritt och fridfullt. 

Josefins tolkning av Rövarsången är drömsk och meditativ. Den blandar ett skogslandskap med ett elektronisk dito. Det blir mycket stämningsfullt. Vacker stämsång och drömmar som springer jämsides med friheten i ett elektroniskt landskap. 

Lyssna här nedan!

Fem album: Derriere Le Miroir

Foto: Nick Kampmann

Idag gästar Ralf Jesek (även I-M-R, T-HE) och Kai Kampmann (även T-HE) från darkwave-bandet Derriere Le Miroir bloggens serie "Fem album" där artister berättar om fem album som inspirerat dem under deras karriär. Bandet bildades av Kai, Ralf och Nicole Rellum. De har nyligen varit på turné i Tyskland, Belgien och Spanien och jag har alltid uppskattat bandets förmåga att kombinera mörker med dansanta melodier. Senaste albumet In flux kom 2016 och det var en fantastiskt fin comeback. Spotify-länkar till albumen, där det är möjligt, hittar ni genom att klicka på det specifika albumets titel.

The Cure - Seventeen Seconds (1980) 

This album creates atmosphere with minimal means and great songs. And that really impressed me at the time when I discovered it (around 1984). And inspired me, of course. 

New Order - Low-Life (1985) 

Simple, catchy compositions which live from their arrangement layers. A blueprint. 

Compilation: Sarah Records - Temple Cloud (1990) 

A bouquet full of melancholic indie pop songs. Strumming guitars and sad vocals. All great bands. Gave me a lot of ideas back then. 

Fad Gadget - Gag (1984) 

Frank Tovey was a sadly underrated, radical genius. His last album as Fad Gadget was his catchiest - to my ears. Almost near to synthpop. He followed his ideas alone. Admirable. 

The Pale Fountains - From Across The Kitchen Table (1985)

Brilliant eccentric guitar pop. Always a foot off the mainstream. Especially the guitar solos are "special". They taught me to do not care too much for accuracy. 

/ Ralf Jesek 

The Cure - Three Imaginary Boys (1979)

The band was crucial for the friendship between Ralf and me. Without the realization and the exchange that we have the same taste in music, we wouldn't be here today. 

Depeche Mode - Construction Time Again (1983)

It probably grapped everyone in one way or another. Using samples was really new. 

Einstürzende Neubauten - Halber Mensch (1985)

"More commercial"? No idea, but for me also a great Hansa Studio production, like Bowie, DM and Nick Cave. 

Mike Oldfield - Tubular Bells (1973)

This album impressed me as a teenager - even more by the fact that Oldfield plays almost all the instruments than by the music itself. 

Pixies - Doolittle (1989)

Regardless of the praise from other artists, the bass on Gauge Away was and still is formative for me to this day. "Simple" and unique!

/ Kai Kampmann

Lyssna på Derriere Le Miroir här nedan!

Raketklubben - Stjärnfallet

Omslag av Hampus Håkman

Raketklubben var nära att knipa en slags hedersplats på min årsbästalista över album som släppts i år. Deras Vuxen & Heartbroken var förstås inte ett album, men det berörde mig otroligt mycket, särskilt låten Villagatan. Ett brev från en barndom som inte var helt enkel och jag älskade förmågan i texten att förklara något svårt utan att döma. Sommartid var en avslappnad pärla och titelspåret bar på ljusa sommarnätter i tonerna. En visslande hjärtesorg. Jag gillar verkligen kontrasterna som bandet gärna leker med. 

Nu är bandet tillbaka med en cover på Markus Krunegårds gamla Stjärnfallet. Det var en av de låtar jag själv föll för när jag upptäckte Markus musik. Själv har jag tröttnat lite på låten sen dess men det är fint att få höra låten ur ett nytt perspektiv, med två röster i refrängen och även om låten går i samma tempo som originalet så blir det ändå något nytt och spännande. Bandet har tidigare spelat låten och hade med en tolkning av den i sin julkalender för tre år sedan. Nu som då är det en vacker och finstämd cover. En version som ger låten nytt liv, nya lungor. Omslaget är för övrigt fantastiskt fint, signerat Hampus Håkman. 

