 |
| Foto: Maria Wallin |
Göteborg bär just nu lager på lager av kyla och regn. Helst vill jag bara vara inomhus, ligga i sängen och vänta på solen. Kanske kommer den till veckan. Kanske inte. Det är i alla fall ganska avslappnande att vara hemma och lyssna på gammal musik och upptäcka ny för den delen. Ove Markström släppte sitt album Från Kågevägen till Skånegatan för drygt ett år sedan. Det är ett fint album att återvända till. Ove, som var med i finfina This Perfect Day, går igenom och reflekterar över sitt liv genom albumet. Jag som närmar mig 40 har ett bra tag gjort samma sak. Jag vet inte när det är tid för den där tillbakablicken riktigt men när den väl har ställt in siktet så inser man att man har en del att bearbeta för att kunna ta sig vidare. På tal om This Perfect Day minns jag hur jag som 12-åring skrek och hade mig till Fishtank. Hur jag hoppade omkring som om det inte fanns någon morgondag. Och just när jag var 13 så var just morgondagar något som man verkligen inte led brist på. Men de börjar sannerligen sina nuförtiden och någonstans känner man det.
På albumet skickar Ove små vykort från uppväxtens Kåge och från Skånegatan på Södermalm i Stockholm. Men främst är det bilder från uppväxten och jag blir rörd av Oves texter, av bilderna han målar upp, en del av färgerna är klädda i sorg, andra i tacksamhet. Albumet är en fin och ärlig beskrivning av livet och dess gång. Texterna bär tungt och musiken är ofta lättsam och alltid medryckande.
Albumet är även ett slags sorgearbete. Oves syster gick tragiskt nog bort i cancer för fyra år sedan och en del av texterna behandlar just systerns bortgång. I bland annat avslutande Syster sjunger han ”Vi ses aldrig igen, hoppas att jag har fel” och det är en del om den där sorgen som kan få en att känna att man hoppas att det finns en gud, att det finns en himmel. Trots att man egentligen är ateist. Sorgen kan göra mycket med en. Den kan få en att hoppas, den kan få en att leta tecken. Det måste liksom finnas en chans. Jag blir lika berörd av Det skulle inte vart du som inleder albumet. Sorgen och det skräniga träffar mig lika hårt. Käftsmäll på käftsmäll.
Albumet handlar inte bara om frustration och sorg över livet utan även över svensk politik och hur utsatta människor får betala för kortsiktiga ekonomiska vinster och en jakt efter makt. Texterna är överlag strålande och känslorna och insikterna vridna till max. Musiken är delvis eftertänksam men oftare skränig gitarrbaserad rock. Det är texter från ett blödande sår, ett blödande land men Ove har något helande i sin penna, i sin röst. Det är en fantastisk solo-debut som jag kommer fortsätta återvända till gång på gång på gång.
Lyssna här nedan!
