Jag minns oron över en granne som for illa men som istället blev ett påpekande av orden som jag valde. Värdigt? Det är inte upp till dig att bestämma vad som är värdigt eller inte. Klart personen ska få må dåligt. Till slut blev det viktigaste i sammanhanget att min granne hade rätt att må dåligt och det glömdes helt bort att prata om hjälpen att ta sig därifrån. Jag vet inte vem det där gynnar egentligen. Jag tror att många väljer att benämna samhället när man inte klarar av att förändra det. Men det är människor vi möter om dagarna och ibland är jag rädd för att vi alltmer bara ser rubriken av dem, ytan. Jag är rädd för att vi i olika bubblor inte skapar någon mänsklig gemenskap längre, vi blir bara snabbare på att döma de som inte är i just vår bubbla.
Jag gifte mig i augusti. Jag försökte hålla ett tal men känslorna blev så oerhört starka. Rösten brast flera gånger när jag pratade om dels min fru och dels mina föräldrar och syskon. De har alla funnits där när mitt liv brustit. Tänk när mitt liv tog sitt första bloss. Tänk på all rökt jag lämnat efter mig. Bröllopet är mitt livs finaste händelse. Det är ett fyrverkeri som pågår ständigt och som skapar en färggrann själ.
Månaden innan var vi i Albanien. Såhär i efterhand tänker jag att det är så fint att det är de mindre sakerna vi gjorde som jag minns bäst. När vi satt på uteplatsen tills mörkret ätit upp alla strimmor av ljus utanför. Vi lyssnade på musik, pratade och drack vin. Jag minns en taxiresa som var fruktansvärd just då, men som minnena kiknar av skratt av när de blickar tillbaka.
Resorna har skett till olika fysiska platser men också i min personliga utveckling. Det låter klyschigt och rätt tråkigt att prata om personlig utveckling, men samtidigt är det det handlar om. Jag har blivit mer otrevlig och mindre accepterande för människor som beter sig egoistiskt. Det är en framgång. Jag har varit så oerhört frustrerad i stunder av hur självfokuserade människor har varit i vår kontakt, samtidigt som jag alltid skrivit typ ”Förstår. Kram, fina”. Frustrationen exploderade bara inombords och jag raderade mig själv mer och mer. Jag kanske borde sagt ”Vi kanske ska sätta en soppåse i mig så att vi är tydliga med min roll i vår relation?”
Det har blivit många promenader. Jag har en teori om att det benen gör hakar hjärnan på. Min hjärna och ris har en sak gemensamt. De har båda en tendens att koka över, så jag tror det är viktigt med promenader. Jag trivs bra både med att gå själv och gå tillsammans med någon. Innan hade jag så svårt för att göra saker själv, men om jag skulle bygga mitt liv på att invänta någon så hade varje dag känts lite som en reserverad plats där man inte riktigt vet om platsen kommer fyllas eller inte. Jag kan inte leva så. Livet måste också lära sig att kunna andas på egen hand. Liksom allt behöver.
Jag insåg i år att det mesta vi gör är någon form av ångesthantering. Det är egentligen inget dåligt. Jag tror bara det är så vi människor fungerar. Vi är som gurkor med ångest. I mitt fall innehåller gurkorna rejält med kolsyra och koffein. Är man beroende så är man.
Jag är glad att jag kunnat fjärma mig från destruktiva relationer och att jag kommit närmare personer jag för alltid vill ha kvar. Jag tror inte alltid att åldern gör en visare, men jag tror att jag idag har fler sätt att hantera hur jag fungerar. Jag vet min innehållsförteckning och vad jag inte bör blanda mina egenskaper med. Mitt universum.
Jag tror, när jag är jag runt 80, så kommer jag sitta vid ett bord med min fru och se tillbaka på just det här året som ett överlag jobbigt år men som samtidigt bjöd på de högsta topparna. När mitt hjärta möttes i en livslång kram. Bara en sån sak. Jag hoppas nästa år tvättar händerna innan det tar mig i handen och välkomnar mig. Det blir en rimlig början.