Lyssna här nedan!

Ida Gratte - Kyss mig bonne nuit

Senast jag skrev om Ida Grattes musik var det när jag recenserade albumet Vi måste prata. Jag lyssnar på det ofta och jag ser den tydliga gemenskapen å ena sidan och samhället som misslyckas att stötta och förebygga än tydligare ju mer jag lyssnar. 2023 har varit ett fruktansvärt år för många, med krig, våld och olika former av otrygghet och mycket av det målas upp på Idas album, samtidigt som gemenskapen och vänskapen målas upp jämsides. Den som får en att stå pall på något sätt i en jobbig värld. ”Jag vill bara veta att du lever” är en rad som säger så mycket. 

Ida har idag släppt den akustiska singeln Kyss mig bonne nuit. Det första jag tänker på när jag lyssnar på texten är när jag och min fru gått över Skanstullsbron. Det blir lite extra fint när man kan tänka i sitt liv lite lite i någon annans texter, i någon annans musik. Ida målar upp ett vinterklätt Stockholm med små detaljer om att hennes cykel har frusit fast. Det känns personligt och väldigt fint. Det är en kärlekshistoria som målas upp, som en jättefin kontrast till vinterkylan. Idas kärlek är från Paris och ömheten, känslorna täcker varje ord. Varje mening blir till en fin kärleksförklaring.

Lyssna här nedan!

Maja Gödicke - Dig

Foto: Press

En värld att ligga vaken i heter Maja Gödickes kommande album, vilket är det andra i ordningen. Första singeln ut heter Dig och den släpps på nystartade Knippla Records. Jag lyssnade igenom Majas katalog häromdagen och insåg återigen hur mycket Maja varit inspiration för mig i mitt skrivande. Jag minns hur jag lyssnade igenom Omniana strax innan jul 2015. Det där var hennes tyngdlag, hennes språk, hennes värld och universum. Jag är så glad att vi fick besöka det. Det var speciellt att höra texterna så ofta vandra i landskap av orgel. Marmor var och har fortsatt vara en låt jag ofta återkommer till. Ett stillsamt mästerverk. 

Senast vi hörde från Maja i soloväg var på singeln 1920 som släpptes 2017. En låt där Maja sjöng ljuvt och mjukt och hennes röst har verkligen varit saknad, även om vi hört den i gästspel. Bland annat hos Avantgardet. 

Jag har under hela hennes karriär sett henne som en väldigt öppen artist som har ett rum som är hennes men dörren till det är öppen. Öppen för nya uttryckssätt, öppen för andra influenser. 

Dig är en stillsam låt där stråkar och knaster imploderar vackert tillsammans. Låten varar knappt två minuter men alla små detaljer, Majas röst och stämningen som låten bygger upp tänder upp min själ helt. Ibland behövs det knappt två minuter för att tända den där gnistan. Maja har samtidigt en sån känsla för språket, det är vemodigt och romantiskt på samma gång. Mycket fint.

Lyssna här nedan!

Musikminne från Amanda Ardai

Foto: Ida Lagevik

Amanda Ardai är skinande soul. Hon släppte singeln 15 minuter i somras och följde upp den fina debuten med först vackra Håll om mig (lyssna till kören!) och i oktober kom Din religion. Amanda briljerar med både sin röst och förmågan att verkligen gå helt in i känslorna i hennes musik. Det är musik som förenar, som förtrollar och som bör explodera på de stora scenerna inom kort. Idag gästar Amanda bloggens serie Musikminne!

Ett av de starkaste musikminnena jag har är från en konsert jag gick på som 13-åring. Under våren 2010 släppte Salem Al Fakir sitt nya album Ignore this på Bengans på drottninggatan i Stockholm och i maj skulle dom nya låtarna och även de gamla favoriterna spelas på Berns salonger. Jag och två vänner hade en sån brutal crush på Salem 2010, ja vi gick på Adolf Fredriks musikklasser, att det var lite på gränsen till obehagligt nu när man tänker på det idag… men det sopar vi under mattan. 

