 |
| Foto: Press |
Första gången jag hör Nathalies singel Oceanien är jag på besök i min hemstad Kalmar. Just där är det som om flera åldrar pågår samtidigt. Jag går längs barndomens gator samtidigt som jag ska bära visheten hos en vuxen. Det är inte alltid lätt att hantera den kombinationen. Jag tänker på det där när jag hör Nathalies musik. Hon är bra på att kombinera visor som formas likt sagor, där melodierna känns som barndomsminnen. Trygga, hjärtliga. Detta i kombination med texter som inte är rädda för att rycka av plåstret och tala om det som gör ont. Singeln Svallvågor behandlade både skam och att kunna skapa en mening i allt. Savannen klädde sig i hennes ”finaste oro” och var en poetisk pärla. Just Nathalies texter bränner till varje gång hon släpper något. Varje gång.
I nya Oceanien delar hon sånginsatsen med Amanda Lindberg och Mi Von Ahn. Låten bär på fina musikaliska plagg och en poetisk kärna. Om kraften i att öppna upp sig, att våga spricka upp likt solen. De stora orden gömmer sig bakom mycket uppoffring, mycket mod. Det är svårt att hitta rätt formuleringar, men det ger också en styrka bakom det sägs. Det viktigaste och mest ärliga man kan säga är inte nödvändigtvis det enklaste man kan säga. Men det är innerligt och det kommer från djupet av ens själ. Oceanien är en fantastisk låt och kanske den allra största som Nathalie har släppt hittills. Samarbetet med de andra sångerskorna, med kören. Samtalet med instrumenten. Allt är bara så stort, så vackert.
Lyssna här nedan!