Det var helg och vi hade valt att spendera vår söndag med att köa. Timmarna gick vid Berzelii Park och vårvärmen höll en varm. Jag tror mestadels av tiden gick åt att lyssna på musik på iPoden. Jag hade en iPod Nano i turkos färg som sedan länge ligger i Årstaviken (R.I.P.)

När portarna öppnades kunde vi konstatera att vi hamnat längst fram. Våra andra normala vänner som också skulle gå på konserten, som inte var lika hardcore stalkers som oss, hamnade i mitten så vi vinkade bakåt åt dom och sen såg man bara rakt fram. Jag har inte pratat med någon av dom i vuxen ålder, även fast jag har kontakt med vissa om vad dom upplevde under just den här konserten. Men det är en upplevelse som jag alltid kommer att minnas. 

Det kanske var tonårshormonerna, pirret, att man kunde precis alla låtar utantill eller att man fick vara på Berns salonger då artisten i fråga lagt till just den här konserten med åldersgräns 13 år så att vi minderåriga skulle kunna få se honom. Och att vara just 13 år då kändes väldigt bra, och väldigt coolt, man gick ju liksom i högstadiet. 

Jag har funderat på om jag överdrivit minnet av konserten men samtidigt var förbandet Oskar Linnros som körde sitt första gig som soloartist och premiärkörde Från och med du… så jag tror inte det! (Det låter nästan för bra för att vara sant, men det stämmer och jag har Kingsize magazine som källa som kan understryka det här!) Så från första stund sköljdes man över av pigga trummor, hög energi och helt ny soul på svenska. Sen när man trodde att det inte kunde bli bättre så kom grabben vi alla väntat på. Med gungande lockar pendlar han mellan mikrofon, keys och gitarr eller var det en keytar? Jag tror att Red rock var den allra första låten. 

Bild från konserten. Foto av Greta Hammare 

Bandet verkade lika taggade som artisten själv och strålkastarna och energin hade en som förtrollad. Och man kände att man befann sig på helt rätt plats vid helt rätt tillfälle, höger om scenen kändes som höger om himlen! Låtarna behandlas dynamiskt, övergångarna sitter ihop, tighta rytmer, bra intonering och fint samspel. Man går från ett väldigt elektroniskt högtempo till att strålkastaren vänder och ett varmt sken riktas mot vänster. Där står en flygel och flera stråkinstrument. Där spelas lugnare låtar från Astronaut, och Al Fakir briljerar vid flygeln. Sen tillbaks till huvudscenen där energin pulserar hela vägen in i slutet och poff så var det slut.

Lampan tänds igen och vibrationerna pulserar än i kroppen. Man ser sina vänner och pratar med dom men är ändå inte riktigt där än. Jag trodde jag var förberedd men hela konserten var fylld med så mycket överraskningar att jag än idag som 27-åring inte känner att någon annan konsert har toppat det. Det är fortfarande en av de starkaste musikaliska upplevelserna jag någonsin har varit med om. Att få en sån paus från sig själv, identitet och fysisk form och bara försvinna i en upplevelse kanske är ännu mäktigare när man är tonåring och hatar precis allt man är. Man blir ett med ljudvågorna och tiden bara flyger. 

Jag kommer nog aldrig helt kunna veta om den faktiskt var så här jäkla bra eller om det hade med omständigheterna att göra. Men det är väl det som egentligen är grejen med minnen.

/ Amanda Ardai

Lyssna på Din religion här nedan!

Musikminne från Ceci Noir

Foto: Press

De som väntar på Ceci Noirs album Voltage Valleys, som släpps nästa år, väntar på något riktigt stort vill jag lova. Albumet är elektriskt och har en fantastisk sprängkraft. Generellt så är det tung rock vi bjuds på och jag vågar lova att många kommer älska det. Albumet river tag och känns i kroppens alla celler. Jag recenserade ju nyligen Ceci Noirs akustiska singel Away. Albumversionen släpptes även den som singel nyligen. Jag uppskattar båda versionerna väldigt mycket, samtidigt som jag tycker att det är intressant hur tempot på låtarna kan ge låtarna så skilda språk. Det är fantastiskt fint. Idag är jag tacksam över att Cecilia Norberg och hennes Ceci Noir gästar bloggen med ett musikminne!

Det finns så många starka musikminnen från min barndom, tonår och nu även från min vuxna nutid. Men något som jag minns starkt var när jag fick The Sounds debutalbum Living in America i handen och spelade skivan så det skakade hemma i väggarna, samtidigt som jag studsade runt och sjöngskrek med. Explosiv och revolterande energi från Maja Ivarsson som var och är en kvinna inom rocken som gjort stora ringar på vattnet och en mega impact i rockvärlden och i min värld. 

Det var så frigörande och det inspirerade mig och gav mig kraft, precis allt jag behövde där i tonårens totalkaos. Fotboll var länge mitt liv, alla tonår faktiskt, men musiken fanns alltid där som tröst och terapeut, jag skrev sånger istället för dagbok typ. Maja Ivarsson banade väg för mig och fler tjejer och kvinnor inom rocken där och då när de rivstartade på 2002-talet tror jag. Men även now and forever!

Nu många år senare har jag vaknat till liv igen, när jag fick en käftsmäll av musikens kraft när jag gick in i väggen och musiken var min viktigaste ventil, jag skrev låtar och kunde inte hålla tillbaka alls, det exploderande och sköljde över mig. Det hjälpte mig att sakta men säkert ta mig igenom depressioner och också ta mig tillbaka starkare än förr. Men jag är fortfarande bara människa med mina ups and downs. 

Jag får ofta flashbacks från den där tiden som satt sina spår i mig. Det är något jag aldrig hann leva ut eller ha vågat ge uttryck för tidigare, för att jag har kämpat på för att vara en duktig flicka och har hållit så mycket kreativ kraft tillbaka så länge och just nu på senare år har jag lyckats öppna upp den dörren igen. 

Så nu finns det ingen återvändo. Musiken jag ackumulerat inom mig måste ut. Därför kom min senaste singel Away först nu som jag skrev då i tonåren, men resten av mitt kommande album Voltage Valleys är nyskrivna låtar men innehåller känslor som jag inte klarat av att uttrycka förrän nu. 

Experimentell och cinematisk rock vill jag kalla den nya musiken jag skrivit, med moderlig urkraft, mörker och mystik. Voltage Valleys är elektrisk och dynamisk och inget någon väntar sig av mig tror jag, eftersom att mitt första album var väldigt soft och -soulblues-singer-songwriter-rock tror jag. Men the story goes on och varje album är ett konceptalbum för mig, som bygger på mitt liv och det jag vill berätta och förmedla. Jag har inte haft något kommersiellt tänk kring det, har behövt konstnärlig frihet. Jag har tagit i mer för att uttrycka mig, med mer dist, tyngre toner och influenser från både soul och metal är att vänta. 

Mitt mål med att dela min musik är att göra skillnad. Om det bara är för några få, så om någon funnit tröst eller känt sig stärkt eller bara känt sig mindre ensam så känns det ändå meningsfullt. Är så tacksam för att de musikskapare som jag lyssnat på har delat sin musik med världen, och nått fram till mig. 

Tack för musikminnen och vakentimmar vill jag säga med det! 

Take care! 

/ Cecilia Norberg, Ceci Noir 

Lyssna på Away här nedan!

   

Musikminne från Johanna Svensson

Foto: Press

Det är så mycket som är fint med Johanna Svenssons musik. En av de sakerna är låten Ta hand om mig som finns att lyssna till på hennes Soundcloud. Förutom drömskheten i melodin så var just "ta hand om mig" ett uttryck jag använde mycket innan. Ibland behöver man verkligen yttra just de orden. Det finns en fin ömhet och värme i hennes låtar, samtidigt som funderingarna flyger fram i den musikaliska rymden. EP:n Vatten och sång har gått varm här hemma med texter som verkligen bär på ett eget språk. Senaste singeln, som passande nog heter Jullåten, kom för ett år sedan. Idag gästar Johanna bloggen för att dela med sig av ett musikminne!

Jag har varit ihop med Neil Young. Det började en natt för två år sedan när jag hade gått och lagt mig. I den drömmen gick jag på stan med några polare och vi passerade ett kafé. Jag tittade in genom fönstret och såg Neil Young (tänk ca. 1976). Våra blickar möttes och han sprang ut från kafét. Det visade sig att han hade kommit till Stockholm för att leta upp mig efter att han sett mig på tv eller i någon tidning (den uppmärksamme noterar att det var precis på det här sättet han träffade en av sina riktiga fruar). Efter någon typ av omfamning och några kärleksbetygelser var jag och Neil tillsammans, oskiljaktiga, innästlade. 

Nästa möte kom några månader senare, vi var ett etablerat par och skulle sjunga duett på ett kvinnofängelse. Han tyckte jag var så bra och tittade på mig med en stolthet i blicken. Han ville ha med mig överallt (tänk A Star Is Born). 

I den tredje och sista drömmen kom Neil tillbaka från att ha varit i USA ett tag, han hade inte hört av sig och jag hade varit orolig och fundersam. När vi möttes fick jag en kram och då visste jag att det var över. Han var borta trots att han stod framför mig. Han åkte tillbaka till USA kort därefter och kom inte tillbaka igen. Jag var förkrossad men visste att inget gick att göra. Efter göra slut-drömmen har jag inte drömt någon mer om Neil, och är inte det jävligt konstigt? 

Något år efter det senaste mötet går jag och min lillebror till Capitol för att se The Last Waltz på storskärm. Robbie Robertson bländar kamerorna med svettpärlor och oöverträffad skönhet. Men det är när Neil kommer ut på scen, sönderkoksad, håret som ser ut som en dålig peruk, och en t-shirt med ett 69-tryck, som den riktiga ömheten och kärleken sprider sig i min kropp. När de framför Helpless tittar han på sina vänner med värme och jag känner igen blicken. Det är nämligen samma blick han gav mig när vi förenades i en duett på ett kvinnofängelse.

/ Johanna Svensson 

Lyssna på Johannas musik här nedan!

2023: Årets tio bästa album

1. SOLE - våra liv 

Årets bästa album släpptes av Sole Gipp Ossler. våra liv är ett album som präglas av möten och kontraster - och en fantastisk skönhet. du jag tiden är årets bästa låt och intensiteten som präglar den i slutet skapar nästan ärr i själen. Det känns så mycket. Albumet ställer många frågor. Vem är man med någon? Vem är man utan någon? Det är ett album som är färgat av livet och dess svårigheter men som hela tiden bärs av en slags kram i form av Soles röst. ”Jag tror inte livet är menat att förstå” sjunger hon på albumet och nog är det kanske så. Men förståelsen skapas i att flera känner just samma sak och Sole sätter orden på det på ett unikt sätt. 

 

2. Samling - Autisten 

Samlings fjärde album är bandets starkaste hittills. Hela albumet är som en verklighetsflykt. Kanske i form av droger, av drömmar, av att bara ha tankarna någon annanstans. Oavsett så är de levande texterna något av det bästa som skrivits i Sverige på länge. Låtar som Hjärtat som en slägga, Pappa och Det bara är så går på repeat här hemma och Samlings musik är ett plagg som min hjärna gärna vill bära, gång på gång. Det är så okonstlat och rakt, så fantastiskt bra. 

 

3. Division 7 - Paradis Garage 

Jag beskrev Paradis Garage som en kommande klassiker. Redan innan det släppts faktiskt. Singlarna lovade mycket. Jag älskar att bandet har fångat replokals-rivet och live-energin så väl på albumet. Det är en fröjd att få lyssna igenom de 12 låtarna. Tungan ute i regnet och Ingen ängel är låtar som borrar sig in i ens själ och stannar där för alltid. Max Söderholm i bandet har själv sagt att ”vi är bäst på det vi gör” och så är det på många plan. Det finns inget band som så väl lyckas fånga känslan från replokalen, känslan av att allt sker live som just Division 7. Det är ett explosivt band. 

 

4. The National - First two pages of Frankenstein 

The National har släppt två album i år som på vissa sätt hör ihop. Laugh track kom några månader efter FTPOF. Jag har själv saknat det lite råa National, många låtar kan låta fantastiska live men samma energi och intensitet fångas inte alls på skiva. Division 7 lyckas klart bättre där. Ett exempel är Eucalyptus vars intensitet live är helt fantastisk och det är en av The Nationals absolut bästa låtar. Live. Här på albumet är det fortfarande en stor låt, men jag önskar att den var rivigare och mer desperat. Nu är albumet ändå fantastiskt och trots att Laugh track innehåller låten Smoke detector, som innehåller just det där rivet som jag eftersökt, så är FTPOF ett bättre och mer jämnt album. Tropic morning news blev min mest spelade låt under året. Det säger en hel del. Här finns flera fantastiska låtar som gör det till en av The Nationals bästa samling låtar på länge. 

 

5. Ævestaden - Solen var bättre där 

Det här albumet var det mest svårplacerade på listan. Det är ett album vars toppar är högre än nästan något annat musikaliskt det här året. I exempelvis Motorbåt är det lätt att bara drömma sig iväg och njuta. Bandets musik är egensinnig och unik på många plan. Albumet är verkligen en slags blomsterbädd för själen. Ett album som ger en ro. Blandningen av folkmusik, indiepop och elektronisk musik skapar något nytt som fick mig att bli helt hänförd. Det är ett besök genom bandets universum som man aldrig kommer ångra, som man genast vill tillbaka till. 

6. Nära Döden - Slänger ingenting 

Första gången jag hörde bandets första singel Hur är det fatt? så blev jag lycklig. Jag lyssnade på låten flera gånger dagligen på högsta volym. Titelspåret på bandets debutalbum ger mig samma känsla. Punkig energi blandas med vardagsnära texter kring relationer och att växa upp. Många av texterna, när albumet kom, berörde mig känslomässigt på ett personligt plan och albumet har varit både en slags tröst och en käftsmäll för mig. Det är väldigt fint så. 

7. I’m Kingfisher - Glue 

Jag älskar när Thomas Jonssons I’m Kingfisher närmar sig jazzen i hans mänskliga musik. Han är fantastisk på att fånga livets gång och dess olika stationer i sina texter. Samarbetet med bland annat Vilma Flood och Bebe Risenfors skapar en extra dynamik på albumet. Licking up my wounds är min favorit hittills med Thomas. När känslomässig styrka möter en rökig bar. Just den där stämningen. 

8. Fågelle - Den svenska vreden 

Klara Anderssons Fågelle påminner till viss del om SOLE i sin musik. Det är eget, experimentellt och en slags undersökning, en nyfikenhet kring mänskliga beteenden. Albumet bygger mycket på stämningar och olika ljud. Fågelle skapar en värld, ett eget universum där allting kan bli till ett instrument. Tågräls och fågelsång. Texterna är mångbottnade och poetiska och bär på mycket insikter. Klokt. Det är starkt när Thåström gästar men allra bäst blir det när Fågelle bygger upp stämningen än mer på egen hand, som i Ingenting, Slavar och Aldrig mera här. 

9. Page - En ny våg 

Page har varit med mig i hela mitt liv. Min storebror spelade ofta Dansande man och Hus av glas och jag föll verkligen för de fantastiska melodierna. Det är låtar jag kommer spela för mina framtida barn ofta. Jag är så glad att Page finns kvar genom Eddie och Marina. På En ny våg är bandet bättre än på länge. För du är rädd är en av årets absolut bästa popsinglar och överlag märks nyfikenheten till musiken så väl hos duon. Det är så rörande och fint att höra. 

10. Jeff Elliot - Existens 

För mig var Jeff Elliots album Ten ett slags botemedel mot sorg. En slags vän att hålla i handen. Det var ett väldigt vackert album, som bottnade i något mycket tungt. Oavsett om man ser duons senaste släpp som en EP eller ett album så förtjänar det utan tvekan en plats här. De sex låtarna består av mötet mellan litteratur och musik. Vi hör sex kvinnor berätta om existens och vad det innebär för dem. I Prologer läser Elnaz Baghlanian till vemodigt drömsk musik. Det är något av det finaste som spelats in under året. Just där blir jag oerhört berörd. Musik som träffar så hårt kommer aldrig blekna.